I skuggan av mångfalden

I gårdagens DN debatt skriver barn- och äldre ministern Maria Larsson att funktionsnedsatta behövs i den offentliga sektorn. Bakgrunden är en undersökning som Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam genomfört på uppdrag av regeringen. Den visar att allt färre personer med funktionsnedsättningar tar plats på arbetsmarknaden och att många myndigheter har en lång väg kvar att vandra trots regleringsbrev och krav på ett aktivt tillgänglighetsarbete. En av hennes slutsatser är att ”i dag är inte den offentliga sektorn bäst på att anställa personer med funktionsnedsättning. Det är de små och medelstora företagen. Staten, landstingen och kommunerna behöver ta ett ökat ansvar”.

Jag kan inte göra något annat än att hålla med men med den reservationen att jag är tveksam om den offentliga sektorn verkligen är sämre än andra. I Almedalen hade en av Ledarnas värderingsdebatter fokus på chefen och fördomarna. För den som har tid, nu när jobbsäsongen så sakteliga åter kommer igång, finns debatten utlagt i sin helhet på SVT-play och sänds i repris den 23 augusti. Inför planeringen med den debatten var vi rörande överens om att debatten skulle handla om mångfald i ordets rätta bemärkelse och inte avgränsas till diskriminering på grund av etnisk eller religiös bakgrund. Även om dessa frågor är mycket angelägna så har de haft en tendens att överskugga den diskriminering som t.ex. funktionsnedsatta råkar ut för.

Statistik från SCB pekar på att arbetslösheten är betydande bland de individer som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga. Något som också har lyfts fram i medierna på sistone. Och kanske är det så att Sverige håller på att vakna efter alla år med diskussioner om jämställdhet och mångfald (läs etniskt sådan). En åtgärd som jag tror skulle göra susen är att regeringen och riksdagen lärde sig av de framgångar som vi har gjort på jämställdhetsområdet. Dessa framgångar (även om mycket återstår) måste vi tacka vår offentliga och könsuppdelade statistik, samt de krav som ställs på åtminstone större arbetsgivare att kartlägga kön.

Jag är övertygad om att om krav ställdes på att kartlägga eller redovisa sitt arbete kring tillgänglighet på ett liknande sätt som man idag gör i jämställdhetsplaner, så skulle många arbetsplatser blir pinsamt medvetna om sitt bristande arbete. Chefer har här ett stort ansvar och möjligheten att föregå med gott exempel, oavsett om det finns lagkrav eller inte. Men det är svårt att utföra ett sådant viktigt arbete i ett vakuum utan vare sig stöd eller acceptens från hela arbetsplatsen. Tillgänglighetsplaner, utarbetade i samverkan och med en bindande policydeklaration från ledningens sida är ett steg. Men så länge ingen ställer några krav får vi fortsätta leva med att välutbildade och drivna människor inte kommer till sin rätt på arbetsmarknaden.

En än så länge normalfungerande Jaime Aleite