Har det politiska ledarskapet något kön?

I måndags var jag och lyssnade på en debatt här i Visby som anordnades av talesmannens referensgrupp för jämställdhet. Det man debatterade var huruvida valet av partiledare är en fråga om kön.

Statsvetaren Jenny Madestam, en imponerande politisk kommentator, samtalade med de två f.d. partiledarna Ingvar Carlsson och Lars Leijonborg samt chefen för Utbildningsradion Erik Fichtelius.

Madestam lyfte hur hon i sin forskning ser att partiledaridealet påverkas starkt av en manlig norm. Hon gjorde många bra poänger och pekade bland annat på hur det inom Socialdemokraterna ställs paradoxala förväntningar på partiledaren. Man ska både vara lyssnande, följande och demokratisk och samtidigt kunna peka med hela handen. Kompetenser som traditionellt tillskrivs kvinnor respektive män och som får konsekvenser när vi ska bedöma partiledarens insats.

När det stormade som mest i höstas kring Socialdemokraternas val av ny partiledare blev jag av Aftonbladet ombedd att skriva en debattartikel utifrån min roll som ledarskaps- och jämställdhetsexpert. Jag kommenterade också partiledarvalet i Godmorgon, världen i P1. Den analys jag då gjorde ligger mycket nära Jenny Madestams.

Kärnan handlar om att vi måste fundera tre varv till på hur vi bemöter de kvinnor som väljer att kliva fram och bli partiledare. Bedömer vi kvinnors ledarskap på samma sätt som vi bedömer mäns ledarskap? Låter vi kvinnor visa att de vill ha makt och låter vi kvinnor konkurrera på samma villkor som män?

Tack och lov hade Jenny Madestam och många i publiken redan funderat de där tre varven. Tyvärr, måste man dock konstatera, så var Madestam i tanken därmed ljusår före de tre herrar hon debatterade med. Och de märkte inget.