Den goda ledaren

Sommar och semester närmar sig. Jag och många andra chefer och ledare kommer att avsluta ”vårterminen” i Almedalen, med intensiva diskussioner om de samhällsfrågor som vi med lite olika perspektiv brinner för.

Ledarna har valt att fokusera på värderingsfrågor kring ledarskapet och lämnar sitt bidrag till samtalet i Almedalen  i form av tre seminarier om jämställdhet, politiskt ledarskap och lön.

Inför en av de programpunkter där jag ska delta fick jag en förfrågan från en moderator om lite personliga reflektioner kring förebilder bland chefer jag haft. Frågan startade upp en tankeprocess hos mig och jag började gräva i minnet efter alla de chefer jag haft genom ett långt yrkesliv.

Men ganska snart klev en person fram. Hon var inte min första chef , men den som gav mig mitt första egna större ansvar. Kopplat till ansvaret gav hon också mandat och tillit att jag skulle klara av det, fast jag var ung och ganska oprövad.

Hon släppte in mig i sin ledningsgrupp, fast en del av kollegorna nog var ganska tveksamma, och hon lyssnade till mina synpunkter på samma sätt som till de mer seniora deltagarna. När jag misslyckades gav hon rak och ganska plågsam feedback men när det gick bra slösade hon med beröm som byggde min självkänsla. Hon krävde resultat och var ingen ”softie” men var alltid tillgänglig för samtal. Jag har haft många chefer, de flesta bra, men ingen har så som hon påverkat min bild av chefs- och ledarskapet.

De nya generationer som nu är på väg in på arbetsmarknaden har stort fokus på värderingar och vill ha besked av de företag och förvaltningar där de ska jobba. De kräver ett ledarskap som är tydligt, lyssnande och öppet.

Min gamla klinikchef hade förmodligen inte gått så många chefsutbildningar men hon var en god ledare som fick människor att växa och våga pröva sin förmåga. Hon representerar för mig det ledarskap som Sverige behöver för att vara rustade för framtiden.