Lika eller likvärdigt – vad är rättvist?

/0 Kommentarer/i , , /av

Jag växte upp tillsammans med en fyra år äldre bror. Hemma hos oss var det väldigt noga att det var rättvist när vi skulle få något. Jag minns exempelvis att det alltid fanns en grön plastback med läsk, 33 cl glasflaskor. Ibland fick jag och min bror tillåtelse att dela på en flaska. Det var extremt noga att det blev exakt lika mycket dryck i våra glas, på droppen när.

Samma sak gällde när vi fick gå på Stockholms första McDonalds-restaurang på Kungsgatan – vilken fest! Min bror valde Big Mac, stor pommes frites och milkshake. Självklart fick jag exakt samma måltid, det var helt enkelt mest rättvist så. Att jag höll på att storkna och mådde illa var inte det viktiga, utan att vi fick precis lika oavsett individuella behov eller förutsättningar. Jag hade säkert mått bättre av en måltid anpassad för barn.

Så vad är egentligen rättvist? Är det exakt lika för alla eller kanske snarare likvärdigt beroende av situation, behov och förutsättningar?

Folkhälsomyndigheten och regeringen har vid åtskilliga tillfällen uppmanat alla som kan att arbeta hemifrån, eftersom just arbetsplatsen är en känd källa för ökad risk för smitta av covid-19. När detta inte följdes i tillräcklig utsträckning kallade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark till sig arbetsmarknadens parter i mitten av november, för att diskutera ytterligare åtgärder.

Trots dessa uppmaningar kommer det rapporter om arbetsgivare som inte tillåter distansarbete, även om arbetsuppgifterna tillåter det. Enligt fackförbundet Vision är en orsak till detta att chefer tycker att det blir orättvist om inte alla kan arbeta hemifrån.

Till dessa chefer vill jag vädja – tänk om. Under normala omständigheter kanske det argumentet fungerar, men nu är inte tillvaron särskilt normal. Vi befinner oss i kris, en allvarlig pandemi där alla måste göra vad som krävs för att minska smitta. Även om inte alla medarbetares arbetsuppgifter tillåter distansarbete, så är det positivt för hela organisationen att så många som möjligt arbetar hemifrån. Det handlar inte om millimeterrättvisa nu, utan att begränsa antalet människor som rör sig i samhället. Om du har en medarbetare som inte kan arbeta på distans och uppfattar att detta är orättvist, så kan du tryggt luta dig emot att du har både Folkhälsomyndigheten och regeringen i ryggen.

Ibland behöver vi också rannsaka oss själva. Vad är de egentliga skälen till att vissa arbetsgivare kräver att medarbetare, som skulle kunna arbeta på distans, kommer till arbetsplatsen. Handlar det kanske mer om brist på tillit än om rättvisa?

Tycker du eller dina medarbetare att det är orättvist om inte alla kan arbeta hemifrån?

 

 

EU:s initiativ kring lönetransparens riskerar att kantra den svenska arbetsmarknadsmodellen!  

/0 Kommentarer/i , , , , /av

EU-kommissionen har under år 2020 förberett ett nytt direktiv om lönetransparens. Upprinnelsen till detta initiativ är att man anser att löneskillnaderna mellan kvinnor och män i Europeiska unionen är alldeles för stora (14,8 % år 2018) och att dessa har legat ganska stilla över tid. Kommissionen anser att hela eller delar av denna skillnad kan bero på diskriminering som har samband med kön. Kommissionens syfte är att bekämpa diskriminering genom att fler lönediskrimineringsärenden avgörs i domstolar.

Ledarna har under en lång tid arbetat för en jämställd arbetsmarknad, där kvinnor vill vara chefer och där de behandlas, bedöms och lönesätts på samma grunder som män. Chefer i kvinnodominerade yrken och branscher ska ha lika bra förutsättningar för uppdraget som i mansdominerade yrken och branscher. Så är det inte idag.

Borde då inte kommissionens syfte och dess initiativ tas emot med öppna armar av oss och våra med- och motparter på den svenska arbetsmarknaden? Syftet att motverka lönediskriminering på grund av kön är självklart och betydelsefullt men tillvägagångsättet som kommissionen föreslår är en helt felaktig väg att gå.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet lyfter åtta centrala arbetsgivarorganisationers representanter djupa farhågor kring EU-kommissionens förberedelser om ett nytt direktiv om lönetransparens i EU. Huvudkritiken riktar in sig på att direktivet kommer att skada EU:s företag och organisationers konkurrenskraft och hållbara tillväxt genom att försvåra kompetensomställning samt leda till en omfattande byråkrati. Kommissionens initiativ kan leda till ett stort intrång i den svenska partsmodellen och kollektivavtalen.

Kommissionen vill bland annat att anställda ska ha rätt att få information om kollegors lönenivåer redovisade per kön för anställda som gör samma arbete eller arbete av samma värde. Man vill införa könsneutrala jobbtitlar och arbetsbeskrivningar. Man vill ta fram jämförelsetal som ska kunna användas när man jämför löner mellan arbetsgivare. Komplexa krav utifrån ett överstatligt EU perspektiv. Ska verkligen EU ha behörigheten att så detaljerat reglera arbetslivet? Idag ansvarar medlemsstaterna själva för frågor som kopplas till sysselsättning, lönebildning och arbetsmarknadsparternas relationer. I Sverige regleras det mesta inom den svenska arbetsmarknadsmodellens hägn.

Debattartikeln lyfter även fram att ”Kommissionen anser också att lönesättning ska baseras på objektiv grund, exempelvis anställningstid eller utbildningens längd. Det innebär att löneavtal där lönen kopplas till den individuella prestationen skulle bli omöjliga att tillämpa.” Enligt Medlingsinstitutet så omfattas idag 85 procent av alla anställda av mer eller mindre individuell lönesättning. Alla Ledarnas lönebildningsavtal innefattande lokal lönebildning utan centralt angivna lönenivåer, så kallade sifferlösa processlöneavtal, kopplas till att den individuella prestationen bedöms. Vi ställer oss alltså liknande frågor som debattörerna. Hur påverkas dessa avtal? Och vad händer med medarbetarnas och chefernas motivation och kompetensutveckling i företag och organisationer om de prestationsrelaterade lönerna försvinner?

Jämställdhet i arbetslivet är en fråga som har varit på agendan under en lång tid i Sverige. Jämfört med flera länder i EU så har vi kommit en bit på vägen i vårt arbete för jämställdhet men vi är dock inte färdiga ännu. Det är oroväckande att EU-kommissionen i sitt initiativ för lönetransparens, med de förslagen till åtgärder som man för fram, riskerar att kantra den svenska arbetsmarknadsmodellen och därmed riskera att vrida utvecklingen i fel riktning!

Läs gärna mer:

Ledarna om jämställdhet

Rapport: Lönlöst att få det att fungera?

 

 

Att tampas med tidstjuvar

/0 Kommentarer/i , , , /av

Hur ofta har du arbetsuppgifter som du undrar över om de alls skulle behöva göras eller kunde göras med mindre ansträngning om saker och ting var annorlunda organiserade? Jobbar du som chef inom hälso- och sjukvård, äldreomsorg eller stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är sannolikheten extra hög att dåliga organisatoriska förutsättningar är tidstjuvar i ditt arbete.

I Ledarnas rapport Lönlöst att få det att fungera? som publiceras idag och som baseras på enkätsvar från närmare 26 000 chefer, framgår att sex av tio chefer inom dessa arbetsområden varje dag eller varje vecka måste lägga tid på arbetsuppgifter som orsakas av undermåliga organisatoriska förutsättningar. Dubbelrapportering, att behöva lägga tid på att rapportera samma saker fast till olika datasystem, är ett vanligt exempel på sådana arbetsuppgifter. Att sex av tio chefer varje dag eller varje vecka måste tampas med sådana tidstjuvar är en betydligt högre andel än vad chefer inom övriga arbetsområden rapporterar.

Hälso- och sjukvård, äldreomsorg och LSS är de tre arbetsområden som är synnerligen kvinnodominerade – minst 81 procent av cheferna som jobbar där är kvinnor, enligt enkätsvaren. Dessa arbetsområden utmärks också av att cheferna i genomsnitt har ett omfattande personalansvar. I genomsnitt har en chef inom dessa arbetsområden 30–31 medarbetare, vilket är betydligt fler än i övriga arbetsområden, där det är vanligt med 12–20 medarbetare. Vidare har en majoritet av cheferna, drygt 60 procent, inom hälso- och sjukvård, äldreomsorg och LSS en universitetsutbildning som är längre än tre år. Det är en högre andel jämfört med de flesta övriga arbetsområden. Men lönerna för chefer inom dessa arbetsområden är nästan alltid lägre, ofta betydligt lägre, än chefslönerna i övriga arbetsområden.

Det verkar alltså som att ett omfattande personalansvar och en lång universitetsutbildning inte lönar sig särskilt väl för chefer i arbetsområden där minst 81 procent av cheferna är kvinnor. Det gäller såväl kvinnor som män som är chefer i dessa arbetsområden.

De här arbetsområdena, hälso- och sjukvård, äldreomsorg samt stöd och service till funktionshindrade, är kommuners och regioners ansvarsområden. De prognoser som Sveriges kommuner och regioner, SKR, gör på kommunernas och regionernas ekonomi visar tydligt på stora finansieringsproblem framöver, se exempelvis den senaste rapporten från oktober i år. En rad åtgärder har diskuterats, exempelvis höjda skatter, höjda avgifter, höjd pensionsålder, och effektiviseringar.

Resultaten i Ledarnas rapport visar att chefernas tid och kompetens inte används på bästa sätt i dessa arbetsområden. Här finns alltså en möjlighet till effektiviseringar, åtgärder som inte innebär att cheferna måste slita ännu hårdare än de gör idag utan att de i högre utsträckning kan arbeta med chefsrelevanta uppgifter. Och det gynnar förstås även medarbetarna.

Vi vet att pensionsavgångarna bland chefer i kommuner och regioner är omfattande – kommer det att gå att nyrekrytera lämpliga chefer, givet dessa arbetsförhållanden och lönenivåer? Och hur få de chefer som redan jobbar där att stanna kvar? Det är viktiga frågor att besvara. Kanske går utvecklingen åt rätt håll, om än långsamt? I SKR:s rapport Möt välfärdens kompetensutmaningar från november i år lyfts nio strategier som beskriver vad kommuner och regioner kan göra och gör för att kunna rekrytera – och behålla – personal med rätt kompetens. En av strategierna, Stärk ledarskapet, understryker vikten av goda organisatoriska förutsättningar, för att kunna rekrytera och behålla bra chefer.

 

 

Chefer som inger hopp!

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Ledarskapets stora betydelse och påverkan på verksamheter blev ytterst tydligt i veckan då fem engagerade och målmedvetna äldreomsorgschefer träffade Göran Johnsson, som är utsedd av regeringen till Nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre.

Det var i tisdags, den 11 november som Ledarna faciliterade mötet mellan aktiva chefer på olika nivåer inom äldreomsorg och Göran Johnsson och hans utredningssekretariat. Det blev ett mycket bra samtal om ledarskapets betydelse för att klara kompetensförsörjningen i äldreomsorgen, vilket är en helt avgörande fråga för att klara kvaliteten i verksamheten.

För ungefär ett år sedan tillsatte regeringen den före detta Metallordföranden till nationell samordnare för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre. Regeringen pekade då på den demografiska utvecklingen och stora pensionsavgångar som skäl för att uppmärksamma frågan.

Ingen visste då att vi stod inför en global pandemi av en sjukdom som slår särskilt hårt mot äldre och som därför gör att just äldrevården hamnar i fokus. Ingen som sätter sig in i frågan om äldreomsorgens ansvar, uppdrag och verksamhet kan hävda att det är ett ”enkelt jobb” som inte kräver kompetens. Tvärtom, det är ett komplext uppdrag där chefer och medarbetare dagligen brottas med svåra överväganden och målkonflikter.

Vi fick ta del av berättelser om hur chefer, utöver att klara allt det som ligger i chefsuppdraget, också får agera vaktmästare och biltekniker. Hur utbildad vårdpersonal lägger mycket tid på bemanning och att planera och optimera rutter för hemtjänstpersonalen, något som rimligtvis logistiker med hjälp av IT-applikationer mer effektivt kan hantera. Bristen på administrativt stöd och den stora mångfalden av alla de IT system som ska hanteras framkom också i chefernas berättelser. Det blev också tydligt i samtalet att allt för många chefer i idag har för stora medarbetargrupper. Det ges inte tid till ett närvarande och coachande ledarskap som kan utveckla medarbetare och verksamhet.

Men det är ändå inte detta som är det bestående intrycket. Det mest slående är det engagemang, driv och den kompetens som finns bland cheferna i äldreomsorgen. Det vi mötte är människor som brinner för sitt uppdrag att ge den bästa omsorgen till äldre. Chefer som, trots stora medarbetargrupper, arbetar hårt för att hålla sin egen ledarskapskompetens uppdaterad och att utveckla verksamhet och medarbetare.

Jag underskattar inte utmaningarna, men tänker ändå på potentialen om dessa chefer ges rätt förutsättningar och rimlig arbetsbörda. Då kommer vi i Sverige att klara av att leverera en äldreomsorg av hög kvalitet även i framtiden. Den berättelsen förmedlade cheferna till Göran Johnsson och utredningens medarbetare. Vi ser framemot att återfinna chefernas och Ledarnas syn på ledarskap och chefens förutsättningar i slutrapporten i juni nästa år.

 

En inställd partiledardebatt är också en partiledardebatt

/0 Kommentarer/i , /av

Idag skulle det ha hållits en EU-politisk partiledardebatt i riksdagen. Pandemirestriktioner satte stopp för den. Även om en inställd partiledardebatt kanske inte gör någon större skillnad i människors vardag, så hade det varit intressant att ta del av hur partierna ser på EU:s framtid i en tid då denna debatt verkligen behövs. För EU har stor betydelse, större än många av oss tänker på, och därför är det viktigt att debatten om EU:s framtida utveckling tas vidare på andra sätt, även om den just nu inte kan föras i Sveriges riksdag.

EU-samarbetet är avgörande för många av vår tids stora utmaningar som inte kan lösas på nationell nivå, som kräver internationellt samarbete. Inte minst för att nå klimatmålen. EU är också viktigt för Sveriges konkurrenskraft, för de svenska företagens möjligheter till export och för att klara varuförsörjning och leveranskedjor. Det här vet inte minst alla de chefer som dagligen är i kontakt med partners, kunder och leverantörer runt om i Europa.

Om politik på nationell nivå ibland kan upplevas som svår att förstå, så är det enkelt i förhållande till EU-nivån. Det kräver kunskap, tålamod och engagemang för att fullt ut förstå hur beslutsprocesserna i praktiken fungerar. I SVT:s serie ”Bryssel calling” får man följa fyra parlamentariker i deras politiska vardag. Serien ger på ett lättsamt sätt inblick Bryssels svårnavigerade labyrinter. Det är välkommet att SVT gjort denna satsning. Det har nästan blivit till en klyscha i vissa sammanhang att hävda att EU-politiken behöver bli mer synlig i den svenska samhällsdebatten, men det är icke desto mindre sant, och detta är ett sätt.

Vad borde då den inställda debatten i riksdagen ha handlat om? Om jag hade fått önska skulle den ha handlat om hur man stärker EU:s demokratiska legitimitet och om den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, hur får vi rätt frågor att landa på rätt nivå? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå?

Under senare tid har EU-kommissionen utmanat arbetsmarknadens parter, inte minst i Sverige och Danmark, genom att ta initiativ och lägga förslag som på ett ingripande sätt påverkar lönebildningen. Även om ambitionen ofta är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Ska vi klara våra gemensamma europeiska utmaningar är det avgörande att inte legitimiteten försvagas utan tvärtom stärks. Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker. Och vår tid visar att vi inte ska underskatta den politiska kraften i missnöje. Det kan det starta en politisk utveckling som är svår att stoppa eller vända.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet hade det varit intressant att ta del av partiledarnas tankar om hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd.

 

 

PTK:s och Svenskt Näringslivs lösning är bra för Sverige 

/0 Kommentarer/i , , /av

Arbetsmarknaden är stadd i snabb förändring. Detta har blivit uppenbart för de flesta i dessa pandemitider. Utvecklingen visar att det behövs ett regelverk som både ger anställda trygghet och arbetsgivare möjligheter att anpassa och ställa om sin verksamhet. Den här balansen är viktig att upprätthålla, både för den enskilde och för samhället i stort.

Anställda ska vara skyddade från godtyckliga och osakliga uppsägningar och avskedanden. Det ska vara högt i tak på våra arbetsplatser och anställda ska kunna påtala eventuella brister i verksamheten eller arbetsmiljön utan att riskera sin anställning. Trygghet kan bidra till en sundare kultur på arbetsplatserna och därmed också skapa förutsättningar för bättre kvalitet i verksamheten.

Arbetsgivare har också berättigade behov av att kunna ställa om och anpassa verksamheten efter nya förutsättningar. I tider av snabb teknisk utveckling, global konkurrens och press på hållbar omställning är sammansättningen av olika kompetenser en helt central fråga för de flesta företag och organisationer.

När förändringens vindar blåser går det inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt ska återgå till något som gällde förut. För Ledarna – Sveriges chefsorganisation – är det självklart att vara med och påverka och ta ansvar. Och jag tror att vi alla måste inse att tryggheten på framtidens arbetsmarknad inte enbart kan ligga i en fast anställning. Möjligheten till omställning och kompetensutveckling, den ekonomiska tryggheten när man är arbetslös eller i utbildning samt förutsättningarna att snabbt hitta nytt jobb är lika viktiga för den enskildes trygghet. Dessa olika delar måste betraktas som en helhet som hänger ihop.

Det huvudavtal om trygghet, omställning och anställningsskydd som PTK (Ledarna ingår i PTK som ett av 25 medlemsförbund) och Svenskt Näringsliv sa ja till fredags är ett bra avtal för Sveriges chefer. Både för chefen i sitt yrkesutövande med att leda och fördela arbete och för chefen som anställd. I avtalet finns ett genomarbetat förslag om kompetensutveckling mitt i karriären. Det ges förutsättningar att studera med en fortsatt rimlig ekonomi.

De framförhandlade förändringarna i LAS är rimliga utifrån behovet av bättre möjligheter till kompetensutveckling, omställning och en flexiblare arbetsmarknad. Villkoren behöver förändras och utvecklas för att möta dagens och morgondagens behov på svensk arbetsmarknad. Sett ut Ledarnas perspektiv är det beklagligt att vi inte nådde ända fram till en gemensam lösning som alla parter kunde sluta upp bakom. Det hade varit ett välbehövligt styrkebesked för den svenska modellen.

Nu blir det inte så, men PTK:s ja till överenskommelsen ligger fast. Men villkoret för att den framförhandlade överenskommelsen ska gälla är att riksdagen genomför de lagändringar som avtalet omfattar.

Nu blir det upp till politiken att välja väg. Det finns inte finns någon väg mittemellan ensidig lagstiftning och parternas överenskommelse. Politiken har två olika alternativ; antingen PTK och Svenskt Näringslivs överenskommelse, eller ett annat val. Väljer de en annan väg så upphör överenskommelsen att gälla. Irene Wennemo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, anser att regeringen bör staka ut en process framåt som bygger vidare på överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Ledarna delar hennes bedömning.

Under pandemin har uttrycket ”att vara en del av lösningen” använts ganska flitigt. Jag hoppas att innebörden av detta tränger in hos alla de parter som är avgörande för att den här frågan ska få sin lösning. Det vore bra för Sverige.

 

 

Är det slut nu eller handlar det om att kämpa vidare? 

/0 Kommentarer/i , , /av

Under natten mot den 1 oktober strandade förhandlingarna mellan PTK, LO och Svenskt Näringsliv gällande anställningsskydd och omställning.

”Viljan att träffa ett avtal har varit stort hos alla parter. Viljan räckte dock inte hela vägen vilket jag beklagar. Förändringar genom kollektivavtal är det enda långsiktigt hållbara alternativet för att utveckla flexibiliteten och anställningstryggheten på alla delar av arbetsmarknaden”, säger Andreas Miller förbundsordförande för Ledarna.

Varför är det så viktigt att just den svenska arbetsmarknadsmodellen värnas, utvecklas och ses som ett bra tillvägagångsätt för förändring av viktiga frågor på arbetsmarknaden?

Främst genom att modellen genom sitt ram- och regelverk ger parterna möjlighet att reglera de övergripande villkoren på arbetsmarknaden och genom sin disposivitet skapar förutsättningar för arbetsgivare och medarbetare att finna lösningar ute på sina arbetsplatser som alla förhoppningsvis tjänar på. Men även för att de sociala trygghetssystemen och andra delar av välfärden är sammanlänkade med modellen. Sammanlänkning har pågått i över 80 år och frågan många ställer sig idag är hur stark denna kedja av länkar egentligen är och vad betyder det om den brister?

Nu är det inte första gången den här typen av förhandlingar, med syfte att komma överens om nya övergripande spelregler på arbetsmarknaden, har strandat. Men de politiska incitamenten och den pågående pandemin vid detta tillfälle är ingredienser som har försvårat förhandlingarna. Det vore synd att förkasta över 80 år av samsyn, kring hur arbetsmarknadens parter kommer överens utan att lagstiftning behövs, på grund av det läge som nu har uppkommit.

Pandemin fortgår fortfarande och alla våra företag och organisationer kämpar för att driva sina verksamheter med effektivitet, hög kvalitet och med den måluppfyllelse som man har planerat för. För vissa sektorer och branscher ser det kärvare ut än för andra. För oss centrala parter handlar det helt enkelt om att ta sig vidare och ta oss an kommande utmaningar som väntar. För såväl på hemmaplan som i EU kommer förmodligen inte viljan till att lagstifta om sådant arbetsmarknadens parter i Sverige traditionellt löst genom förhandling att minska.

Som Sveriges chefsorganisation står Ledarna upp för den svenska modellen. Vi verkar för att parterna ska mötas i dialog och samarbeta för att värna och förstärka partsmodellen, så att den fortsätter utvecklas i takt med arbetsmarknaden och samhället i stort. Vi vill tillsammans med arbetsmarknadens övriga parter visa att vi klarar av att lösa även komplicerade frågor i dialog.

Låt oss nu mötas i avtalsrörelsen och fortsätta vårt arbete med att vara en del i att ta ansvar för att den svenska arbetsmarknaden står sig stark.

”Återhämtningsbonus” släcker inte behovet av en förbättrad arbetsmiljö

/0 Kommentarer/i , /av

I budgetpropositionen som presenterades 21 september, föreslår regeringen historiskt höga utgiftsökningar på 105 miljarder kronor nästa år och 85 miljarder 2022. Det är det svåra ekonomiska läget under coronapandemin som genomsyrar hela budgeten, även om regeringen i likhet med de flesta andra samhällsekonomiska bedömare ser mindre mörkt på den ekonomiska utvecklingen nu än i våras.  

Jag skriver ”mindre mörkt” och inte ”ljusare” för läget är fortfarande synnerligen kritiskt. Nedgången i Sveriges BNP andra kvartalet i år var den största som uppmätts ett enskilt kvartal sedan kvartalsmätningarna startade 1980. För helåret 2020 räknar regeringen med att BNP sjunker med 4,6 procent. Arbetslösheten bedöms stiga till 9 procent i år och öka till 9,5 procent nästa år, trots att BNP-tillväxten då beräknas ta ordentlig fart. 2021 bedöms BNP-ökningen uppgå till 4,1 procent. 

Arbetslösheten riskerar alltså att bita sig fast på mycket höga nivåer. Det är dessvärre ett vanligt fenomen om arbetslösheten väl stigit. Vidare så är arbetslösheten mycket polariserad. En genomsnittlig arbetslöshet på 9 procent innebär att svaga grupper på arbetsmarknaden, exempelvis lite äldre personer med enbart grundskola eller en gammal eller inte komplett gymnasieutbildning, är arbetslösa i betydligt högre omfattning än så. Och dessa personer riskerar att vara arbetslösa länge. 

Redan före pandemin var den ekonomiska ställningen i många kommuner och regioner långt ifrån stabil och pandemin har inneburit kraftigt minskade skatteintäkter. Chefer och medarbetare som arbetar inom sjukvård och äldreomsorg har prövats hårt under pandemin. De har gjort stora uppoffringar för att vårda drabbade och begränsa smittspridning. En vårdskuld har byggts upp där många patienter har fått planerad vård senarelagd. Att arbeta som chef med arbetsmiljöansvar inom dessa direkt pandemidrabbade verksamheter är synnerligen krävande. Nya krav tillkommer och de redan existerande kraven skärps men arbetsmiljöbristerna kvarstår eller förvärras. Även på kort sikt är detta en ohållbar situation. 

Under våren fick kommuner och regioner besked från regeringen om ett permanent tillskott på 12,5 miljarder kronor från och med nästa år. Därutöver föreslår regeringen nu närmare 30 miljarder kronor nästa år. Budgetpropositionen nämner ingenting om resurstillskott för att underlätta det arbetsmiljöansvar som chefer har. Däremot föreslår man en ”återhämtningsbonus” inom vården och äldreomsorgen på 300 miljoner kronor 2021, 1 miljard 2022 och 1 miljard 2023. Avsikten är att denna bonus ska ”förbättra arbetsmiljön och skapa möjligheter för nya arbetstidsmodeller”. 

Vackert så, men min bedömning är att dessa öronmärkta pengar inte räcker för att komma tillrätta med arbetsmiljöbristerna. Och jag studsar på namnet ”återhämtningsbonus” … det är så defensivt och inte alls framåtblickande. Vad händer när de chefer och medarbetare som jobbar inom vård och omsorg i bästa fall återhämtat sig? Ska de fortsätta verka i ungefär samma arbetsmiljö som tidigare? Vidare, kommuner och regioner är väldigt olika sinsemellan. Deras ekonomiska ställningar skiljer sig åt och bristerna i arbetsmiljön kan se olika ut. Kommuner och regioner behöver få långsiktigt stabila ekonomier så att de själva har råd att fördela resurser till de områden där de bedömer att behovet finns. ”Återhämtningsbonusen” är bara en statlig brandkårsutryckning som görs för att arbetsmiljön inom vård och omsorg under så många år varit kraftigt eftersatt. 

 

Sanning och ledarskap i en digital värld 

/0 Kommentarer/i , /av

När den demokratiske kandidaten Kevin Van Ausdal drog sig ur primärvalet i Georgia den 11 september stod det klart att republikanen Marjorie Taylor Greene kommer att ta plats i den amerikanska kongressen. Jaha, tänker kanske de flesta. Men det som gör detta intressant och gjort att det har väckt uppmärksamhet är att Taylor Greene öppet uttryckt stöd för QAnons konspirationsteorier.

Dessa teorier går i korthet går ut på att USA styrs av en dold maktelit som ägnar sig åt pedofili och satanism. Donald Trump betraktas av QAnons följare som ledaren i kampen mot denna så kallade ”deep state” som i hemlighet manipulerar och styr det amerikanska samhället. Hillary Clinton, Barack Obama, George Soros, Oprah Winfrey, Tom Hanks, Påve Franciskus och Dalai Lama har pekats ut som tillhörande detta satanistiska pedofilnätverk.

Att politiker med stolliga idéer väljs in i folkvalda församlingar är inget nytt och heller inte särskilt unikt. Men i de allra flesta fall väljer ledarskiktet i partiet då att ta avstånd ifrån idéerna och marginalisera den kandidat som man anser far med galenskap, som kan skada bilden av partiet och riskerar att skrämma bort väljare. Så gör inte Trump. Han välkomnar och gratulerar Taylor Greene. Han kallar henne en ”future Republican Star” och ”Marjorie is strong on everything and never gives up – a real WINNER!” Han ser uppenbarligen inga problem med Taylor Greenes kopplingar till QAnon.

I själva verket har han vid ett flertal tillfällen förstärkt deras budskap på hans Twitterkonto. Och Eric Trump, presidentens son, publicerade nyligen ett stort ”Q” på Instagram med hashtagen av QAnons slogan: ”Where we go one, we go all.” Det här är ett uttryck för en utveckling som alla ledare och chefer behöver reflektera över och motarbeta.

Det skulle vara att slå in vidöppna dörrar att påpeka att Trump inte bryr sig om sådana saker som sanning, fakta och vetenskap. Det är i själva verket en av de viktigaste delarna i hans maktstrategi – att undergräva tilltron till experter, sakkunniga, fackmän, forskare, journalister, kulturutövare – ja, alla som på något sätt motsäger eller kritiserar Trump. Därigenom kan han avfärda all kritik som politisk häxjakt – och hans följare tror på honom. Allt är underordnat det maktpolitiska spelet, allt är politik.

Men, det här inte nytt eller ovanligt. Personer med politiska maktambitioner saknar ofta lidelse och respekt för sanningen. Det har påpekats och blivit uppenbart vid otaliga tillfällen genom historien. ”No one ever doubted that truth and politics are on rather bad terms with each other”, skriver exempelvis Hannah Arendt i sin essä Truth and Politics från 1967.

Egentligen tycker jag att media ger alldeles för stort utrymme för personen Trump. Och jag skulle gissa att han egentligen inte bryr sig särskilt mycket om QAnons teorier. Men han älskar att vara världens mäktigaste man. Och han smickras av att den här rörelsen har utsett honom till deras obestridde ledare.

Det som är verkligt intressant att reflektera över är vilka sociala och kulturella förutsättningar som krävs för att en politisk ledare som han, så skamlöst hittar på och babblar mot bättre vetande, kan vinna brett folkligt stöd? Och hur kan över hälften av de republikanska väljarna tro att QAnons konspirationsteorier är ”mostly true” (33 procent) eller ”partly true” (23 procent) Om dessa mätningar stämmer skulle det innebära att runt 20 miljoner amerikaner går runt och tror att det är mestadels sant att deras land i hemlighet styrs av ett nätverk av satanistiska pedofiler. Runt 15 miljoner skulle då tro att det är delvis sant.

Svar på frågorna kan möjligen börja sökas hos den amerikanske filosofen Allan Bloom. I mitten av 1980-talet gav han ut en bok som innehöll en svidande kritik mot det amerikanska utbildningsväsendet, där han själv var verksam. Boken,  ”The Closing of the American Mind”, blev en oväntad storsäljare och låg länge på topplistorna. Boken blev främst uppskattad i konservativa kretsar, även om han själv envist tillbakavisade alla påståenden om att han själv var konservativ.

Men bakgrunden till den politiska etiketteringen är lätt att förstå. Hans kritik riktade sig främst mot intellektuella som i en missriktad jämlikhetsiver lite slarvigt hävdade att sanning och kunskap är relativ. Förenklat menade han att elever och studenter inte blev rustade att tänka mer avancerat kring vad som är sant och falskt. Skolan och universiteten gav, enligt Bloom, inte verktygen för detta. I den miljön blir det lätt en sammanblandning mellan fakta och åsikter. Det är det utbildningssystemet som skolat dagens makthavare.

Illustrerande exempel är humorserien The Big Bang Theory där Sheldon Coopers mammas har ett standardsvar när sonen kommer med vetenskapligt förankrade invändningar mot hennes fundamentalistiska övertygelse – ”Well, that’s your opinion”.

Ett annat svar handlar om vår digitala verklighet. Information flödar snabbt och fritt, till stor del utan redaktionella filter. Det ställer stora krav på oss alla att kunna granska, värdera, sortera och bedöma rimlighet och sanningshalt i de olika påståenden och teorier som är i ständig cirkulation. På internet flyter sanning och lögn omkring sida vid sida på samma yta. Det går att finna stöd för nästan vilken märklig uppfattning som helst.

Vad har detta med ledarskap att göra? Allt, skulle jag vilja hävda. För det är i denna verklighet som politiska ledare söker förtroende. De sociala och kulturella förutsättningarna sätter ramarna för vad som kan hävdas i politiska debatter, och på vilka grunder. I en demokrati där en bred majoritet värdesätter kunskap och har en respekt för fakta och analys, men också rättvisa och hederlighet, har exempelvis en politiker som glider på sanningen och förnekar fakta svårare att vinna popularitet och stöd.

I Ledarnas förbundspolitiska program skriver vi att ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är konsekvent, förutsägbart och uppfattas som rättvist. Ledarskap formas av flera samspelande faktorer: individuella egenskaper, förutsättningarna för uppdraget och det sammanhang som chefer och ledare är verksamma i.

Vi som chefer och ledare behöver göra allt som står i vår makt för att upprätthålla det goda ledarskapet.

EU:s vägval viktiga för Sveriges chefer

/0 Kommentarer/i , , /av

Vi som vill utveckla och värna EU måste på allvar börja diskutera hur vägen framåt ser ut.

EU startade som ett fredsprojekt. Ett nytt världskrig på den europeiska kontinenten skulle omintetgöras genom att fläta samman ländernas intressen och öka rörligheten för människor och varor.

Idag ser vi att flera av de stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver lösas på global och inte nationell nivå. EU ska styras efter den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den nivå som är mest ändamålsenlig och samtidigt ska besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. Den här idén måste värnas i utvecklingen av EU. Min bedömning är att utvecklingen inom EU blir allt mer centralistisk, en utveckling som riskerar att fjärma den enskilda medborgaren allt mer från EU:s maktcentrum. EU behöver bli bättre på att beskriva varför en viss nivå är mest ändamålsenlig och i högre grad värna om att besluten tas så nära medborgarna som möjligt.

De senaste åren har EU genom den europeiska pelaren för sociala rättigheter tagit flera kliv in på frågor som rör arbetsmarknad, arbetsvillkor och sociala trygghetsfrågor.

Just nu pågår hanteringen av EU-kommissionens förslag om att införa reglerade minimilöner i EU. Den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har satt politisk prestige i att införa minimilöner och hon har ett inhemskt tryck från den sittande tyska regeringen. Förra veckan var sista veckan att lämna remissvar på förslaget.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är överens om att detta inte är ett bra förslag, det går inte i rätt riktning. Vårt motstånd handlar naturligtvis inte om att vi tycker att någon ska behöva jobba för låga löner som det inte går att leva på. Tvärtom, faktiskt. Vi anser att vi i Sverige har en bra modell som på ett effektivt sätt löser de problem som EU-kommissionen adresserar. Här förhandlar parterna löner och villkor via kollektivavtal. Det har resulterat i att endast 0,9 procent av löntagarna arbetar till löner som ligger under EU:s föreslagna minimilönenivå, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Och då handlar det huvudsakligen om ungdomar som jobbar tillfälligt eller under kortare perioder.

Denna framgångsrika modell hotas om EU-kommissionens förslag om att införa ett rättsligt bindande direktiv om minimilöner i alla medlemsstater går igenom. Det kan medföra att utländska företag i Sverige kan hävda att man följer EU:s lagstiftning om minimilöner och därför inte behöver följa framförhandlade kollektivavtal. Om det blir en tvist som hamnar i EU-domstolen är det inte givet att det framförhandlade kollektivavtalet vinner. Med stor sannolikhet vinner istället EU:s lagstiftning. Detta riskerar att slå undan benen på kollektivavtalsregleringen i Sverige, som den svenska modellen vilar på, samtidigt som det riskerar att pressa ner de lägsta lönerna. Tvärtemot det som EU-kommissionen säger sig vilja uppnå.

Utöver den oro vi känner för den svenska arbetsmarknadsmodellen finns det ytterligare en fara med den politiska utvecklingen inom EU. Om kommissionen tar för lite hänsyn till de nationella förhållandena, om de inte är lyhörda för opinionen i de olika medlemsländerna, om de inte värnar idén att besluten ska tas så nära medborgarna som möjligt, är det stor risk att de EU-negativa attityderna växer och att det kliver fram politiska ledare och partier som ser till att exploatera den här opinionen. Som Nigel Farage och Boris Johnson gjorde i Storbritannien.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 153 punkt 5, framgår tydligt att EU-kommissionen saknar rättsliga befogenheter att reglera frågor som rör lönebildning och löneförhållanden. Detta är en nationell angelägenhet.

Nu är det viktigare än någonsin att EU respekterar subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån, och högre politiska nivåer ska i enlighet med sina skyldigheter stödja lägre nivåer.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Vi behöver också en fortsatt förutsägbarhet på arbetsmarknaden som garanteras av den svenska modellen. Den får inte undermineras av EU.