Enhetliga löneavtal hämmar produktiviteten

Vi har alla har märkt att de flesta priser stigit kraftigt sedan början av året. I oktober var inflationstakten (mätt som konsumentprisindex, KPI) hela 10,9 procent. Exkluderas effekterna av räntehöjningar hittills var inflationstakten 9,3 procent (mätt som konsumentprisindex med fast ränta, KPIF). Igår, den 24 november meddelade Riksbanken att styrräntan höjs igen, från 1,75 procent till 2,50 procent, med effekt från och med den 30 november. Det är den fjärde höjningen i år. Så sent som i april–maj i år var styrräntan fortfarande så låg som 0 procent. Perioden med nollränta – ibland till och med en negativ styrränta – har varit mångårig, den startade redan hösten 2014. Så många av oss har vant oss vid ett extremt lågt ränteläge och en låg inflation.

Vi får gå tillbaka till början av 1990-talet för att hitta liknande höga prisstegringstakter. Orsakerna till den höga inflationen idag kommer än så länge utifrån. Pandemin är ett skäl till prisökningarna. Nedstängningarna runt om i världen bröt sönder fungerande tillverknings- och handelskedjor. Rysslands invasion av Ukraina förvärrade en redan svår situation, inte minst när det gäller Europas energiförsörjning.

Det är framför allt priserna på boende, mat och transporter, utgiftsposter som väger tungt i varje hushåll, som ökat kraftigt. De höga priserna på energi påverkar alla dessa tre poster. Höga elpriser gör boendet dyrare, att tillverka livsmedel kräver flera typer av energi och höga priser på bensin och diesel driver upp transportkostnaderna. Förhoppningsvis klarar EU av att enas kring fortsatta sanktioner av Ryssland och att snabbt minska beroendet av rysk gas och olja, även om det innebär att mycket höga energipriser ett bra tag framöver.

Hur långvarig kommer den höga inflationstakten att bli? Många prognosmakare räknar med att inflationen toppar tidigt 2023, med månadssiffror så höga som 13–14 procent, och sedan kraftigt faller tillbaka under 2023. Men osvuret är bäst, detta är mycket svår materia att bedöma.

Att lönerna inte hängt med i de kraftigt ökande priserna har förstås inneburit reallönesänkningar. En naturlig reaktion som löntagare är ju att vilja få kompensation för prisökningarna, för att så att säga komma i kapp.

Men här är problemet: Produktiviteten i de allra flesta företag och verksamheter har ju inte ökat. Om dessa ska betala högre löner så måste de höja priserna på sina varor och tjänster. Och det betyder att vi löper stor risk att hamna i en uppåtgående och allt snabbare pris- och lönespiral. Då får vi en hög inflationstakt, höga nominella löneökningar men inga eller väldigt låga reallöneökningar. Historien avskräcker … under perioden 1970 – 1995 ökade reallönerna i snitt med endast 0,5 procent per år, trots mycket höga nominella löneökningar. Inflationen åt upp det mesta.

Det finns bara en enda faktor som på lång sikt skapar höjda reallöner. Det är en ökad produktivitet, att verksamheter använder sina resurser alltmer effektivt när de producerar varor och tjänster.

Vilka typer av löneavtal är särskilt gynnsamma för att understödja en utveckling mot ökad produktivitet? Lokala löneavtal, där löneutrymmet formas på företagsnivå, som fokuserar på verksamhetens behov, och hur chefer och medarbetare bäst kan bidra, ger bättre förutsättningar än centralt avtalade löneökningar. Den typen av lokala avtal är mer effektiva verktyg för att utveckla verksamheterna och de individer som arbetar där, än avtal med löneökningar som innebär ”one size fits all”, eventuellt med utrymme för mindre individuella skillnader.

Ledarna och Almega var först med ett sådant avtal för 30 år sedan. I början av den djupa 90-talskrisen vågade Ledarna och Almega tänka och skapa något helt nytt. Då var det inte några andra parter som följde efter. På senare år har olika typer av lokala avtal utvecklats men sedan 1997 gäller att industriparternas löneavtal sätter ett ”märke” för löneökningar på den övriga arbetsmarknaden.

Bakgrunden till ”märket” skapades var att stoppa den inflationsdrivande lönebildningen i Sverige. Att inflationen var hög berodde då främst på inhemska krafter. Nu kommer inflationsimpulserna utifrån. Vissa anser att behovet av ett ”märke” i lönebildningen fortfarande är stort, och förstärks av den höga inflationen.

Frågan är hur en lönebildning som styrs av ett ”märke” påverkar företagens produktivitet, positivt eller negativt? Min bedömning är att mer eller minde enhetliga löneökningar till chefer och medarbetare är ogynnsamma för hur effektivt företagen kan arbeta, alltså negativt för produktivitetsutvecklingen. Och det är produktivitetsutvecklingen som till syvende och sidst bestämmer hur höga reallöneökningar vi kan få.