Upp till kamp mot chefsföraktet

Det känns både bra och dåligt att senaste numret av Chef skriver om chefer som hotas, mobbas och förföljs. Dåligt eftersom det är bedrövligt att så många som 17 procent i en undersökning bland drygt 500 chefer uppger att dom varit med om något sådant.

Och bra eftersom jag tycker vi behöver nyansera bilden av chefsyrket i takt med ett ökande chefsförakt som går att ana i medierna den senaste tiden. Det räcker att läsa ett par artiklar i Aftonbladet denna månad för att hisna. Vem vill bli chef om det var sant som stod där? Vem vill överhuvudtaget arbeta på svenska arbetsplatser? Eller när tre forskare på DN Debatt ensidigt pekar ut chefer som problemet bakom mobbning på svenska arbetsplatser.

Visst förstår och respekterar jag att chefer har det tunga ansvaret att hantera mobbning och trakasserier på arbetsplatserna. Men en nyanserad debatt och mänsklig förståelse för varför chefer ibland brister i detta svåra ämne uteblir fullständigt. Det är på något sätt alltid legitimt och fritt från konsekvenser att kritisera och skylla på cheferna. Ja, till och med landets statsminister tar till sarkastiska ordval när han i förbigående nämner chefer.

”Inte bara respekten för auktoriteter har minskat, utan respekten för andra människor över huvud taget” skriver Chef som talat med Lennarth Ädel, expert på personskydd på Securitas.

En mening som det är värt att stanna upp vid.

Förenklat dra alla över en kam

I Sverige är avståndet till makten kortare än i många andra länder. Det är sunt och vettigt. Det är värt att bevara. Det är grunden i den svenska ledarkulturen. Det skapar mer välmående organisationer där medarbetare vågar ta upp problem med chefen. Det kortar beslutsvägar och effektiviserar processer. Det tar till vara fler människors inbyggda potential.

Att vara chef är en yrkesroll bland många andra. Viktig och i särställning, javisst. Men vem skulle komma på idén att kritisera alla lokförare i landet eller alla veterinärer? Det vore befängt och skulle få konsekvenser. Röster skulle höjas. 

Men det är slut nu. Slut på möjligheten att utan konsekvenser häva ur sig ogrundad kritik om chefer i största allmänhet. Nu finns en röst som står upp för Sveriges chefer. När chefsföraktet flödar i samhället höjer vi på Ledarna rösten och protesterar. Inte ens statsministern blir oemotsagd.

För det är faktiskt så enkelt som att alla människor, oavsett yrkesval, förtjänar respekt för de människor vi alla är bakom yrkesrollen.

Monica

Ta för guds skull inget eget ansvar!

Vid det här laget har jag hunnit tröttna på debatten om de elaka mobbande cheferna eller chefer som påstås sanktionera det på olika sätt. Att dra samtliga chefer över en kam så som DN i sitt rubrikval gör, känns väldigt märkligt. Märkligt är det i den bemärkelsen att forskarna vågar sig på en sådan stark generalisering för ett område som är extremt svår att få hållbara belägg för. Inte helt oväsentligt är att undersökningen bygger på svar som till stor del insamlats under rådande lågkonjunktur. I dessa tider är det många företag, medarbetare och chefer som under lång tid fått gå på knäna för att rädda verksamheten. Att det blir gnissel i maskineriet medarbetare emellan eller chefer och medarbetare emellan är föga förvånande. Men att gå från det till slutsatsen att ”diktatoriska chefer (står) bakom mobbning på arbetsplatser”, känns mindre vetenskapligt och mer sensationslystet.

En annan bisarr företeelse i samband med det är att man på något sätt verkar förutsätta att chefer är allsmäktiga, ser och hör allt och att den enskilde individen sällan har ett eget ansvar. Trakasserier i alla dess former hör inte hemma på en arbetsplats. Att arbeta förebyggande mot trakasserier är ett viktigt chefsuppdrag men samtidigt ett svårt sådant. För det första finns det aldrig några garantier mot att trakasserier ändå kommer att uppstå, trots ett bra förebyggande arbete. För det andra måste det komma till chefens kännedom att trakasserier förekommer. För det tredje gäller det att hålla tungan rätt i mun och kunna skilja mellan verkliga (oftast systematiska) trakasserier och andra upplevelser som inte nödvändigtvis behöver röra sig om trakasserier. Det kan vara fråga om missförstånd, överreaktion, uteblivna belöningar eller en upplevd orättvis behandling. Här kommer jag in på ett annat problem nämligen att förvägra medarbetare rätten att klassa det inträffade som trakasserier genom att som chef, facklig företrädare eller medarbetare ge sig själv ett tolkningsföreträde över vad som är trakasserier och vad som inte är det. Det finns därför mycket att tänka på och ta hänsyn till innan man slår fast att ”diktatoriska chefer står bakom mobbning på arbetsplatser”.

Att hantera trakasserier på rätt sätt är ett av de svåraste problemen som en chef kan ställas inför. Chefen har ett stort ansvar här men ingen kan begära att han eller hon ska kunna hantera frågan själv och ingen på arbetsplatsen kan undgå sitt eget ansvar i det inträffade. Att stå bredvid och se på medan kollegan far illa … är riktigt illa. Trakasserier är därför alltid ett misslyckande för chefen, facket, medarbetarna och den enskilde individen som trakasseras.

jaime

Utveckling av LAS gynnar cheferna

En av de frågor som flitigt debatterats i valrörelsens inledning är frågan om den svenska anställningstryggheten så som den regleras i LAS. 

I tisdagens morgoneko kunde vi höra statsministern försäkra att hans parti inte hade några som helst planer på att ändra  i LAS om de får fortsätta regera.

Dagen efter, på onsdagen, hördes i samma kanal Maud Olofsson, en regeringskollega, dissa LAS med all kraft och förklara anställningstryggheten som det värsta hotet mot svenska företag, särskilt småföretag.

Båda har fel.

Nuvarande LAS är ett problem ur minst två aspekter:

1 Den bygger på ett föråldrat synsätt på alla medarbetare som utbytbara mot varandra och av precis samma värde för företagets fortlevnad. Så är det inte och har inte heller varit på väldigt många år.

2 LAS förhandlas ofta bort till förmån för avtalsturlistor vid större förändringar. Detta är i sig bra, då företag och personalorganisationer kommer överens om ett praktiskt förhållningssätt. Men det är dåligt på så vis att vi har en lag som många förlitar sig på men som i verkligheten ofta sätts ur spel. En lag som inte efterlevs har spelat ut sin roll.

För att chefer ska kunna utöva sitt ledarskap måste de ha medarbetare som är rimligt trygga i sin anställning. Medarbetare som faktiskt vet vilka spelregler som gäller och som inte godtyckligt och utan skäl kan sägas upp eller omplaceras.

Men lika viktigt är det för chefen att ha rätt medarbetare med rätt kompetens och med rätt engagemang för jobbet. Chefens uppdrag är att leverera ett gott resultat och det kan inte utföras utan möjligheter att påverka att man har de medarbetare som behövs. Man kommer långt med ett aktivt arbete med kompetensutveckling av medarbetarna, men låt oss inte blunda för att det ibland kan vara nödvändigt att faktiskt byta ut en medarbetare mot en annan. I det läget ska reglerna vara tydliga, smidiga och inriktade på att företagets verksamhet ska kunna fortleva.

Jag har inte någon färdig lösning till hur en ny lag om anställningstrygghet ska vara uppbyggd. Trygghet och flexibilitet är kärnvärden som måste vägas mot varandra. Den nuvarande lagstiftningen och svensk tradition präglas av en total dominans för trygghet  – på flexibilitetens bekostnad. De som har arbete gynnas på bekostnad av de som står utanför. Och de som vill byta jobb avskräcks av de inlåsningseffekter som LAS skapar.

Snart är valrörelsen över men behovet av att utveckla regelverken på arbetsmarknaden finns kvar. Sveriges chefer kommer gynnas om vågskålen mellan trygghet och flexibilitet får väga mera jämt än idag.

Hur ledig har du egentligen varit i sommar?

Jag erkänner. Jag har inte helt släppt jobbet den här sommaren. Fast jag visste att jag borde ha gjort det. För att jag ska orka med en krävande höst och för att, ja, för att hinna leva lite också och bara vara lite.

Jag har såklart varit ledig och jag har varit med min familj och jag har bara kollat mejlen då och då och jag har facebookat betydligt mindre än jag brukar. Men jag har samtidigt vetat att när jag kommer tillbaka till jobbet så ligger där en massa grejer och väntar på mig. Saker som är kul. Väldigt kul till och med. Men ändå, jag har liksom inte helt kunnat slappna av.

4 av 10 chefer känner sig mer stressade efter semestern visar en brittisk undersökning. Man vet att det kommer bli mycket efter semestern och därför kollar man mejlen redan under semestern. Man ligger liksom lite i startgroparna istället för att hitta välbehövlig lugn och ro för själen.

Jag klagade över höstens totala rivstart för min kollega Peter som sa ”Men Klara det här måste du blogga om! Det är säkert jättemånga som känner igen sig!” ”Men jag hinner ju inte ens blogga” svarade jag. ”Jamen blogga om att du inte hinner blogga” sa han. Så nu har jag gjort det. Nån som känner igen sig?

Vem påverkar din vardag?

Nu är det fem veckor kvar till riksdagsvalet. Om drygt en månad ska vi delta i det viktigaste och mest grundläggande demokratiska uttrycket i vårt land. Eller? Är detta verkligen det viktigaste demokratiska deltagandet för dig?

När partierna närmar sig varandra och sakfrågorna som skiljer dem åt blir allt färre, så kan man fråga sig om inte andra demokratiska sammanhang och påverkansvägar blir viktigare för den enskilde individen. Det kan vara bostadsrättsföreningen, föräldrakooperativet, hjälporganisationen eller intresseorganisationen – alla är de demokratiska organisationer som kanske påverkar ditt liv och engagerar dig i lika hög utsträckning som riksdagsvalet. Engagemang i en demokratisk organisation är kanske det effektivaste sättet att skaffa dig inflytande över din egen vardag. Dessutom är det roligt.

En stor del av våra liv tillbringar vi på våra arbeten. Och när vi inte är på våra jobb så tänker vi på våra jobb. Det gäller inte minst om du är chef. Genom den demokratiska chefsorganisationen Ledarna kan du som chef skapa dig en större makt över din egen vardag och hur den utvecklas.

Jag vill på det här sättet bara tacka Ledarnas alla duktiga förtroendevalda. Ni gör ett fantastiskt jobb i klubbar, föreningar, kongresser, förbundsråd, representantskap m m. Det arbete ni lägger ner på fritid, arbetstid och familjetid är oerhört värdefullt för Sverige, för Sveriges chefer och för den fortsatta utvecklingen av Ledarna som organisation. Ni gör skillnad i vardagen för många och ni påverkar framtiden mycket. Tack.

Mobbing på arbetsplatsen förhindras med ett gott ledarskap

Igår kunde Sveriges chefer vakna till en solarplexus i magen.”Dåliga chefer bakom tusentals mobbingfall” var rubriken på DNs förstasida. Dagen fullföljdes med en rak i höger i Rapports kvällssändning som också framhöll dåliga chefer som orsaken till problemet med mobbing på arbetsplatsen.

Nyheterna föranleddes av en studie från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet om faktorer som leder till risk för mobbing. Studien visar på tydliga samband mellan stora förändringar på arbetsplatsen, som omorganisationer och nedskärningar, och  mobbingproblem. Man har också ställt frågor om chefens betydelse och inte oväntat funnit samband mellan oempatiska och ”diktatoriska” chefer och upplevd mobbing.

Att Sveriges arbetsplatser även i fortsättningen kommer utsättas för stora och ständiga förändringar är det nog ingen som betvivlar. Så hur ska man då kunna undvika att människor kommer i kläm och blir sjuka av sin arbetsmiljö ? Forskarnas recept är tydligt och på papperet enkelt: Människor måste vara delaktiga och involverade i beslut som fattas och ha kontroll över sin arbetsmiljö. Nya verktyg för systematiskt arbetsmiljöarbete måste utarbetas. Så skall Stressforskningsinstitutets vision uppnås, den som vi alla egentligen delar: Nolltolerans mot mobbing!

Men den värld vi lever i medger inte alltid att människor är fullt ut delaktiga i beslut som fattas och som kan påverka deras arbetssituation. Beslut om nedskärning och omorganisation fattas många gånger långt ifrån arbetsplatsen, ja ibland också utanför landets gränser. Chefer, även skickliga och engagerade sådana, är bundna till andra arbetsuppgifter eller har orimligt stora personalgrupper för att räcka till för den enskilde medarbetaren eller gripa in i konflikter på ett tidigt stadium. Och vi har dessutom en kultur där regler och avtal skapar en inlåsningseffekt på arbetsplatsen som försvårar för den enskilde att ta sitt eget ansvar och lämna en dålig situation och söka sig ett annat jobb.

Intressant nog väljer både DN och Rapport att förenkla problematiken genom att göra chefen till syndabock och den viktigaste faktorn bakom mobbing, något som saknar belägg i studien.

Men det säger en del om var lösningen ligger, nämligen att vi måste lyfta fram ledarskapets betydelse för en öppen och bra arbetsplatskultur. Det är dags att lägga kraft på rekrytering och utveckling av bra chefer i näringsliv och offentlig sektor och ge chefen tillräckligt utrymme att tillsammans med sina medarbetare  skapa en god arbetsplats. En arbetsplats där man kanske inte förfogar över alla beslut men tillsammans kan hantera konsekvenserna av dem.

Studiens slutsats, att mobbingproblemen på svenska arbetsplatser tilltar och att vi saknar redskap att angripa dem är djupt oroande. Men lösningen ligger inte i att hänga ut chefer som inte klarar sitt jobb och inte heller i att skapa nya rapportsystem och åtgärdsprogram som blir ytterligare en pålaga för redan stressade chefer. Nej det ligger i att stärka ledarskapet och göra det möjligt för chefer och medarbetare att tillsammans ta ansvar för att arbetsplatsen inte är destruktiv för någon, utan en god och positiv kraft i människors liv.

Het men inte coolt!

Årets politiker (tillika PR) jippo är över här i Almedalen. Återstår några enstaka evenemang men efter en veckas, lyssnande, debatterande, diskuterande, minglande och visitkortskrämande, så märks att luften gått ur besökarna och säkert även Gotlänningarna själv . Men när jag nu tittar i backspegeln så funderar jag över vissa fenomen.

Medan seminarierna i början var välbesökta har jag idag stött på fyra seminarier som ställts in av någon outgrundlig anledning. Samtliga berörde jämställdhetsfrågor på olika sätt. Den direkta frågan som inställer sig är om det beror på:
a) dåligt underlag
b) ointressanta teman

Jag skulle sätta mina slantar på b, för är det en sak som jag noterar så är det att många av jämställdhetsseminarierna tenderar att bli karbonkopior på varandra. De som är i Almedalen är inte födda igår och har vid det här laget förstått att föräldrafrågan är ett gissel i arbetslivet. Vi vet också att det finns ett kvardröjande lönegap mellan könen på arbetsmarknaden men att hela tiden behöva höra problembeskrivningen om och om igen är både tidskrävande och enerverande. Missförstå mig rätt. Frågan är extremt viktigt men jag har i snart åtta års tid gått på sådana seminarier, träffat samma människor men hör sällan något nytt. Sådana seminarier kräver något nytt och dessa fanns tidigare i veckan. Kvotering har diskuterat flitigt, inte minst av oss på Ledarna. Själva och frågan har gått från politiskt självmord till politiskt rumsren. Det är inte längre kvoteringsivrarna som får stå i skamvrån utan motståndarna, vars argument smulas sönder en efter en, till och med av näringslivsrepresentanter själva.

En annan reflektion som jag gör är att Almedalen är PR-byråernas Mecka som man absolut måste vallfärda till. Bästa PR-jippot vinner dessutom pris men utan problemet ventilerats ordentligt. Det är liksom inte intressant. Det intressant vara bara att få utrymme i gammelmedia. Jag tänker självklart på Gudruns (FI´s) pengarbränning som på något lustigt sätt skulle illustrerar lönegapet mellan kvinnor och män. Grädden på moset är att FI´s jippo dessutom fick pris som ”hetast i Almedalen”. Visst, bra, men var det någon som hörde lösningen på problemet? Jag snappade upp det och blev inte imponerat. Lösningen stavas nämligen höjning av arbetsgivaravgifter och statliga subventioner. Slantarna slussas sedan direkt till de offentligt anställda. Kvinnorna i privata sektorn får förlita sig på något annat. Exakt vad uppfattade jag aldrig men lösningen kändes både populistiskt och ogenomtänkt då det definitivt kommer leda till kompensationskrav från andra och rent av till löneglidningar och inflation.

Så med nyss fyllda 40 kan jag unna mig lite grinighet och säga – tack, men nej tack till dessa lösningar. Själv måste städa ur rummet och säga – hasta la vista Almedalen.

jaime

Glad sommar!

Om några timmar hålls Ledarnas sista värderingsseminarium här i Almedalen 2010. Vi ska diskutera synen på lön med opinionbildare och politiker.

För mig är det finalen på en lång arbetsperiod. Almedalsveckan är fanstastiskt inspirerande och rolig, man lär sig mycket och får tankar med sig inför arbetshösten. Men frågan jag ställer mig är om det är så smart att sluta en arbetstermin på högsta topp med adrenalinet sprutande och huvudet fullt av jobbfrågor.

Det kommer ta en stund att tagga ner och hitta den välbehövliga semesterlunken!

Därför drar jag mig nu tillbaka i några veckor. Jag ska följa mina egna råd till alla landets chefer och verkligen ta ett ordentligt avbrott i arbetet, nedkopplad och avkopplad.

Vi ses igen på bloggen i augusti!

Hur får du kontroll över utfallet i din löneförhandling?

De sista Gotland runt båtarna har passerat och Almedalen lider mot sitt slut, men först ska Ledarna hålla sitt sista seminarium ”Lönesättning och ledarskap”.

Diskussionen om kollektivavtalens innehåll handlar idag mycket om centralt eller lokalt. Det som avses är var och av vem som krontalen ska fastslås.

Det vore bättre att nyansera diskussionen, och tala om var process och metod ska bestämmas respektive var det individuella utfallet för dig ska fastslås.

Utfallet i kronor för dig som individ är jag säker på att du har bäst kontroll på själv, med givna och goda förutsättningar och verktyg. Enda anledningen till att hålla kontrollen och makten över utfallet för individen på en systemövergripande nivå är möjligheten för parterna att ta ansvar och hålla kontroll över totalkostnaden. Detta betyder som jag ser det att de som egentligen borde vara förespråkare för centrala utfallsavtal är staten och arbetsgivarna. Det är något som regeringen Reinfeldt, eller åtminstone merparten av den, har upptäckt.

För den som istället är intresserade av bra, välmotiverade lönehöjningar som är begripliga för dig själv borde de centrala överenskommelserna utvecklas till starka, tydliga verktyg för individerna att driva sina löneförhandlingar med. Medan utfallet i kronor för dig hanteras av den som kan det bäst och som ska sprätta lönekuvertet och förstå vad som finns i det – du!

Antagligen är alltför många centrala makthavare ännu så länge alltför berusade av sin egen vikt och position för att detta skulle bli möjligt för de breda lagren löntagare. Utvecklingen har dock redan startat, och människor vill i allt högre utsträckning ha makt över sin egen situation. Det gäller inte minst den egna lönen.

Ledarnas seminarium ”Lönesättning och ledarskap
Fredag 9 juli kl. 13.30-14.30, Almedalens Hotell

Tolv års isolering – en överlevares historia

1400 seminarier på Almedalen. Några intressant, andra mindre intressanta men det är sällan som man hittar ett seminarium som berör så att tårarna kommer. Läs mer