Skolan tusen gånger starkare som förebild för livet

/0 Kommentarer/i /av

Jag började nästan gråta när jag skulle läsa upp det här för pappa, säger min tonåriga dotter till mig vid middagsbordet apropå vårt samtal om att se filmen Tusen gånger starkare som väckt liv i jämställdhetsdebatten de senaste dagarna.

Jag studsade till för det är inte ofta jag hör sådana ord ur min dotters mun. Hon berättade om en sekvens ur boken som ligger till grund för filmen. En skolklass spelar brännboll och det är en av tjejernas tur att slå. Precis när hon greppat slagträet och gör sig beredd att slå hör hon en pappas röst ropa ”gå fram – det här blir inte ett långt slag”. Moloken går hon därifrån efter att ha missat på alla tre försöken. Nästa person att slå är en pojke. Denna gång ropar en mansröst ”gå bakåt – nu kommer ett långt slag”.

Jag minns det som det var igår (det är 35 år sen). Det var precis därför jag, liksom min dotter idag, hatade brännboll. Och jag hade inte ens särskilt dåliga förutsättningar för brännboll och idrott, elitgymnast som jag var…..

Så vad har det här med ledarskap och chefer att göra? Massor! För vad är en lärare om inte en ledare för sin klass. Kanske inte en chef i formell ordning men väl en ledare för våra barn och ungdomar. En ledare vars värderingar påverkar morgondagens vuxna.

Men att skolan har goda ledare handlar inte bara om värderingar. Liksom i arbetslivet handlar det också om resultat. Svårt att bevisa men ibland kan man skönja tecken. Som när SKL kommenterar i Svenska Dagbladet idag varför just Lomma i Skåne, Danderyd i Stockholm och Tranemo i Västra Götaland har gymnasieskolor med elever som klarar sig allra bäst i landet. Så olika och ändå något gemensamt.

Sannolikt ett gott ledarskap, enligt Håkan Sörman på SKL:

– När vi tidigare analyserat grundskolorna såg vi att det var de kommuner som jobbade systematiskt med uppföljning av eleverna, ställde krav på alla elever och hade goda relationer mellan olika personalgrupper och politiker som lyckades bäst.

Jag har bloggat om det förut men det tål att upprepas: Bra chefer gör skillnad i alla sammanhang. Inse betydelsen av ett bra ledarskap, från utbildningsdepartementet hela vägen till skolledning, rektorer, lärare, elever och föräldrar! En rektor som leder påverkar hela skolan. En bra lärare blir en förebild resten av livet.

Monica Berling

Chefspolitik: ett steg framåt och ett bakåt

/0 Kommentarer/i /av

En ny regering är på plats och vi kan konstatera att arbetslinjen kvarstår. På en punkt är den förstärkt genom att integrationsfrågorna får flytta in i arbetsmarknadsdepartementet. Det kan jag hålla med Sanna Rayman om är positivt. Och det applåderar vi på Ledarna för ska Sverige klara generationsväxlingen, inte minst bland cheferna, så måste vi bättre klara av att ta tillvara kompetens bland invandrargrupperna. Andelen chefer med utländsk bakgrund är pinsamt liten. Ledarna uppskattar den till några få procent av de 500 000 personer som idag har någon form av chefstjänst. Att jämföra med att ca 14 procent av befolkningen är födda utomlands.

På en annan punkt innebär den nya regeringssammansättningen tvärtom ett bakslag. Det gäller jämställdheten som flyttar in i utbildningsdepartementet. Folkpartisten Nyamko Sabuni behåller ministerposten för jämställdhetsfrågorna men får en försvagad ställning när hon släpper integrationspolitiken och blir underställd utbildningsministern. Sverige har de senaste åren halkat ned i jämställdhetsligan i världen. Andelen kvinnliga chefer ökar inte – står och stampar kring 20 procent. Staten har visat sig föregå med gott exempel och har idag en jämn könsfördelning på de statliga toppositionerna. Men näringslivet låter sig inte inspireras. Svenskt Näringsliv anser jämställdhet på chefsnivå vara en fråga som löses helt naturligt.

”Kvinnor äger mindre, styr mindre och tjänar mindre”, förklarade den moderate förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin innan han avgick och krävde könskvotering till börsbolagens styrelser.

Låt vara att jämställdhet också behöver genomsyra de unga genom skolans värderingar. Men det är knappast bland de unga som ojämställdheten är som störst. Och det är inte genom att fokusera på skolan som vi snabbast möjligt kan se en förändring i hur makten och chefskompetensen får lov att se ut.

Då får vi istället sätta vårt hopp till nye arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) som på Ledarnas seminarium om jämställt ledarskap i Almedalen i somras var tydlig med att lagstiftning kan bli aktuellt om inte näringslivet självt kommer till rätta med det ojämställda ledarskapet.

Monica Berling

Fel recept Schyman!

/0 Kommentarer/i /av

Gudrun Schyman efterlyser initiativ för att rättställa de strukturella löneskillnaderna mellan mäns och kvinnors arbete. Det deklarerar hon ånyo i en artikel i Sydsvenska Dagbladet på måndagen. Även Eva Nordmark, ordförande för SKTF och Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, framhåller detta som ett stort problem, och vill att regeringen ska ta sig an frågan. Schymans recept är, som vi vet sedan tidigare, jämställdhetsfonder som byggs upp med bidrag både från staten och företagen och sedan används för att utjämna löneskillnaderna mellan branscherna.

Det är lätt att känna sympati för deras åsikter. Jag har tillbringat mitt yrkesliv som chef inom en kvinnodominerad servicebransch och jag har många gånger känt ilska och vanmakt över att allt hårt arbete inte gett någon utdelning i plånboken så länge jag blivit min bransch trogen. Att kvinnor och män tjänar olika är en orättvisa som är svår att överse med i Sverige år 2010.

Men även om patienten är sjuk så är receptet fel!

Gudrun Schyman vill undanta arbetsmarknaden från det samhällssystem vi har i Sverige, nämligen att alla samhällets aktiviteter sker på en marknad med fri konkurrens. Så länge det finns kvinnor (och män) med tillräcklig kompetens som är beredda att arbeta som sjuksköterskor, förskollärare eller köksbiträden för den lön som erbjuds, så länge kommer lönen ligga där. Den dagen det blir varaktig brist på arbetskraft kommer lönen att stiga.

Konkurrens mellan alternativa arbetsgivare kommer lösa en del, men inte hela problemet.

Grundproblemet är den segregerade arbetsmarknaden, att män och kvinnor i så hög utsträckning väljer att utbilda sig och arbeta inom olika branscher, utan andra orsaker än tradition och fördomar. Därför måste vi sätta in all kraft på att få barn och unga människor att tidigt i livet välj yrkesbana efter egna förutsättningar och egen lust och inte efter några ”unkna fördomar från 1950-talet”.

Men det finns ytterligare problem med Gudrun Schymans ordination.

Lön är inte en kollektiv fråga! Lön handlar om att du som individ ska få betalt för det bidrag som du lämnar till verksamhetens utveckling och lönsamhet. Lön ska inte bestämmas över huvudet på individen, vare sig det handlar om centrala avtal med lönepotter och individgarantier mellan fack och arbetsgivare eller statliga ingripanden.

Jag förstår fullt ut den vrede som anas bakom dessa initiativ. Men lösningen ligger inte i planekonomiska åtgärder eller politiska ingripanden på en fri arbetsmarknad. Lösningen ligger i att stärka unga människors möjligheter att göra fria yrkesval och att därtill etablera en lönemodell som gör lön till något begripligt och rationellt för individen!

Jag städar godishyllan på ICA

/0 Kommentarer/i /av

Jag vet inte om jag är exceptionellt ordningsam, men jag har ett sjukligt behov av att städa godishyllan på min ICA när jag står i kassakön. Likadant är det när jag besöker andra typer av serviceinrättningar, som butiker eller restauranger. När logistiken brister får jag ett oemotståndligt behov att gå in och styra upp verksamheten.

Betyder det här att jag är ett chefsämne, eller att jag helt enkelt är strukturfascist? Jag vet sedan min tid som chef att jag hade svårt att hålla tassarna borta från detaljer.  Detaljer som chefen knappast har tid att hantera. Som chef idag får du hantera en stor bredd av arbetsuppgifter, från smått till stort. Att vara chef idag i jämförelse med 10 år sedan ställer betydligt högre krav än tidigare. Förändringstakten har ökat till följd av effektivisering och rationaliseringar samtidigt som ansvarsområdena har breddats. Medarbetare har större förväntan på att bli behandlade som individer till skillnad från kollektiv och rollen som chef har blivit betydligt mer komplex, vilket riskerar att leda till oklarhet i vad rollen består. Mer om det här kan du läsa i Hållbara chefer.

Hur fördelar du som chef din arbetstid mellan alla olika uppgifter? Inom kort kommer Ledarna gå ut till vår chefspanel och fråga om just detta. Min personliga gissning är att många chefer upplever att de spenderar väldigt mycket tid till administration, på bekostnad av det egentliga ledarskapet. Men vem vet, kanske har jag helt fel? Snart får jag svaret och kommer naturligtvis att återkomma i frågan.

Hur fördelar sig din arbetstid mellan olika uppgifter som chef? Har du tillräcklig tid att leda?

Populistiskt uppslag om chefer i DN

/4 Kommentarer/i /av

Jag erkänner: jag saknar humor. I alla fall lyckas jag inte se det humoristiska i det som DN idag publicerar om ”16 typer av chefer – och vad de säger till psykologen”. Må vara att författarna till boken med samma titel, psykologduon Mattias Lundberg och Anders Wahlberg, har mött många chefer med problem. Men framförallt vill jag gratulera dem till ett uppslag i DN som ger god publicitet i försäljningen av deras bok.

Tidningen Chef har självklart också skrivit om boken men då på ett mer nyanserat sätt. Det som DN inte tar med är till exempel att samma duo skrivit ”15 typer av kvinnor – och vad de säger till psykologen” och ”17 typer av män – och vad de säger till psykologen”.

Det är mycket positivt att människor, oavsett yrke eller livssituation, väljer att ta hjälp av psykologin för att utvecklas som människor. Chefer går varken mer eller mindre till psykologen än andra.  

I högerspalten av samma uppslag kan man läsa Gunilla Ahréns svar på en fråga från en läsare som har problem med en chef som sägs vara ”stoppkloss och psykopat”.

Det är lätt att få intrycket att chefer är en grupp människor som vi vanliga arbetstagare ska akta oss för. Det är ett alltför populistiskt grepp för en prestigetidning som DN. Var åttonde anställd i Sverige är chef. Att vara chef är visserligen en nyckelroll och en ansvarskrävande roll. Men chefer är som de flesta människor.

Hela uppslaget speglar en förlegad syn på chefskap och visar mycket tydligt att vi behöver en mer konstruktiv och nyanserad diskussion om chef- och ledarskap i Sverige. Brukspatronen är faktiskt död sedan länge. Läs hellre Klara Adolphsons bok ”Chef kan du vara själv” så framträder ett chefskap i takt med tiden.    

Monica Berling

PS Apropå att vara i takt med tiden; Klara Adolphson är född 1975 

Invandringsfrågan – hot eller möjlighet?

/0 Kommentarer/i /av

Ekot rapporterar idag om att det råder skriande brist på domare. Orsaken är den pågående generationsväxlingen. Färska siffror från Arbetsförmedlingen visar ett gryende tecken på motsvarande brister i andra välfärdsyrken, till exempel bland rektorer. Sverige har fläckvis arbetskraftsbrist. Fläckarna riskerar att bli allvarligt stora om vi inte tar tag i dem.

På DN Debatt idag diskuterar tankesmedjan Global utmaning vikten av att förbättra integrationen så att vi kan ta emot fler invandrare och rädda välfärden. Kanske kan vi äntligen få våra politiker att ta i dessa frågor. Och få igång samhällsdebatten.

I förra veckan bloggade pr-konsulten Sven Wennerström om att de mest etablerade politikerna duckat för att ta i både invandringsfrågan och utmaningarna runt generationsväxlingen och demografi. Det är alltför obehagliga sanningar att servera i valtider. Högre pensionsålder, högre skatter, nedskärningar och ökad invandring är några av de nödvändiga åtgärder som de stora partierna sannolikt har duckat för av rädsla för felriktade valvindar.

Så, valet är över, kan vi börja prata allvar nu? Det är bråttom.

Sverige behöver chefer. Vi är ett litet land som trots en liten befolkning lyckats väldigt väl. Vi har ovanligt många världsledande företag som nått sin framgång inte minst tack vare ett bra ledarskap. Sverige ska fortsätta ha bra chefer. För det krävs att vi lyckas ersätta den stora chefsgeneration som just nu går i pension. Totalt ska 200 000 chefer över en 10-årsperiod ersättas.

Hur ska de ersättas?  Ska vi fortsätta envisas med att en chef är vit, medelålders, hårt arbetande, heterosexuell och man?

Nej, det är dags att göra upp med myten om hur chefskompetens ser ut. För att rekrytera de bästa cheferna och ledarna behöver vi utgå från hela befolkningen. Inte valda delar av den. Unga, kvinnor, personer med utländsk bakgrund, personer med funktionshinder och fler. Sverige har exempelvis en uselt låg andel chefer med utländsk bakgrund och har halkat efter i världsligan när det gäller ett jämställt ledarskap.

Generationsväxlingen är inte bara ett hot utan innebär också möjligheter. När krisen blir tillräckligt djup blir förändringskraften starkare. För att ersätta nyckelspelare som domare, chefer och rektorer behöver vi rekrytera med mindre fördomsfulla definitioner av kompetens. Men det är också läge att se över attraktionskraften i chefsyrket. Mycket talar för att de grupper ur befolkningen som vi behöver rekrytera ifrån inte ställer upp på de chefsvillkor som 40-talisterna har definierat. Långa arbetsdagar, hård konstant belastning, stora personalgrupper och behov av markservice hemma.

Att vara chef är både roligt och utmanande. Utmaningarna kommer alltid att finnas men för det behöver vi inte leva kvar i svunna tiders syn på chefskap. Det är dags nu. Utan chefer stannar Sverige.

Monica Berling

TCO + S = Sant?

/1 Kommentar/i /av

Eftervalsdebatten kommer att föra med sig många nyttiga diskussioner. En av dem kan man läsa i dagens DN. På DN Debatt skriver den tidigare TCO-anställde Ulf Överberg att ”LO och TCO måste kapa de politiska banden till S”. Den här diskussionen poppar upp lite då och då. Senast strax innan valet på SvD brännpunkt.

Det som är intressant denna gång är dels att frågan inte väcks av Timbro eller Svenskt Näringsliv utan av en före detta TCO-medarbetare, och dels att TCO dras in i diskussionen trots att det inte finns några formella bindningar mellan TCO och det Socialdemokratiska partiet.

De här bindningarna, formella eller ej, tjänade säker sitt syfte för både fackföreningarna och S under stora delar av nittonhundratalet. Men i takt med att människors utbildningsnivå ökar och deras syn på samhället och på hur de vill leva sina liv utvecklas, måste vi söka nya lösningar.

Kopplingen mellan fackliga organisationer och enskilda partier (eller för den delen som i till exempel Holland – kyrkor) och den sammanblandning av personer och roller som det leder till, är gamla kvarlevor som riskerar att skymma sikten för den nödvändiga diskussionen om sakfrågorna. Konstruktiviteten skulle tjäna på att inte skymmas av ett samarbete som bara misstänkliggör syftena.

Dessutom är min uppfattning att alla inblandade – både fack och partier – förlorar på sammanblandningen i ett modernt och utvecklat samhälle med självständiga utbildade individer.

Tomas

Dagen efter att jag skrivit detta blogginlägg får jag klart för mig att Ulf Överberg inte alls bara är f d TCO-anställd, utan numera arbetar som näringspolitisk chef på Vårdföretagarna som är medlem i Svenskt Näringsliv. Därmed försvinner naturligtvis en del av relevansen i det han talar om, och större delen av poängen i min blogg. Tråkigt. För sakfrågan skulle må bra av en öppen och obunden debatt.

Tomas

Staten – en arbetsgivare i framkant?

/4 Kommentarer/i /av

Är det möjligt? Kommer ljuset faktiskt från staten? Har det dammiga gamla Arbetsgivarverket omvandlats till en arbetsgivare i framkant , med värderingar och förhållningssätt som stämmer med nya generationers synsätt?

I våras bloggade jag om det framgångsrika jämställdhetsarbetet i statliga verksamheter  där antalet kvinnliga chefer på ganska kort tid ökat från 20 till 40 procent.

Och idag har GP en artikel om den pågående avtalsrörelsen på statens område som gör mig varm om hjärtat. ”Lönerna ska bli en fråga enbart för den anställde och chefen” säger Arbetsgivarverket och hävdar envist att sifferlösa avtal med lokal, individuell lönebildning är framtidens lönemodell.

Bland motparterna finns en hel skala av invändningar, från det fundamentalistiska SEKO som kräver fastslagna procentsatser och individgarantier till mer försiktiktigt positiva SACO-s, som tycker att modellen är bra men inte är beredda att släppa makten helt utan vill ha en möjlighet till veto för det lokala facket.

Ledarna har lång erfarenhet av den modell för lönebildning som Arbetsgivarverket nu hävdar. Av erfarenhet vet vi att det är en svår process att etablera men med bara vinster för alla när den är på plats. Individen får en tydlig koppling mellan lön och egen prestation. Cheferna kan använda sig av det kraftfulla verktyg för verksamhetsutveckling som lönen utgör. Och arbetsgivaren får en modern arbetsplats som attraherar unga kompetenta medarbetare.

Men vi vet också att en faktor är viktigare än alla andra för att få modellen att fungera och det är en övertygad ledning ända uppifrån toppen, som vågar driva frågan och ge tydligt mandat i alla led.

Därför är Arbetsgivarverkets tydliga ställningstagande glädjande för alla oss som  kämpar för att svensk arbetsmarknad ska ha en lönebildningsmodell som utvecklar verksamhet och individ och stärker Sveriges konkurrenskraft!

Utan gröna chefer stannar Sverige

/0 Kommentarer/i /av

Miljöfrågorna har kommit att bli en allt viktigare aspekt i arbetslivet. Men som vanligt när det gäller frågor som ligger utanför den traditionella verksamheten uppstår det genast diskussioner om det hållbara med att arbeta med hållbarhet. På så sätt skiljer sig miljö och andra hållbarhetsfrågor inte särskilt mycket från jämställdhet och mångfaldsfrågor. Förespråkarna radar upp argument om vinster och fördelarna och belackarna roar sig med att slå hål på alla kalkyler och tyckanden.

För mig är det dock intressantare att fundera över vad det kan kosta att inte värna om mångfalden, det sociala ansvarstagandet eller ett hållbart miljöarbete. Inget företag är en ö. Förändringar och försämringar i vår närmiljö påverkar alltid företagen. Därför finns det en stark drivkraft för företag att vara med i skapandet av ett hållbart samhälle, inte minst ur miljösynpunkt.

Att ändra sina rutiner och avvänja sig med vissa ”förmåner” möter alltid motstånd. Vem vill inte flyga lite ståndsmässigt istället för att ta det pålitliga tåget?  Vi verkar också föredra att ses rent fysiskt och vägrar prova på att sköta vissa möten via videoträffar. Sedan är det alltid trevligt med en sprillans ny jobbdator  trots att den förra knappt har tre år på nacken. Den datorn kommer förresten att tillbringa sina sista år som en del av en tickande miljöbomb i Långtbort-i-stan.

Vad det handlar om i grund och botten är att vi gemensamt måste lära oss att göra vissa avkall på vad vi upplever som livskvalitet eller jobbförmåner. Det finns alltid ursäkter till varför just jag inte behöver ta ett miljöansvar och varför de andra borde göra det istället. Det håller inte! Och det är här som chefen har ett stort ansvar. I dess enklaste form handlar det om att chefen måste föregå med gott exempel genom att välja rätt sorts resor, tillhandahålla miljöeffektiva mötesformer och ställa tydliga miljökrav i upphandlingen i allt från fikakaffe och fruktkorg till tjänstebilar. Men miljöfrågor handlar också om chefens förmåga att visa prov på lite sisu. För ett framgångsrikt miljöengagemang innebär att krav måste ställas uppåt, nedåt och sidledes. Ömma tår måste bli trampade på, sanningar måste ifrågasättas och fördomar fördömas. Många chefer har redan idag särskilda miljömål som ligger till grund vid lönesättningen. Men vägen är lång och det är dags för ledningar och chefer att sätta ned foten och ifrågasätta saker som vi tar för givna. Görs inte det kommer företag få se sig bli  akterseglade av de företag som levererar rätt tjänst, till rätt pris på rätt sätt.

Jaime

Chefens ödesval

/0 Kommentarer/i /av

Ett arbetsplats som präglas av strävan efter homogenitet och likriktning blir instängd, kvävande och destruktiv. En arbetsplats som bejakar mångfald blir kreativ, innovativ och berikande för alla som arbetar där.

Chefen är den som sätter tonen. Genom att se individen och inte fastna i yttre attribut, vare sig det är funktionshinder, hudfärg eller sexuell läggning, kan chefen samla de bästa medarbetarna. Genom att vara tydlig med värderingar och förhållningssätt kan man skapa ett tolerant och öppet klimat på arbetsplatsen där allas kompetens och engagemang tas tillvara.

Sverige är ett litet land. 99,85% av världens befolkning är inte svenskar. Vi har fantastiskt mycket att vara stolta och glada för men vi har inte ensamma svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Mycket snart kommer vi att drabbas av en brist på arbetskraft av alla kategorier. Då avgörs vår framtid och vår konkurrenskraft av vår förmåga att välkomna fler människor i arbetslivet och inte stirra oss blinda på härkomst eller andra yttre faktorer.

I en tid då mörka krafter verkar i Europa och skuggan av dem faller över Sverige kan chefer göra skillnad. Ett ledarskap som präglas av delaktighet och dialog som innebär att potentialen hos varje medarbetare tas till vara, är ett ledarskap som välkomnar alla människor som har en ärlig önskan att bidra. Arbetslivet är den viktigaste arenan för integration och chefen är den viktigaste resursen.

Vi kan välja om vi vill utveckla Sverige till en instängd provins i norra Europa som begråter sina fornstora dagar i bitterhet och grämelse eller om vi även i fortsättningen vill vara en del av ett mångkulturellt öppet samhälle med arbetsplatser som bejakar individuella skillnader och mångfald. I det valet kan chefer göra skillnad!