Jämställdhet eller valfrihet?
I år är det supervalår (det vill säga både val till Riksdagen och till EU-parlamentet) och bristen på jämställdhet är en het fråga. Alla vi som jobbar för mer jämställdhet håller tummarna för att intresset, diskussionerna och de löften som ges ska fortsätta gälla även efter valet. Vanligtvis brukar det bli väldigt tyst då, faktiskt så tyst att man kan höra en knappnål falla.
För Ledarna är det också kongressår och senare i veckan ska frågan om en mer individualiserad föräldraförsäkring diskuteras på vår kongress. För precis som många andra, så ser också vi vikten av att diskutera en politisk reform som skulle minska risken för kvinnor att bli kollektivt riskbedömda på arbetsmarknaden och på så sätt bidra till mer jämställdhet. Vi vet idag att det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen slår negativt mot kvinnor på flera olika sätt, som Maria Elinder skrev igår här på Chefsblogg.se
När frågan om att vika ytterligare tid till pappan i föräldraförsäkringen diskuteras, så brukar argumentet kring valfrihet dyka upp. ”Vi måste få bestämma själva” är för många den direkta reaktionen. Samma argument brukar användas när man pratar kvotering till börsbolagens styrelser, eller vilken kvotering som helst för den delen.
Och ja, alla har rätt till sin åsikt. Men saken är den att OM vi gör så, det vill säga fortsätter som vi gör idag, så har vi redan facit på hur det kommer att bli. För faktum är att det inte kommer att bli någon skillnad. Idag tar kvinnor ut över 75 % av föräldraledigheten och är hemma mer med barnen när de är sjuka än vad papporna är. Och med dagens förändringstakt kommer det att ta 1107 år innan vi har jämställda styrelser i våra svenska börsnoterade företags styrelser och det kommer att ta över ett halvsekel innan vi är lika många kvinnor som män på de högsta chefsposterna i Sverige.
Tycker vi att det är en okej dagsbild? En värdig framtidsvision?
Isåfall är svaret att vi inte införa fler dagar som är vikta åt pappan eller kvotera till börsbolagens styrelser.
Men OM vi tycker att det är ovärdigt att vi fortfarande idag särskiljer kvinnor och män till kvinnors nackdel, betalar kvinnor mindre lön för samma arbete, ger kvinnor sämre karriärmöjligheter och vill göra något åt det här. Ja då kan politiska reformer göra en del av arbetet för en mer jämställd arbetsmarknad.
Vi kan tycka hur vi vill om det här.
Men en sak är säker: Vi kan inte få både jämställdhet och valfrihet när det kommer till föräldraförsäkring och bolagsstyrelser. Det ser vi resultatet av idag.
Hur kan vi ignorera det faktum att Män inte kan prodcucera bröstmjölk och att det därför är naturligt att det är kvinnan som är hemma mest det första året.
När barnet sedan börjar på dagis vid 18 månader är det därför inte komstigt att mannen inte har tagit ut lika stor ledighet.
Det är ju också så att kvinnor som jobbar inom vården generellt sett tjänar mindre än män som jobbar inom den privata sektorn och därför kan det skilja tusenlappar varje månad beroende på om mannen eller kvinnan är föräldraledig. Att debattörer och jämställdhetsexperter alltid utesluter de drabbade familjernas rätt att föra fram sin egen sak och förklaring till sitt val tyder på ett inskränkt elitistiskt debattklimat där de som inte själv berörs i det verkliga livet har tvingat åt sig ett tolkningsföreträde som inte är jämställt.
Om det nu är så att det är ett faktum att kvinnor tjänar mindre än män för samma arbete för att de är kvinnor. Varför gör då inte feminismen upp med detta problem genom att stämma de arbetsgivare som bryter mot diskrimineringslagen. Fackförbunden borde kunna vara med vid utformningen av alla dessa stämningsansökningar. Dessutom då alla dessa mål skulle vinnas så skulle inte någon kunna ifrågasätta att löneskillnad kan bero på individuella val såsom ansvar, arbetstid, utbildning mm.
Varför gör ni inte det?
Tyvärr förstår jag inte hur du menar med att kvinnor i Sverige har sämre karriärmöjligheter än män. Om det hade handlat om att invandrare har sämre karriärmöjligheter så hade jag ställt upp på detta till 100% eftersom vi idag dagligen ser högutbildade invandrare köra taxi eller jobba på pizzerior. Jag har aldrig hört talas om att en kvinna med hög utbildning har varit tvungen att ta ett taxijobb därför att hon inte är betrodd som läkare, civilingengör eller annat statusyrke. Jag tror att du har helt fel då du anser att kvinnor i Sverige idag hindras för att göra karriär därför att de är kvinnor!
Hej André,
idag finns det flera områden som är problematiska på arbetsmarknaden, diskriminering av personer med annan etnisk bakgrund är ett sådant, ett annat är bristen på jämställdhet. Ser man dessutom på dessa två områden tillsammans så fördjupas problematiken ytterligare.
I Sverige har vi ett jämställdhetspolitisk mål att ”kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.” När detta är uppfyllt har vi jämställdhet. Inte innan dess.
Vi har i Sverige en väldigt könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnor och män återfinns i olika sektorer och på olika nivåer. Kvinnor jobbar oftare deltid, tar mer ansvar för det obetalda hemarbetet och har ofta lägre lön än män för samma arbete.
Att kvinnor förväntas ta ett större ansvar för hem och familj avspeglar sig i deras möjligheter att göra karriär. Kvinnor riskbedöms kollektivt utifrån idén att de kommer att vara hemma med barn mer än män, vilket sannolikt påverkar allt från rekrytering till lönesättning och möjlighet att avancera.
Vi på Ledarna arbetar för en jämställd chefsmarknad och därför belyser vi den här problematiken ur ett chefsperspektiv. Läs gärna vår nya Jämställdhetsbarometer som kom i maj: Jämställdhetsrapport
Alla har ju, som jag skrev i blogginlägget, rätt till en egen åsikt. Men slutsatsen är fortfarande att vi måste välja; vill vi gå mot ett mer jämställt samhälle så måste vi göra på ett annat sätt än idag. Och en sak som sannolikt kommer bidra till en mer jämställd arbetsmarknad är en mer individualiserad föräldraförsäkring. Tillsammans med många andra saker förstås.