Arkiv för kategorier: Okategoriserad

Det känns både bra och dåligt att senaste numret av Chef skriver om chefer som hotas, mobbas och förföljs. Dåligt eftersom det är bedrövligt att så många som 17 procent i en undersökning bland drygt 500 chefer uppger att dom varit med om något sådant.

Och bra eftersom jag tycker vi behöver nyansera bilden av chefsyrket i takt med ett ökande chefsförakt som går att ana i medierna den senaste tiden. Det räcker att läsa ett par artiklar i Aftonbladet denna månad för att hisna. Vem vill bli chef om det var sant som stod där? Vem vill överhuvudtaget arbeta på svenska arbetsplatser? Eller när tre forskare på DN Debatt ensidigt pekar ut chefer som problemet bakom mobbning på svenska arbetsplatser.

Visst förstår och respekterar jag att chefer har det tunga ansvaret att hantera mobbning och trakasserier på arbetsplatserna. Men en nyanserad debatt och mänsklig förståelse för varför chefer ibland brister i detta svåra ämne uteblir fullständigt. Det är på något sätt alltid legitimt och fritt från konsekvenser att kritisera och skylla på cheferna. Ja, till och med landets statsminister tar till sarkastiska ordval när han i förbigående nämner chefer.

”Inte bara respekten för auktoriteter har minskat, utan respekten för andra människor över huvud taget” skriver Chef som talat med Lennarth Ädel, expert på personskydd på Securitas.

En mening som det är värt att stanna upp vid.

Förenklat dra alla över en kam

I Sverige är avståndet till makten kortare än i många andra länder. Det är sunt och vettigt. Det är värt att bevara. Det är grunden i den svenska ledarkulturen. Det skapar mer välmående organisationer där medarbetare vågar ta upp problem med chefen. Det kortar beslutsvägar och effektiviserar processer. Det tar till vara fler människors inbyggda potential.

Att vara chef är en yrkesroll bland många andra. Viktig och i särställning, javisst. Men vem skulle komma på idén att kritisera alla lokförare i landet eller alla veterinärer? Det vore befängt och skulle få konsekvenser. Röster skulle höjas. 

Men det är slut nu. Slut på möjligheten att utan konsekvenser häva ur sig ogrundad kritik om chefer i största allmänhet. Nu finns en röst som står upp för Sveriges chefer. När chefsföraktet flödar i samhället höjer vi på Ledarna rösten och protesterar. Inte ens statsministern blir oemotsagd.

För det är faktiskt så enkelt som att alla människor, oavsett yrkesval, förtjänar respekt för de människor vi alla är bakom yrkesrollen.

Monica

En av de frågor som flitigt debatterats i valrörelsens inledning är frågan om den svenska anställningstryggheten så som den regleras i LAS. 

I tisdagens morgoneko kunde vi höra statsministern försäkra att hans parti inte hade några som helst planer på att ändra  i LAS om de får fortsätta regera.

Dagen efter, på onsdagen, hördes i samma kanal Maud Olofsson, en regeringskollega, dissa LAS med all kraft och förklara anställningstryggheten som det värsta hotet mot svenska företag, särskilt småföretag.

Båda har fel.

Nuvarande LAS är ett problem ur minst två aspekter:

1 Den bygger på ett föråldrat synsätt på alla medarbetare som utbytbara mot varandra och av precis samma värde för företagets fortlevnad. Så är det inte och har inte heller varit på väldigt många år.

2 LAS förhandlas ofta bort till förmån för avtalsturlistor vid större förändringar. Detta är i sig bra, då företag och personalorganisationer kommer överens om ett praktiskt förhållningssätt. Men det är dåligt på så vis att vi har en lag som många förlitar sig på men som i verkligheten ofta sätts ur spel. En lag som inte efterlevs har spelat ut sin roll.

För att chefer ska kunna utöva sitt ledarskap måste de ha medarbetare som är rimligt trygga i sin anställning. Medarbetare som faktiskt vet vilka spelregler som gäller och som inte godtyckligt och utan skäl kan sägas upp eller omplaceras.

Men lika viktigt är det för chefen att ha rätt medarbetare med rätt kompetens och med rätt engagemang för jobbet. Chefens uppdrag är att leverera ett gott resultat och det kan inte utföras utan möjligheter att påverka att man har de medarbetare som behövs. Man kommer långt med ett aktivt arbete med kompetensutveckling av medarbetarna, men låt oss inte blunda för att det ibland kan vara nödvändigt att faktiskt byta ut en medarbetare mot en annan. I det läget ska reglerna vara tydliga, smidiga och inriktade på att företagets verksamhet ska kunna fortleva.

Jag har inte någon färdig lösning till hur en ny lag om anställningstrygghet ska vara uppbyggd. Trygghet och flexibilitet är kärnvärden som måste vägas mot varandra. Den nuvarande lagstiftningen och svensk tradition präglas av en total dominans för trygghet  – på flexibilitetens bekostnad. De som har arbete gynnas på bekostnad av de som står utanför. Och de som vill byta jobb avskräcks av de inlåsningseffekter som LAS skapar.

Snart är valrörelsen över men behovet av att utveckla regelverken på arbetsmarknaden finns kvar. Sveriges chefer kommer gynnas om vågskålen mellan trygghet och flexibilitet får väga mera jämt än idag.

Nu är det fem veckor kvar till riksdagsvalet. Om drygt en månad ska vi delta i det viktigaste och mest grundläggande demokratiska uttrycket i vårt land. Eller? Är detta verkligen det viktigaste demokratiska deltagandet för dig?

När partierna närmar sig varandra och sakfrågorna som skiljer dem åt blir allt färre, så kan man fråga sig om inte andra demokratiska sammanhang och påverkansvägar blir viktigare för den enskilde individen. Det kan vara bostadsrättsföreningen, föräldrakooperativet, hjälporganisationen eller intresseorganisationen – alla är de demokratiska organisationer som kanske påverkar ditt liv och engagerar dig i lika hög utsträckning som riksdagsvalet. Engagemang i en demokratisk organisation är kanske det effektivaste sättet att skaffa dig inflytande över din egen vardag. Dessutom är det roligt.

En stor del av våra liv tillbringar vi på våra arbeten. Och när vi inte är på våra jobb så tänker vi på våra jobb. Det gäller inte minst om du är chef. Genom den demokratiska chefsorganisationen Ledarna kan du som chef skapa dig en större makt över din egen vardag och hur den utvecklas.

Jag vill på det här sättet bara tacka Ledarnas alla duktiga förtroendevalda. Ni gör ett fantastiskt jobb i klubbar, föreningar, kongresser, förbundsråd, representantskap m m. Det arbete ni lägger ner på fritid, arbetstid och familjetid är oerhört värdefullt för Sverige, för Sveriges chefer och för den fortsatta utvecklingen av Ledarna som organisation. Ni gör skillnad i vardagen för många och ni påverkar framtiden mycket. Tack.

Årets politiker (tillika PR) jippo är över här i Almedalen. Återstår några enstaka evenemang men efter en veckas, lyssnande, debatterande, diskuterande, minglande och visitkortskrämande, så märks att luften gått ur besökarna och säkert även Gotlänningarna själv . Men när jag nu tittar i backspegeln så funderar jag över vissa fenomen.

Medan seminarierna i början var välbesökta har jag idag stött på fyra seminarier som ställts in av någon outgrundlig anledning. Samtliga berörde jämställdhetsfrågor på olika sätt. Den direkta frågan som inställer sig är om det beror på:
a) dåligt underlag
b) ointressanta teman

Jag skulle sätta mina slantar på b, för är det en sak som jag noterar så är det att många av jämställdhetsseminarierna tenderar att bli karbonkopior på varandra. De som är i Almedalen är inte födda igår och har vid det här laget förstått att föräldrafrågan är ett gissel i arbetslivet. Vi vet också att det finns ett kvardröjande lönegap mellan könen på arbetsmarknaden men att hela tiden behöva höra problembeskrivningen om och om igen är både tidskrävande och enerverande. Missförstå mig rätt. Frågan är extremt viktigt men jag har i snart åtta års tid gått på sådana seminarier, träffat samma människor men hör sällan något nytt. Sådana seminarier kräver något nytt och dessa fanns tidigare i veckan. Kvotering har diskuterat flitigt, inte minst av oss på Ledarna. Själva och frågan har gått från politiskt självmord till politiskt rumsren. Det är inte längre kvoteringsivrarna som får stå i skamvrån utan motståndarna, vars argument smulas sönder en efter en, till och med av näringslivsrepresentanter själva.

En annan reflektion som jag gör är att Almedalen är PR-byråernas Mecka som man absolut måste vallfärda till. Bästa PR-jippot vinner dessutom pris men utan problemet ventilerats ordentligt. Det är liksom inte intressant. Det intressant vara bara att få utrymme i gammelmedia. Jag tänker självklart på Gudruns (FI´s) pengarbränning som på något lustigt sätt skulle illustrerar lönegapet mellan kvinnor och män. Grädden på moset är att FI´s jippo dessutom fick pris som ”hetast i Almedalen”. Visst, bra, men var det någon som hörde lösningen på problemet? Jag snappade upp det och blev inte imponerat. Lösningen stavas nämligen höjning av arbetsgivaravgifter och statliga subventioner. Slantarna slussas sedan direkt till de offentligt anställda. Kvinnorna i privata sektorn får förlita sig på något annat. Exakt vad uppfattade jag aldrig men lösningen kändes både populistiskt och ogenomtänkt då det definitivt kommer leda till kompensationskrav från andra och rent av till löneglidningar och inflation.

Så med nyss fyllda 40 kan jag unna mig lite grinighet och säga – tack, men nej tack till dessa lösningar. Själv måste städa ur rummet och säga – hasta la vista Almedalen.

jaime

De sista Gotland runt båtarna har passerat och Almedalen lider mot sitt slut, men först ska Ledarna hålla sitt sista seminarium ”Lönesättning och ledarskap”.

Diskussionen om kollektivavtalens innehåll handlar idag mycket om centralt eller lokalt. Det som avses är var och av vem som krontalen ska fastslås.

Det vore bättre att nyansera diskussionen, och tala om var process och metod ska bestämmas respektive var det individuella utfallet för dig ska fastslås.

Utfallet i kronor för dig som individ är jag säker på att du har bäst kontroll på själv, med givna och goda förutsättningar och verktyg. Enda anledningen till att hålla kontrollen och makten över utfallet för individen på en systemövergripande nivå är möjligheten för parterna att ta ansvar och hålla kontroll över totalkostnaden. Detta betyder som jag ser det att de som egentligen borde vara förespråkare för centrala utfallsavtal är staten och arbetsgivarna. Det är något som regeringen Reinfeldt, eller åtminstone merparten av den, har upptäckt.

För den som istället är intresserade av bra, välmotiverade lönehöjningar som är begripliga för dig själv borde de centrala överenskommelserna utvecklas till starka, tydliga verktyg för individerna att driva sina löneförhandlingar med. Medan utfallet i kronor för dig hanteras av den som kan det bäst och som ska sprätta lönekuvertet och förstå vad som finns i det – du!

Antagligen är alltför många centrala makthavare ännu så länge alltför berusade av sin egen vikt och position för att detta skulle bli möjligt för de breda lagren löntagare. Utvecklingen har dock redan startat, och människor vill i allt högre utsträckning ha makt över sin egen situation. Det gäller inte minst den egna lönen.

Ledarnas seminarium ”Lönesättning och ledarskap”
Fredag 9 juli kl. 13.30-14.30, Almedalens Hotell