Arkiv för kategorier: Okategoriserad

Jag lyssnade idag på två debattörer som diskuterade utvecklingen av den svenska organisationsgraden. Det visade sig framförallt vara en semantisk/teknisk fråga dem emellan. Vi andra kan lätt se att den svenska organisationsgraden sjunker. Och att antalet företag med kollektivavtal minskar. Dessutom får organisationerna på arbetsmarknaden allt svårare att hitta förtroendevalda som är beredda att engagera sig.

Segregeringen mellan företag med hög organisationsgrad, kollektivavtal och engagerade förtroendevalda och de som inte har något av detta blir allt tydligare i takt med att de senare blir fler. Vi håller på att få en arbetsmarknad som är uppdelad mellan de traditionella företag där det fungerar ”som det alltid gjort” och det växande antal företag som saknar viktiga komponenter för att systemet ska fungera.

Någonstans blir det här problemet så stort att man måste byta strategi, precis som med problemet Sverigedemokraterna. Någonstans blir problemet så stort att man inte längre har råd att ignorera det.

Arbetsmarknadsparterna har i den här frågan huvudsakligen valt en av tre vägar.

Den första är den traditionalistiska och symboliseras bäst av en del LO-förbund. Den är rakryggad, enkel och tydlig: ”alla SKA ha kollektivavtal, alla SKA vara med i ett fackförbund och vi tror fortfarande att vi kan påverka verkligheten och ändra utvecklingen i vår riktning.”

Den andra är den pragmatiska och symboliseras bäst av en del TCO-förbund. Den är lite mer komplex och svårkommunicerad: ”vi tycker att alla BORDE ha kollektivavtal och att alla BORDE vara med i ett fackförbund, men vi ser inte hur vi ska kunna åstadkomma det så vi gör några reklamfilmer, och sen struntar vi i de företag och medlemmar som hamnar utanför systemet eftersom de är varnade och får skylla sig själva.”

Den tredje är den utvecklande vägen. Den försöker hitta nya tekniker, produkter och system som företag, medlemmar och makthavare efterfrågar och den är inte rädd för omställningsprocesser: ”vi kan inte fortsätta att bara erbjuda ett system och en produkt som allt färre vill ha. Tillslut är det så urholkat att det inte längre fyller någon funktion. Det gäller att börja bygga det nya innan det gamla ligger i ruiner.”

Invändningen mot den utvecklande vägen brukar vara att man bidrar till att de gamla systemen snabbare bryts upp. Till viss del kan den invändningen vara relevant. Skulle man t ex hitta andra sätt att erbjuda anställda kunskap, verktyg och utveckling än genom ett medlemskap så kanske några färre blir medlemmar, och i stället välja det nya erbjudandet. Men än sen då? Det viktiga är väl resultatet? Och alternativet är ju att man helt lämnar dem och deras företag och låtsas som om de inte finns. Att man helt struntar i dem.

Vi kan inte bromsa utvecklingen. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Vi ska inte bromsa utvecklingen. Vi ska inte vrida tillbaka klockan. Vi är demokratiska organisationer och ska då lyssna till vad medlemmar, anställda och företag vill ha. Vi ska fortsätta att utvecklas!

Har just varit på ett seminarium där KDs kvinnoförbund bjudit in till en diskussion om kvotering till bolagsstyrelser. Förutom att den avlånga lokalen påminde om ett litet mysigt församlingshem med sina moderna kristallkronor, bröstpanel på väggarna och färjade glas i fönstren, så bjöds det på kaffe och en hisnande nära-Sarah Palin-upplevelse.

Men det som var mest slående för mig som man var att lokalen var fullpackad med kvinnor som satt och diskuterade om kvinnor skulle vara med och bestämma eller inte. Om kvinnor ska ta ansvar och makt eller inte. Om kvinnor ska ha inflytande eller inte.

Jag kan inte påminna mig om att jag befunnit mig i en liknande situation där män har suttit och diskuterat om de ska, eller inte ska, vara med och ta plats i styrelser eller några andra av samhällets viktiga funktioner. Eller diskuterat om de ska ta makt och ansvar eller inte.

Kvinnorna är halva befolkningen. Det är dags att det börjar synas på fler områden. I dessa dagar kan man inte heller låta bli att tänka på att kvinnorna också är halva väljarkåren.

Annika Elias samtalar med Camilla Wagner från Veckans Affärer Kvinna och Marit Hoel från Center for Corporate Diversity i Norge.

Nu har jag under några dagar och nätter umgåtts med ett stort antal företrädare för både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer här i Almedalen. Det blir många samtal och diskussioner, korta och lite längre, med kloka, spännande och insatta människor. Det är härligt med så mycket engagemang och vilja. Men. Det finns nästan alltid ett ”men”.

 När man kommer in på frågan om kollektivavtalets funktion och vad vi som organisationer erbjuder våra medlemmar och företag så är det många som stoppar huvudet i sanden.

Likt försäljare från Facit skrivmaskiner konstaterar man att det inte är något fel på produkten, utan att det enda som krävs är att utbilda och informera de okunniga massorna. Men om ingen vill köpa en skrivmaskin, eller en tjock-TV eller allt färre företag och anställda är intresserade av traditionella kollektivavtal, bör man inte produktutveckla då? Eller åtminstone samtala om och diskutera vad som är utveckling och framgång för framtiden.

Tänk dig en produkt som folk faktiskt förstår och faktiskt efterfrågar! Tänk dig ett avtal som folk köar till som de köar till en nysläppt iPhone. Hur skulle vi kunna få fram ett erbjudande, en produkt, som är efterfrågad av användarna? Det borde inte vara en helt kontroversiell tanke. 

Jag har ett förslag. Låt oss diskutera möjligheten till ett iAgreement. Ett kollektivavtal som användaren själv fyller med appar. Ett avtal som sätter upp reglerna för hur processen mellan anställd och arbetsgivare ser ut, men inte lägger sig i vilka appar man fyller överenskommelsen med.

Än så länge får man knappt ens diskutera sånt här. Och det är det som är mest oroande.

Vi vet att unga människor vill ha balans mellan arbete och fritid, frihet under ansvar och en chef som ser dem och ger dem individuell återkoppling. Samtidigt upplever de flesta chefer idag att de kläms som en hamburgare av krav uppifrån och nedifrån och att steget är långt från att bli den där coachande chefen med helikopterperspektiv. Så hur få unga att vilja bli chefer?

Sitter i skuggan under en blommande fläder på Almegas bloggcafé på en gård i Visby. Runt omkring mig pågår Almedalsveckan för fullt. Har just varit på Byggchefernas seminarium ”Bossiga brudar och moderna män” där bland annat en av mina favoriter, Carin Götblad, talade om hur vi ska få de digitala infödingarna, 90-talisterna, att vilja söka sig till byggbranschen i allmänhet och till chefsyrket i synnerhet.

Götblad poängterar att det handlar om att visa att organisationen är i ständig utveckling. För att göra det måste vi arbeta aktivt med kulturen. Stuprörstänkande leder inte till förändring. Enda sättet att navigera i den komplexa värld som vi lever i menar Götblad, är att man breddar och tar in flera perspektiv. Det finns inte längre en idealpoliskonstapel och det finns inte längre en idealchef. Bilden av chefen måste förändras och breddas om vi ska lyckas lösa uppgiften.