Javisst måste några få mer än andra!

Den senaste veckan har debatten om löner och avtal tagit fart på allvar efter KIs utspel om vad som är en lämplig lönenivå för Sverige. Det har rasats hit och dit om för hög eller för låg procentsats, mer eller mindre arbetslöshet och över politikens inblandning i parternas angelägenheter. 

Det senaste inslaget är en artikel av Gunnar Wetterberg som i dagens Expressen lanserar ett helt nytt begrepp: Han tycker att svenskarna borde vänja sig vid en ”nöjdnorm” dvs en löneökningsnivå som ligger lite lägre för några, så att  somliga andra kan få lite mer. I första hand lärarna, men också många vårdyrken som Gunnar Wetterberg anser vara samhällsekonomiskt felvärderade.

Det är en sympatisk tanke, men ack så fel.  Det går inte att applicera lösningar på moderna problem som kanske fungerade i mitten på förra seklet  då den sociala ingenjörskonsten och kollektivismen stod högt i kurs. 

Och ingen har under veckan berört vad som är det stora problemet med svensk lönebildning: Den bygger helt på kollektiva principer i ett land som räknas till världens mest individualistiska. Den går på tvärs med de värderingar som nästan alla svenskar omfattar, att det är min egen prestation och mitt eget bidrag till verksamheten som ska ge utslag i lönen, inget annat.

Den procentfixerade kollektiva  lönebildningen är ett problem för den enskilde som inte får konkret feedback på sin prestation och inte blir motiverad att satsa på jobbet.

Den är ett problem för chefen, som blir av med ett av sina viktigaste styrmedel för att utveckla medarbetare och verksamhet. Som tvingas att sätta nästan samma löner på sina medarbetare oavsett  hur hårt de jobbar och vilket engagemang de visar.

Men den är också ett stort problem för företagen och offentlig förvaltning, och därmed för Sverige, som går miste om den verksamhetsutveckling och produktivitetsökning som skapas genom kraften  i en modern individuell och lokal lönebildning.

Lönen ska vara olika för varje individ och varje verksamhet. Den måste bygga på arbetsplatsens förutsättningar, den enskildes bidrag och en tydlig och bra löneprocess. Självklart måste några få mer än andra, men det handlar om en större spridning inom yrkesgrupper och på arbetsplatsen, alltefter prestation och kompetens. Först då kan vi tala om om en verklig ”nöjdnorm”.