Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas

De flesta av oss medelålders som finns på arbetsmarknaden idag har vuxit upp med den svenska modellen. Vi har varit vana vid att våra löner och villkor diskuterats över våra huvuden någon gång per år. 

Vi har också vuxit upp i ett samhälle där man fick låna sin bakelittelefon på Televerket (Nej, jag är inte 100 år!) och alternativa telefoner var förbjudet. Vi åt sällan på restaurang och nattliv fanns bara i Stockholm, om ens där. Det fanns inga friskolor, i stort sett ingen privat sjukvård och gud förbjude att någon annan än staten levererade vår energi.

De flesta av dessa egendomliga monopol är borta, eller i alla fall på väg att dö. Människor har gradvis vant sig att göra val och utforma livet så att det passar just mig bäst utifrån mina förutsättningar.

Men tvångströjan på arbetsmarknaden sitter fortfarande på! På detta enda, och kanske allra viktigaste, fält av livet är vi inte betrodda att göra egna val och ta ansvar för dem.

I den svenska modellen finns det mycket som är unikt och bra som vi ska värna om. Det är bra att det finns parter på arbetsmarknaden som kan föra övergripande samtal kring lagar och regler. Det är bra att man kan teckna försäkringar och kan hitta pensionssystem som fungerar för många.

Det är också bra att vi som facklig organisation kan ge råd och stöd på vägen, och rycka in när nöden slår till.

Men därav följer inte med automatik att vi ska sitta på makten över den enskildes rätt att själv förhandla lön och villkor med sin arbetsgivare!

Av dessa skäl skriver jag tillsammans med Ledarnas förhandlingschef Thomas Eriksson idag en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sveriges fackförbund är i otakt med tiden. Vi har nu ett fönster för förändring, en chans att utveckla den svenska modellen och oss själva så att människor åter vill vara medlemmar hos oss. Vi måste ta den chansen nu, annars riskerar Sverige snart att hamna på samma nivå av facklig anslutningsgrad som övriga Europa.

Den svenska modellen är värd ett bättre öde.