Den viktigaste affären

Att alla säljer något är en klyscha man ibland hör. Och visst kan jag stämma in i att de flesta anställda säljer, även de som inte är i direktkontakt med någon kund.

Men det finns något annat som vi alla säljer på precis samma sätt: Vår kompetens och arbetstid. Vad är ett anställningsavtal om inte ett köpekontrakt mellan säljaren – den anställde – och köparen – arbetsgivaren.

Rimliga förutsättningar

Anställningsavtal och kollektivavtal handlar om att ha rimliga förutsättningar att kunna leverera det arbetsgivaren vill köpa till det pris man kommit överens om. En av de viktigaste förutsättningarna är att uppleva att affären lönar sig dvs att lönen är rätt och satt i relation till det arbete jag utför.

Det är av dessa skäl som avtalsrörelsen är så förlegad. För varför skulle människor i världens mest individualiserade land vilja anlita nån annan för att göra upp den allra viktigaste affären i deras liv? Affären om den egna kompetensen och den egna arbetstiden.

Utbud och efterfrågan

Den svenska modellen, kollektivavtal och avtalsrörelsen handlar om att köpa och sälja arbetskraft. Utbud och efterfrågan. Priset sätts i förhållande till vad någon är beredd att ge och någon beredd att få.

När modellen skapades på 30-talet var det fredsplikt som stod högst upp på önskelistan för arbetsgivarna. Vilda strejker hade kostat direktörerna skjortan eller kanske en bit också av kostymen. Kollektivavtal kom till på arbetsgivarorganisationernas begäran som ett sätt att köpa sig fri från strejk – fredsplikt.

Förändrade värderingar

Med dåtidens värderingar och maktförhållanden var det självklart att gå samman och förhandla kollektivt. Både för arbetsgivare och arbetstagare. 80 år senare har både samhällets värderingar – alltså de många människornas värderingar – och maktförhållanden förändrats.

Som chef kan jag inte se att mina medarbetare är maktlösa. För att citera Pontus Schultz krönika i VA där han intervjuat LO-basen Wanja Lundby-Wedin: ”Företagen behöver de anställda mer än de anställda behöver företagen”. Det är att erkänna att maktbalansen förändrats.

Vem sätter lönen?

Så, för att återgå till avtalsrörelse och hur löner sätts på dagens arbetsmarknad. Vad är det som får de fackliga organisationerna att envist bita sig fast vid idén om att den viktigaste affären i människors liv ska göras upp kollektivt och långt över ”affärsfolkets” egna huvuden? Vilka säljare skulle gå med på att låta någon annan argumentera för deras egen vara? Att uppleva att det lönar sig att arbeta är självklart.

Lika självklart behöver det bli att uppleva att det lönar sig att arbeta bra och bättre. Att utvecklas, anstränga sig och vara mer än nödvändigt engagerad i mitt jobb.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Demokrati – värde eller kostnad?

Imorgon startar Ledarnas kongress. Det är din chans som chef att påverka Ledarnas inriktning de kommande fyra åren. Förutsatt att du är medlem i Ledarna förstås. Kongressombuden, som är valda av Ledarnas medlemmar, kommer att fatta beslut i en lång rad frågor som t ex ideologisk plattform, kvotering till börsbolagens styrelser, avtalsutveckling och hur vi ökar mångfalden och jämställdheten bland Sveriges chefer. Den här demokratiska hanteringen av såväl identitet som sakpolitiska frågor har många fördelar.

En av mina närmsta vänner, vi kan kalla honom Otto, anser inte att demokrati har något egenvärde. Han ser det bara som ett verktyg. Eftersom han och jag diskuterar allt annat så har vi ofta diskuterat även den här frågan.

Delaktighet och inflytande

Finns det ett egenvärde i demokratiska system? D v s är det en poäng i ett demokratiskt arbetssätt även om resultatet och besluten hade blivit de samma med en annan metod? Kan det t o m vara så att det finns ett värde i en demokratisk hantering även om utfallet och besluten skulle bli ”sämre” än med en annan metod?

Själv tror jag att den känsla som människor får av delaktighet och inflytande är oerhört viktig. Känslan av att ha makten över sin egen situation i livet, på arbetet, i föreningen eller landet man lever i, är värdefull i sig. Makten att påverka sin egen tid, sin position och sina egna förutsättningar är en viktig drivkraft. Jag tror t ex att det här är drivkraften som får människor att ta på sig uppdrag som chefer och ledare – möjligheten att i högre utsträckning vara med och påverka.

Mot detta står Ottos uppfattning att det som människor bryr sig om är resultat och utfall, inte hur man tar sig dit. Det är alltså enbart vad som är det viktiga, inte hur. Med andra ord får demokratisk hantering aldrig ”kosta” något. Människor i en modern välfärdsstat skulle med detta synsätt bara vara intresserade av att beställa ”tillväxt” och ”en hygglig nivå av välfärd” och inte bry sig om av vilka eller hur detta genomfördes.

Demokrati ska få kosta

Jag är övertygad om att han har fel. Jag är övertygad om att vi alla kan känna ett tydligt värde av att ha makten över våra egna liv, i så hög utsträckning som möjligt. Att vi inte bara vill köpa slutprodukten utan också har ett intresse av hur vägen dit har sett ut. Det betyder inte att de metoder och arbetssätt som idag används i demokratin inte kan utvecklas. Tvärt om. Det finns mycket att göra med hjälp av dagens teknik, som kan komma att utmana en del auktoritära, representativa demokratiska system. Men det är det som är spännande. Det är det som är utveckling och förändring. Det är det som är demokrati. Och demokrati ska få kosta. Vi har inte råd med något annat.

Tomas Oskarsson
Förbundssekreterare i Ledarna

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vadå lyfts?

I Dagens Samhälle vill man uppmärksamma nyheten att fler kvinnor nu tävlar med männen om topposterna inom kommunerna. Men man gör det under rubriken ”Kvinnorna lyfts till makten”.

Vadå lyfts? Vem är det som lyfter?

Kompetent, engagerad och uthållig

Vi vet alla att för att som kvinna komma ifråga till en hög chefs- eller ledarposition måste du vara extremt kompetent, engagerad och uthållig. Du kan inte hitta stöd i något ”old boys network” eller någon Rotary-loge utan du får ta dig fram genom att visa att du är bästa person för jobbet. Att ta sig fram i politiken är inte enklare än att forcera näringslivets spärrar.

Att då skriva att kvinnor ”lyfts” till poster som kommunstyrelsens ordförande är inget annat än en skymf!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Morgondagens chefer

Greklands öde dominerar just nu de ”monolitiska” svenska medierna. En nyhet i taget.
För ett par veckor sedan var det askmolnet och längre tillbaka svininfluensan.
Vad har då dessa tre nyheter gemensamt? Jo de visar alla tre på vårt beroende av varandra och hur små avstånden är i världen.

Chefers kompetens

En allt viktigare kompetens för chefer är att ta in väldigt mycket olika information, se sammanhang och strukturer och skapa en helhet som går att förmedla. Omvärlden är inte längre entydig och enkel och utvecklingen rör sig framåt förfärande snabbt.

Nytt chefskap

Nästan alla chefer har fått vänja sig vid att leda människor med olika kulturellt bagage i ryggsäcken. Hitta minsta gemensamma nämnare för att skapa gemenskap och tillhörighet i arbetsgruppen, och kommunicera så tydligt att det går fram oavsett språkliga färdigheter.
Nu ser vi ett nytt chefskap breda ut sig. Det är chefer i multinationella företag som kan ha sina arbetsgrupper utspridda på flera olika länder och där man inte har fördelen av att ha en gemensam fysisk arbetsplats eller ens samma tid på klockan när man ska hålla månadsmöte.

Morgondagens chefer

Ett ledarskap som består av ordergivning har aldrig känts mer avlägset.
När komplexiteten ökar och avstånden i världen minskar är det helt andra verktyg som ska till. Förmågan att tolka omvärlden, dra upp långsiktiga riktlinjer, hålla fast vid dem och kunna kommunicera så att folk förstår.
Det är morgondagens chefer.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Dags att sluta med skenfäktningen

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter ”hårda” förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen – och deras chefer – det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Glad eller ledsen?

Trött, uppgiven och lite ledsen. Det blev jag idag när jag i DN läste nyheten att Maria Carell blivit utsedd till ny VD i Q-med och därmed blir landets 5:e kvinnliga VD i ett börsbolag.

Tro nu inte att jag har något emot Maria Carell, tvärtom, jag utgår från att hon måste vara en extremt kompetent person som nått till denna position trots sitt handikapp att vara kvinna. Jag vill också gratulera avgående Vd och styrelseordföranden i bolaget som trots vissa problem inte gett sig förrän man hittat rätt person.

Jämställdheten i svenskt näringsliv

Nej, min trötthet kommer sig av att jag återigen ställs inför fakta om hur jämställdheten ser ut i svenskt näringsliv.

Fem kvinnor har funnit nåd att sitta i ledningen för svenska företag. Med den hastigheten kommer det att ta mer än femtio år till vi har en jämställd chefsmarknad.

Chansen att ta sig till toppen

Och under tiden kommer svenska företag att ha förlorat konkurrenskraft, sett några av de vassaste begåvningarna flytta utomlands och fått åtskilliga kvinnliga chefer på lägre nivå att tröttna och ge upp, eftersom chansen att ta sig till toppen är i stort sett obefintlig oavsett hur hårt man arbetar.

Den dagen då en bolags-VD blir presenterad som den person man är, och inte blir en nyhet för att man råkar vara kvinna har vi nått långt.

Kompetens och målsättning i fokus

Den dagen då den nyrekryterade VDn:s kompetens och målsättning står i fokus och inte hennes kön ska jag bli glad istället för uppgiven när jag läser om det i tidningen.

Men tyvärr finns det en stor risk att jag aldrig får uppleva den dagen.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Vi behöver inte mer chefsförakt!

På Moderaternas kommundagar i Göteborg passade Sveriges statsminister på att slänga lite skit på cheferna i offentlig sektor.
Han berättade om alla besök på arbetsplatser inom kommun och landsting som han och hans partikamrater gjort under åren. Det var arbetsplatser som kännetecknades av kvinnodominans så när som på cheferna.Och dom var ju oftast inte där…… Plats för skratt.

En struntsak kanske, om det inte var för att jag mött det så många gånger förr: Politikers populistiska chefsförakt. Men då oftast i det motsatta politiska lägret, som ett uttryck för solidaritet med ”folket på golvet”.

Chef i offentlig sektor

I mitt långa yrkesliv som chef i kommun och landsting har jag ytterst sällan träffat på politiker i styrelser och nämnder som sagt något uppskattande om alla de tiotusentals cheferna i verksamheten. Chefer som, ofta för låga löner och med genomgående sämre villkor än i näringslivet, gör sitt yttersta för att få en fungerande verksamhet för medborgarna och en dräglig arbetsplats för medarbetarna, eftersom man brinner för sitt jobb och sitt uppdrag.

Cheferna förtjänar respekt

Översätt förhållandet till näringslivet. Skulle ägarna eller styrelsen för en stor koncern prata illa om sina chefer offentligt? Nej där är man medveten om att chefer på alla nivåer är nyckelpersoner för företagens resultat som förtjänar respekt för sin insats.

Så tänk efter en gång till Fredrik Reinfeldt, när du vill plocka billiga poäng på chefers bekostnad. För det är cheferna som ska skapa resultat och verkställa dina strategiska beslut i välfärdssektorn!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Ett ledarskap i tiden?

Förtroendet för kungahuset rasar, enligt en undersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som presenterades i SVTs nyhetssändningar på tisdagen.
Monarkin åtnjuter inte längre den starka ställning som man har haft. Det är bra.

Förstå mig rätt, jag har inga synpunkter på medlemmarna av svenska kungahuset. Jag känner dem inte och har aldrig träffat någon av dem.
Men det ledarskap som monarkin står för är mig djupt främmande.

Ett nationellt ledarskap som bygger på att vi förväntas känna vördnad och respekt bara för att någon råkar vara född i en viss familj. Eller snart för att man gift in sig i en viss familj. Det är orimligt.

Man brukar säga att chefsskap är något man får, medan ledarskap är något man måste förtjäna. Genom att skapa goda och nära relationer med sina medarbetare, att bygga ett förtroende och dela vardagen på jobbet blir chefen så småningom en ledare.
En halv miljon chefer i Sverige arbetar hårt för att förtjäna den titeln.

Den tveksamhet som nu allt fler uttrycker inför kungahuset som institution, visar att det krävs mer för att leda ett land än bara rätt efternamn.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommunals medlemmar förlorare i lönerörelsen

Och inte bara Kommunal, utan alla de anställda vars organisationer ännu en gång gör upp om deras personliga ekonomiska liv över deras huvud.

Idag beskriver DN hur lönerörelsen nu nått det största LO-förbundet Kommunal. De organiserar många anställda som vi möter i vardagen, i förskolan, på bussen eller på vårdcentralen.

Men inte nog med att alla dessa människor inte får vara med och påverka sin löneförhandling själv, man får inte ens läsa om den i tidningen för budet är nämligen hemligt!

Arrogansen och maktfullkomligheten bara växer!

Chef i offentlig sektor

I mitt förra jobb var jag chef i offentlig sektor. Många av mina medarbetare var medlemmar i Kommunal. Under ett par år i början av 2000-talet, innan motkrafter slog till, hade vi ett relativt stort utrymme att förhandla lön på individuell nivå.

Tillsammans med Kommunals kloka lokala företrädare lade vi upp en plan för hur det skulle kunna fungera. Tillsammans med alla anställda tog vi fram begripliga och användbara lönekriterier och utifrån dem fördes lönesamtal med mandat för chefen att fatta beslut. Ungefär 200 medarbetare fick på detta sätt en tydlig återkoppling på sin arbetsinsats och sitt engagemang.

Tyvärr drogs ”experimentet” in av centralorganisationen efter ett par år, men de positiva effekterna av att människors gjorts delaktiga i verksamheten och fått kvitto på sin egen betydelse levde kvar ganska länge.

Bara förlorare

Nu är allt tillbaka till det vanliga igen, i en avtalsrörelse där det bara finns förlorare. Och då menar jag inte i kronor och ören även om Kommunals medlemmar ofta har usla löner. Jag menar att alla, arbetsgivare och anställda och inte minst chefer, förlorar på en process som inte sätter lön och belöning i relation till den egna prestationen på jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna