Orimliga kompetensutvisningar skadar såväl människor som förtroendet för Sverige och svensk arbetsmarknad

/0 Kommentarer/i , , , /av

Spetskompetens och högkvalificerad arbetskraft har under flera år utvisats från Sverige på grund av mindre misstag från arbetsgivarens sida. Även misstag från den anställdes sida har varit skäl för utvisning, som till exempel om den anställde har tagit ut för kort semester. Vägledande domar från Migrationsöverdomstolen under 2017 och 2018 har tolkats som att problemen med kompetensutvisningar är på väg bort, men så är inte fallet. De har minskat i antal men tragedier inträffar fortfarande. Problemet är långt ifrån löst. Storföretagen Scania och Ericsson har båda förlorat högkvalificerad personal på grund av snåriga regler. Om inte ens riktigt stora företag med många pålästa jurister och kompetenta HR-avdelningar kan navigera i regeldjungeln, hur svårt är det då inte för mindre företag?

”Jag fick panik, och ringde direkt till min chef”, berättar spelproducenten Vachon Pugh för Svenska Dagbladet i juli, när hon fick brevet med utvisningsbeslutet från Migrationsverket. ”Du får en tidsfrist på fyra veckor för att frivilligt lämna landet i enlighet med beslutet”, stod det i brevet. Vachon Pugh ska utvisas för ett fel som en av hennes tidigare arbetsgivare gjorde, som inte betalade försäkringar under hennes tid som provanställd.

Kompetensutvisningarna är en självklar chefsfråga. Det råder kompetensbrist på många håll i Sverige. Chefer inom flera områden har stora problem med att lyckas hitta och rekrytera människor med rätt kompetens. Samtidigt riskerar chefer som rekryterats från utlandet, vars arbetsgivare gör något mindre misstag i administrationen, att utvisas. Samma öde kan drabba personer som startar verksamheter i Sverige. Ett exempel är Matt Kriteman, grundare av Real People och tidigare COO för Diversify foundation. Han har bott och arbetat i Sverige i nio år och tagit magisterexamen på ett svenskt stipendium. Nu ska han utvisas på grund av att han varit arbetslös i längre än tre månader. Detta är förvisso helt enligt gällande regelverk och regeltolkningar men rimligheten kan ifrågasättas.

Skadorna stannar inte enbart vid de personliga tragedierna för de som utvisas och deras familjer utan även för de drabbade företagen. Förmågan att attrahera högkvalificerade människor till Sverige är en nyckelfråga för att klara konkurrensen. Att människor förmås att bryta upp och flytta hit, kanske med sina familjer, för att sedan bli utvisade eller plågas av osäkerhet i långdragna handläggningstider… vad gör det med Sveriges rykte som land att arbeta i? Det finns många länder som slåss om högkvalificerad arbetskraft.

Till sist har regeringen agerat. I slutet på juni gav regeringen ett tilläggsdirektiv till utredningen om åtgärder för att attrahera internationell kompetens och motverka utnyttjande av arbetskraftsinvandrare. Tilläggsdirektivet går bland annat ut på att utredningen ska lämna skarpa förslag som stoppar utvisningar som sker på grund av försumbara och ursäktliga brister från arbetsgivarens sida. Uppdraget ska redovisas i ett delbetänkande senast den 1 februari 2021. Innan förslagen blir lagstiftning (om de blir det) riskerar fortfarande många människor och företag att råka illa ut.

Därför behövs vissa lagändringar göras redan nu. Dessa kan vara temporära i väntan på att utredningens förslag kan bli lagstiftning. Som Matt Kriteman föreslår i sin DN Debatt-artikel bör Sverige förlänga tiden för att hitta en ny anställning från nuvarande tre månader, inte minst med tanke på att världen nu befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talets depression.

 

Visionärt ledarskap med ett praktiskt handlag

/0 Kommentarer/i , /av

Idag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schuman-deklarationen. Just i dag är det 70 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

Samtidigt som målet i deklarationen var visionärt så var angreppssättet väldigt praktiskt, konkret och begränsat i sitt omfång. I deklarationen kan vi läsa att ”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.”

Solidaritet som bygger på konkreta resultat. Detta stämmer till eftertanke i dessa tider av kris.

Det är ännu en öppen fråga vilka politiska och ekonomiska konsekvenser den pågående krisen kommer att få. Vi vet inte heller hur det europeiska samarbetet kommer att klara påfrestningarna.

Det vi vet, vilket vår samarbetsorganisation i Europa, CEC, också påpekat, är att återhämtningen kommer att kräva fortsatt samordning och samarbete inom Europa. Det går naturligtvis att ha många synpunkter på hur EU har utvecklats sedan 1950, likaså om hur olika europeiska länder har skött sina ekonomier både före och efter finanskrisen. Men våra ekonomier är intimt sammanlänkade och beroende av varandra. Även Sveriges återhämtning är beroende av övriga Europas.

Förutsättningarna att hantera konsekvenserna av pandemin och den ekonomiska krisen ser mycket olika ut inom EU. Solidariteten mellan EU:s länder prövas hårt och det kan mycket väl förvärras. Det finns inga enkla svar på hur de spänningar som finns ska lösas, men det kommer att krävas mer än fina ord. Det kommer att krävas ett visionärt ledarskap med ett praktiskt handlag som kan uppnå och visa på resultat.

Hotet mot demokratin

/0 Kommentarer/i , , , /av

Nu stundar valborg och första maj. Högtider då vi brukar samlas för att fira våren och ljusets ankomst. För arbetarrörelsen handlar högtiden om kampen för arbetarnas rättigheter. I år ställs allt detta, precis som det mesta annat, på ända av covid-19. Det massiva informationsflöde om smittan och dess konsekvenser som sköljer över oss nu blir ibland svår att ta in och jag är nog inte ensam om att längta efter normalitet. Men hur kommer det nya normala att se ut? Kommer det att bli som tidigare? Och hur såg det normala egentligen ut precis innan pandemin slog till med kraft?

Jag tänker på dessa frågor när jag läser boken Hotet mot demokratin av Martin Gelin och Erik Åsard. Boken är en genomgång av högerpopulismens frammarsch i Europa och USA. Med utgångspunkt från utvecklingen i Polen, Ungern och USA visar författarna på det reella och högst påtagliga hot mot demokratin som den nationalistiska populismen och dess auktoritära ledarstil kommit att utgöra. Boken är skriven innan någon visste vad covid-19 var och vilka konsekvenser pandemin skulle få, men krisen och den politiska hanteringen av densamma gör den än mer aktuell och bör läsas av alla – inte minst chefer – som vill förstå och förhindra en antidemokratisk utveckling.

Gott ledarskap beskrivs i Sverige ofta med begrepp som tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Under lång tid har vi levt med ett demokratiskt ledarskap präglat av detta som ett ideal. Visst finns det avvikelser och det går att hitta exempel på både det ena och det andra, men oavsett politisk färg så har det funnits en vilja till samförstånd och att söka kompromisser. Våra expertmyndigheter har stor självständighet och sakkunskap har i allmänhet, men naturligtvis inte alltid, givits stor tyngd. Detta är en form av politiskt ledarskap som har tjänat Sverige väl. Men det är också ett ledarskap som utmanas i kriser likt den som vi nu genomgår. Dialog, samförstånd, kompromisser och samordning mellan myndigheter kräver tid, vilket oftast är en bristvara i ett krisläge. Det är också ett ledarskap som utmanas av den auktoritära och chauvinistiska ledarstil som den nationalistiska högerpopulismen för med sig.

Gelin och Åsard ger i sin bok en bra redogörelse för den successiva urholkning av demokratin som pågår i ett flertal länder. Politiska ledare har där tagit corona-bekämpningen som förevändning för att stärka sin egen maktposition. Det mest graverande exemplet är det ungerska parlamentets beslut att ge Viktor Orbán och hans regering rätten att styra landet med dekret. Även i Hong Kong får demokratirörelsen det allt svårare då de styrande i Peking utnyttjar det relativa lugn som utbrottet av covid-19 fört med sig för att för att öka trycket och gripa ledande oppositionella. I USA använder Donald Trump coronakrisen för att fortsätta sin strategi att undergräva förtroendet för den fria pressen och för expertisen genom att sprida felaktigheter och rena lögner. Med sitt agerande förstärker han misstroendet och den redan djupa polariseringen i det amerikanska samhället.

Nu diskuteras i allt fler länder hur coronaepidemins våta filt ska kunna lyftas från våra samhällen, hur ekonomierna ska kunna komma igång utan att smittspridningen tar ny fart. Det är en viktig diskussion, men den får inte begränsas till att enbart handla om hur vi ska få fart på ländernas ekonomier. Det måste också handla om hur vi bevarar och utvecklar demokratin. Även om vi i Sverige är förskonade från många av de tvingande åtgärder som en stor andel av världens befolkning nu lever under så är vi inte immuna mot den politiska smitta som sprids parallellt med corona-pandemin.

Som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen sker det en del märkliga saker i kommunsektorn. Kommunala chefer förväntas att vara lojala mot politiska beslut som myndigheter bedömer strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller mot gällande lag.

Det finns ett psykologiskt experiment som går ut på att en grupp försökspersoner får se en serie med tjugo bilder. Den första bilden föreställer en hund och den sista en katt. Under bildserien ändras bilderna stegvis så att de mitt i serien är en blandning av hund och katt. Vad experimentet normalt sett visar är att försökspersonerna inte upptäcker den gradvisa förändringen. Det är först i vid de sista bilderna i serien som de inser att de tittar på något annat än en hund, trots att de redan gjort detta under ett flertal bilder. Fenomenet kallas gradvis tillvänjning.

Som chefer och ledare är vi samhällsbärare och har ett särskilt ansvar att vara vaksamma på vad som händer i samhället och inom den egna verksamheten. Vi får inte gradvis vänja oss vid en urholkning av demokratin. Så när den värsta krisen så småningom är över behöver vi kraftsamla gemensamt och på alla sätt vi kan lyfta fram vikten av det goda demokratiska ledarskapets betydelse för att värna de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Lyssna på de sakkunniga

/0 Kommentarer/i , , , /av

Utvecklingen av corona-pandemin har gått i en rasande takt de senaste två veckorna. Informationen och uppdateringarna om coronavirusets spridning duggar tätt. Uppdateringar om nya drabbade, nya patienter som vårdas inom intensivvården, nya dödsfall. Flera länder är satta i karantän, bland annat Italien och Spanien. Flygstopp till USA, skolor, fabriker och andra verksamheter stängs ner. Igår kom beskedet att Volvo stänger sin fabrik i Tuve i Göteborg till följd av virusets spridning. Scania ser ut att följa efter. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att stoppa alla icke nödvändiga resor till EU under 30 dagar. Vi har sett kraftiga börsfall världen över och de ekonomiska konsekvenserna av pandemin kommer att bli betydande och är i dagsläget svåra att överblicka.

I de flesta länder införs i rask takt kraftiga inskränkningar i människors frihet att resa och samlas. I media har det framförts kritik att svenska myndigheter och ansvariga politiker inte gör tillräckligt. Ett exempel är DN:s Peter Wolodarski som i en söndagskrönika den 9 mars skriver: ”Fakta och vetenskap måste alltid vara grunden för viktiga beslut. Men när omständigheterna snabbt skiftar krävs också beredskap och förmåga till omedelbar anpassning. Politikerns ansvar är bredare än professorns. Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.” Han följer upp budskapet om vad han uppfattar som senfärdigt politiskt agerande i en artikel den 13 mars.  Även Svenska Dagbladets ledarsida har lyft fram liknande kritik.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet, svarade med en artikel i Svenska Dagbladet som en direkt kommentar till Peter Wolodarskis artiklar. Han kritiserade Wolodarski för att i ”drastiska och polariserande ordalag och på synnerligen vag evidens ifrågasätta den kunskap, forskning och expertis som finns”. Han skrev vidare att: ”Kriser behöver tydligt ledarskap byggt på erfarenhet och kunskap, men jag ser ett alltmer utbrett förakt för kunskap, forskning och expertis breda ut sig i omvärlden. Jag ser det i USA, i Ungern, i Ryssland och jag har aldrig sett det så tydligt i Sverige som nu.”

Människors rädsla kan mobiliseras till en mäktig och destruktiv politisk kraft. Oron över en process som inte riktigt kan kontrolleras kan skapa en stark opinion att vidta drastiska åtgärder, en efterfrågan på att politiker ska visa dådkraft och därigenom skapa en känsla av kontroll. Det är en viktig uppgift för det politiska ledarskapet att möta människors oro och så långt som möjligt skapa trygghet, men det är minst lika viktigt att beslut om att inskränka människors fri- och rättigheter inte sker lättvindigt och i all hast. Sådana kraftfulla åtgärder kan krävas, och ska vidtas i krislägen, men då ska besluten fattas av kloka politiker på sakliga grunder utifrån bedömningar som görs av experter och sakkunniga på området. I Sverige har vi en förvaltningstradition att vara stolta över som vi inte ska kasta över bord. Drastiska beslut ska definitivt inte grundas på oro och rädsla som piskas upp av spekulationer i media och på sociala medier.

I kören av röster är det viktigt att aktivt välja vem man ska lyssna till, inte minst som chef. Utöver att hålla händerna rena med tvål och vatten gäller det också att hålla huvudet kallt och blicken klar. Om rädsla och oro ges för stort utrymme försvinner förmågan till rationellt beslutsfattande och balanserad eftertanke. Risken är då stor att det fattas felaktiga beslut vid fel tillfälle, vilket kan ha svåra konsekvenser för verksamheten.

Så till dig som är chef – lyssna på de sakkunniga, inte de som skriker högst. Var källkritisk och sålla bort desinformationen från larmet. Kriser går över, det kommer även den här att göra. Ju bättre information du baserar dina beslut på, desto större chans att verksamheten kommer väl ut på andra sidan.

 

Kollektivavtalets dag

/0 Kommentarer/i , , /av

Får jag mitt i coronatider påminna om att det idag är kollektivavtalets dag. Det är 82 år sedan Saltsjöbadsavtalet träffades, det första stora, övergripande kollektivavtalet på svensk arbetsmarknad. Vi har alltså genom kollektivavtal under mer än 80 år reglerat villkoren på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtalen har fört arbetsgivare och fack till återkommande förhandlingar för att genom kollektivavtal balansera olika intressen och gemensamt utveckla svensk arbetsmarknad. Den här traditionen har lett till att fack och arbetsgivare har upparbetade relationer där man kan tala med varandra. Detta är inte minst viktigt i en extraordinär händelse som den vi befinner oss i nu. Det finns en gemensam förståelse av att jobb och sysselsättning måste värnas så långt det är möjligt. Genom att det finns etablerade kontaktytor och samarbetsformer blir startsträckan för att hitta gemensamma lösningar mycket kortare.

Kollektivavtalen har skapat en förutsägbarhet på svensk arbetsmarknad och en fredsplikt som lett till framgångsrika företag och verksamheter. Samtidigt som det finns möjligheter att ta hänsyn till de skillnader som finns i olika branscher och mellan olika individer. Genom kollektivavtalen har parterna reglerat systemet för hur löner och villkor bestäms. Kanske tänker du inte dagligdags på att din tjänstepension är kollektivavtalsreglerad. Kanske inte heller att kollektivavtalen ger dig möjlighet till stöd vid omställning, via Trygghetsrådet och andra omställningsorganisationer, om det blir aktuellt. Kanske är det lite som vattnet i kranen, vi tar det för givet. Den här modellen vill parterna värna. Det är därför fack och arbetsgivare i Sverige inte vill att EU ska lagstifta om europeiska minimilöner för då bryts en väl fungerande modell för reglering av löner och villkor. Vår modell har lett till drägliga löner för det absoluta flertalet.

Vi ska samtidigt inte blunda för de utmaningar som kollektivavtalsmodellen står inför. Allt fler arbetar inom sektorer som saknar kollektivavtal särskilt bland nya företag som växer fram inom gig-ekonomin. Vi som värnar kollektivavtalsmodellen måste våga tänka nytt. Vi måste förstå att kollektivavtalen måste anpassas mer till olika individers behov och önskemål. Ledarna var det första fackförbundet som förhandlade fram sifferlösa avtal i början 90-talet. Vi menar att lön ska sättas utifrån individens bidrag till verksamhetens utveckling och resultat och utgå från verksamhetens förutsättningar. Vi tror på den individuella löneprocessen. Lika aktuellt idag som då. Men vad blir 20-talets modernisering av kollektivavtalen?

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserade i agenda den 24 februari att hon vill bjuda in parterna till samtal om hur man kan inlemma gig-ekonomin i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ledarna vill delta i det samtalet för att skapa moderniserade kollektivavtal som kan balansera framtidens olika behov hos arbetsgivare och arbetstagare. Ledarna har en god tradition av att ligga i framkant när det gäller att utveckla kollektivavtalen och deras funktion. Kollektivavtalsmodellen lever och är ytterst viktig, så viktig att den också måste utvecklas för framtida behov.

Är ”världens bästa föräldraförsäkring” bara bra?

/0 Kommentarer/i , , /av

Föräldraförsäkringen, såsom den är utformad i Sverige, ses ofta som såväl mammornas som pappornas som barnens bästa vän. En vanlig uppfattning är att ”Vi har världens bästa föräldraförsäkring”. Det kanske vi har men är den bara bra?

Jag tänker be dig ta ställning till följande två påståenden – stämmer de eller stämmer de inte?

Det första påståendet är att de flesta arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet framför att de är frånvarande.

Frånvaro kostar i form av produktionsstörningar. Och chefer får pussla med att hitta vikarier. Såvida inte den anställde är ett rejält arbetsmiljöproblem föredrar arbetsgivaren att hon eller han är närvarande på jobbet. Inte frånvarande.

Det andra påståendet är att det är omöjligt för arbetsgivare att ha fullständig information om den framtida frånvaron för varje individ som denne funderar på att anställa eller befordra.

Säg att en 30-årig kvinna får frågan om hon tänker skaffa barn. Vad vet hon säkert om det? Hon kanske väldigt gärna vill ha barn men sedan visar det sig att hon har svårt att bli gravid. Eller så säger hon att hon inte vill ha barn, i alla fall inte under de närmaste åren men så bli hon gravid och ändrar uppfattning. Eller så säger hon att hon gärna vill ha barn och att hon och hennes partner ska dela lika på föräldraledigheten. När hon blivit gravid ändrar hon uppfattning och vill själv ta ut den största delen av ledigheten, vilket hennes partner går med på.

Inget av detta kommer man åt genom att förbjuda arbetsgivaren att fråga om någon vill skaffa barn. Det viktiga är att även om arbetsgivaren hade all rätt i världen att ställa frågor (och fortfarande ses som politiskt korrekt) så skulle denne inte kunna veta säkert. Och det handlar inte om att den intervjuade personen ljuger. Vi vet faktiskt inte särskilt mycket om vad som kommer att hända i våra framtida liv.

Det finns alltså mycket som talar för att dessa båda påståenden stämmer. Vad får detta för konsekvenser?

Kvinnor blir högrisk och män blir lågrisk att anställa eller befordra

Eftersom arbetsgivaren inte säkert kan veta hur en enskild person kommer att bete sig blir det helt rationellt för denne att utgå från hur kvinnor och män i genomsnitt beter sig vad gäller uttag av föräldraledighet och att gå ner i arbetstid för vård av barn, med lagstadgad rätt till längre arbetstid så småningom. Det är inte illasinnad diskriminering från arbetsgivarens sida. Det är rationellt.

I genomsnitt är kvinnor föräldralediga mycket längre än män. Vi har alltså två grupper, en med hög risk och en med låg risk för frånvaro. Att en kvinna i fertil ålder automatiskt ses som mer riskabel att anställa eller befordra än en man sker oberoende av om hon har barn eller inte och oberoende av hur duktig hon är på jobbet. Hon själv kan inte påverka detta.

Den undanstuvade målkonflikten

Men de allra flesta föräldrar är nöjda med nuvarande ordning. Så varför ska en klåfingrig stat lägga sig i och kvotera föräldraförsäkringen ytterligare? Svaret på den frågan beror på hur viktig man tycker föräldrars möjligheter att själva fördela uttaget sinsemellan av föräldraledigheten är, jämfört med kvinnors rätt till samma chanser som män på arbetsmarknaden. Här finns två mål som kommer i konflikt med varandra. Då måste man välja vilket av de två målen som är det viktigare.

Men varför måste man prioritera? Räcker det inte med anti-diskrimineringslagar och LAS-förstärkningar? Nej, att använda sådana metoder som huvudstrategi är inte någon effektiv åtgärd för att motverka negativa effekter på kvinnors möjligheter. Då ökar risken, sett ur arbetsgivarnas ögon, med att anställa kvinnor i stället för män. Och ekonomiska incitament, som den numera övergivna jämställdhetsbonusen, verkar inte ha kunnat förändra frånvaromönstret.

En effektivare väg är att skapa regler i föräldraförsäkringen som sprider frånvaroriskerna mer jämnt mellan kvinnor och män. Den enskilt viktigaste insatsen för att öka kvinnors möjlighet till karriär, inte minst chefskarriär, är ett jämnare uttag av föräldraledighet. Detta styrs i dag av föråldrade normer och strukturer. Därför förespråkar Ledarna en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring – 50/50 – mellan vårdnadshavarna.

Men barnen då?

Men barnen då, var tog de vägen? Ska inte föräldraförsäkringen främst se till barnets bästa? Jo, det håller jag med om. Men givet nuvarande system med en lång föräldraledighet anser jag att valfrihet inte är en garant för barnets bästa. Däremot tycker jag inte att man, när föräldraförsäkringen infördes 1974, och föräldraledigheten endast var sex månader, skulle ha kvoterat ledigheten. Den var för kort för det.

Varför ser jag inte valfrihet som en garant för barnets bästa nu, när föräldraförsäkringen är betydligt längre, mer än dubbelt så lång som när den infördes? Efter det att ”pappamånaderna” stegvis införts (1995, 2002, 2016) ser vi att andelen pappor som tar ut föräldraledighet, i samma omfattning som pappamånaderna, ökar. Så fler barn får längre tid hemma med sin pappa, ju fler dagar som reserverats för vardera föräldern. Sammantaget, är det så dåligt?

Kommunpolitiker, lyssna på chefernas kompetens!

/0 Kommentarer/i , , /av

Att vara chef är viktigt, stimulerande och utvecklande, men det är också komplext och utmanande. Det gäller inte minst inom offentlig förvaltning där chefskap ytterst är ett uppdrag i demokratins tjänst. Men vad innebär det, egentligen?

Händelserna i Hörby kommun, där ett stort antal chefer lämnat sina tjänster det senaste året, sätter fingret på flera dilemman och väcker frågor som förtjänar en djupgående diskussion.

Enligt uppgifter i media har larmen om allvarliga brister i arbetsmiljön fått Arbetsmiljöverket att undersöka arbetsförhållandena inom kommunen. Och idag meddelades att Arbetsmiljöverket kräver åtgärder mot arbetsmiljöproblemen.

Det första som måste sägas är att alla former av mobbning, kränkningar, trakasserier och förtal är helt oacceptabla och ska inte förekomma på någon arbetsplats. Signaler om missförhållanden måste alltid tas på allvar av den som vill visa prov på ansvarsfullt ledarskap.

Det andra som också förtjänar att sägas är att en politisk ledning har mandat och ansvar att rigga en ändamålsenlig organisation och tillsätta de högsta cheferna. Svensk förvaltningstradition bygger på tjänstemännens integritet och lojalitet mot den politiska ledning som väljarna har valt.

Men här börjar det skava rejält när man genom medierapporteringen tar del av hur vissa kommunpolitiker ser på sin egen roll och relationen till verksamheten.

Ett exempel är Skurup där kommunens politiska ledning beslutade att införa ett slöjförbud på en skola. Rektorn vägrade följa beslutet med hänvisning Skolverkets bedömning att slöjförbud strider mot religions- och yttrandefriheten. För att förklara sitt ställningstagande länkade rektorn från skolans Facebook-sida till en tidningsartikel där Skolverkets bedömning framgår. Då beordrade kommunledningen rektorn att ta bort inlägget, vilket fick Skolledarförbundet att JK-anmäla Skurups kommun för brott mot Yttrandefrihetsgrundlagen.

Ordföranden i Skurups utbildningsnämnd svarar i en radiointervju med att kalla innehållet i den länkade tidningsartikeln ”illa underbyggd information” och ”ogrundat tyckande”. Vad det handlar om är alltså en nationell myndighets bedömning och tolkning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Ett annat exempel är Hörby kommun där ordföranden för barn- och utbildningsnämnden i ett Facebookinlägg bemötte den fackliga kritiken mot arbetsförhållandena i kommunen genom att kalla den för ett ”generalangrepp på folkstyret”.  Anmärkningsvärt är också att han hävdar att facket ”vill hindra politiken från att göra kommunen till medborgarnas kommun”.

Det här är uttalanden strider mot grundtanken i svensk förvaltningstradition där olika allmänna intressen ska vägas samman och tillvaratas i politiska avvägningar och beslut. Chefer och tjänstemän ska vara lojala, visst, men de har också ansvar att följa lagar och regelverk. Det strider mot en långvarig svensk tradition inom förvaltningen att ”folkstyret” ska få direkt genomslag, förstått som majoritetsförhållandena i det senaste valet.

Yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, skyddet för mänskliga fri- och rättigheter, även för minoriteter, bygger på demokratiskt fattade beslut och är en del av, ja själva grunden för, vår demokrati.

Kommunala chefer kan inte tvingas att vara lojala mot politiska beslut som strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller mot gällande lag. Och de kan inte tystas med hänvisning till lojalitetsplikten. För offentliganställda är yttrandefriheten överordnad lojaliteten gentemot arbetsgivaren, vilket även gäller chefer.

Sveriges kommuner och regioner står inför stora utmaningar och behöver kompetenta chefer. Enligt SKR behöver det rekryteras 28 000 chefer fram till år 2026. Men vem vill jobba i en kommun där den politiska ledningen inte uttrycker förståelse för komplexiteten i uppdraget och respekt för ens kompetens, där man inte ges förutsättningar att utföra sitt chefsuppdrag?

Så en uppmaning till landets kommunpolitiker; håll fast vid svensk förvaltningstradition, respektera roller och ansvar. Och inte minst, lyssna på och ta tillvara chefernas kompetens.

Goda föresatser, förödande konsekvenser

/0 Kommentarer/i , /av

Imorgon, tisdag den 14 januari, väntas EU-kommissionen lägga fram ett första förslag om lagstiftade minimilöner. Intentionerna, att ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar” och att motverka s.k ”brain drain” från öst till väst, är svåra att motsätta sig. Men blir förslaget verklighet så hotas den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsmarknadens parter sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i över 80 år. Den har skapat en förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner. Förhandlingsmodellen är också mer flexibel och skapar förutsättningar för anpassningar på arbetsmarknaden allt eftersom verkligheten förändras.

De lägsta lönerna i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minimilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Om EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater finns en stor risk att utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Om frågan hamnar i EU-domstolen, där EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal, är utgången på intet sätt given. Men risken är mycket stor att konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige snedvrids och att den svenska modellen helt undergrävs. På sikt kommer detta att försämra villkoren på arbetsmarknaden i Sverige.

Grunden för EU-kommissionens förslag, den sociala pelarens 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard, skrevs under i Göteborg hösten 2017. Då försäkrade regeringen att detta inte skulle skada den svenska kollektivavtalsregleringen, trots att många kritiska röster hördes redan då. Utvecklingen i den här frågan visar att det var en missbedömning från regeringens sida.

Europa står inför stora utmaningar. Ett utvecklat och fördjupat EU-samarbete är angeläget och värdefullt. Men det problem som EU med det här förslaget säger sig vilja lösa – för låga minimilöner – har den svenska modellen redan löst. Att rasera detta väl fungerande system är att ta steg i helt fel riktning och ligger varken i EU:s eller Sveriges intresse.

Varför slå sönder något som fungerar väl?

/0 Kommentarer/i , /av

Ursula Von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, vill under sina första 100 dagar vid makten lagstifta om minimilöner i EU:s alla medlemsstater. Tanken är att minimilönen ska ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar”. Intentionerna är svåra att motsätta sig men förslaget är ett tydligt hot mot den svenska modellen, där självständiga parter på svensk arbetsmarknad sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i drygt 80 år. Den har skapat en stor förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner.

EU:s ambitioner på arbetsmarknadsområdet har intensifierats under senare år. Den svenska regeringen var värd för ett informellt EU-toppmöte om den sociala pelaren, i Göteborg hösten 2017. 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard skrevs under. Redan då hördes flera kritiska röster att detta skulle kunna skada den svenska kollektivavtalsregleringen. Regeringen menade då att så inte var fallet.

Det förslag som von der Leyen nu vill driva innebär att EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater. Våra lägsta löner i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minmilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Problemen uppstår i framtiden om utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Då kan frågan hamna i EU-domstolen och där ska EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal. Utgången av den prövningen är på intet sätt given, men det här kan komma att snedvrida konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige. Om detta sker riskerar den svenska modellen att helt slås sönder.

EU behöver utvecklas och samarbetet inom olika områden behöver fördjupas. Det innebär dock inte att EU ska rasera väl fungerande system som på den svenska partsmodellen, som redan löst det problem som EU vill lösa – i det här fallet för låga minimilöner.

Parterna ser med stor oro på utvecklingen. För ett år sedan bildades arbetsmarknadens EU-råd som består av PTK, LO och Svenskt Näringsliv. Rådet har skapats med utgångspunkten att parterna på svensk arbetsmarknad har ett gemensamt intresse av att förklara, opinionsbilda och försvara den svenska modellen gentemot EU. I en debattartikel argumenterar rådet mot förslaget om minimilöner.

 

Individualiserad föräldraförsäkring ger bättre chefer

/0 Kommentarer/i , , /av

I Svenska Dagbladet skriver flera debattörer att oviljan att dela föräldraförsäkringen jämställt gör att Sverige halkar efter nordiska grannländer i jämställdhetsligan. Det här sätter fingret på en kritik även Ledarna fört fram; att föräldraförsäkringens nuvarande utformning, uttag och effekter är en starkt bidragande faktor till att arbetsmarknaden är ojämställd. Läs mer