Jättetråkigt – men också jättebra!
På första sidan av Dagens Industri i tisdags tittar en besviken fd VD för Husqvarna sorgset på oss och säger”Jag har aldrig fått sparken förr” och ”Jättetråkigt att tvingas sluta”.
Orsaken är att Husqvarnas styrelse beslutat entlediga Mats Yngen från jobbet som VD, och passat på – inte helt snyggt kanske – när han återhämtat sig efter en sjukdom.
Men det som gör mig så glad är att här har vi äntligen en chef på toppnivå, en framgångsrik man, som vågar sänka garden och erkänna att han är besviken över att inte längre få fortsätta sitt uppdrag. I de flesta fall brukar sådana här situationer omgärdas av tysthet och stenhård maskhållning från båda parter. Med en mun förklarar man att dettta var det bästa som kunde ske.
Men chefer är också människor. De flesta av oss går in med hull och hår för uppdraget och känner en nästan gränslös lojalitet mot företaget och verksamheten.Då är det väl helt rimligt att man som Mats Yngen tycker att det är ”Jättetråkigt att få sparken”. Att man dessutom kallar saken för dess rätta namn istället för att prata om överenskommelser och uppgörelser är i sig befriande.
Vågar man hoppas att detta är första tecknet på att den stenhårda machoprofilen hos börsbolagens VDar nu börjar mjukna i kanten? Att visa sina mänskliga sidor, att våga vara ledsen och besviken offentligt, det är stort. Och det är ännu större i en grupp som sätter en ära i att visa upp en sprickfri fasad!
Jag tycker det är ett friskhetstecken att fler människor kan tänka sig att sänka garden och faktiskt uttrycka ilska, besvikelse och andra, äkta känslor när det strular i arbetslivet. Allt ska annars vara så jädra käckt och perfekt, antingen är man en superchef OCH en perfekt förälder/partner, eller så lyfts bara jobblivet fram. Chefer är bara en del av ens personlighet, jobbet köper min kompetens på området, men äger vare sig hela min tid eller mina tankar. Jag är en bra chef för jag har andra sidor som jag odlar utanför jobbet.
Maud Olofsson hade chansen att säga att skälet till att hon avgick var att hon inte skulle få valberedningens förtroende.
Nu talade hon om att tio år som ledare räckte.