Grattis SACO-s!

/4 Kommentarer/i /av

Mina varmaste gratulationer till SACO-s medlemmar som fått ett modernt löneavtal där lönen sätts efter prestation och resultat, istället för efter centralt förhandlade procentsatser som inte har något att göra med den enskildes prestation på jobbet!

Grattis också till Arbetsgivarverket som lyckats med det som privata näringslivet inte klarar av: Att skapa förtroende kring dialog och löneprocess så att fler fackliga organisationer vågar släppa makten över lönen till individen och den lokala arbetsgivaren.

Men framförallt: Mina varmaste lyckönskningar till cheferna i staten som nu kommer kunna belöna många medarbetare efter prestation och använda lönen som en uppmuntran till den enskilde och ett styrmedel i verksamheten.

Och slutligen vill jag också gratulera oss alla som nu ser ett hopp för den svenska modellen. Om fler organisationer än SACO-s följer i Ledarnas spår och anlägger en modern syn på lönebildning och på fackliga organisationers förhållningssätt till sina medlemmar så kommer vi ha en fortsatt hög organisationsgrad och en fungerande arbetsmarknad i Sverige.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

/0 Kommentarer/i /av

Ett av Ledarnas seminarier i Almedalen i somras handlade om det politiska ledarskapet. Jag påmindes om det imorse när jag satt på cykeln och lyssnade på radio. P1 berättade då om att halterna av det sedan sjuttiotalet förbjudna ämnet PCB nu åter igen ökar i luften på Arktis! Det är tydligen så att gammal PCB nu lösgörs ur smältande tundror och glaciärer. Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det här exemplet pekar på vilka enorma krav det kommer att ställas på det politiska ledarskapet från och med nu. Vi är i stort behov av ett skickligt och modigt politiskt ledarskap på alla plan – globalt, nationellt, regionalt och lokalt. Det kommer att bli stora påfrestningar på det politiska ledarskapet när detta inte ska leda sina väljare utan deras barnbarn.

Dessutom ställs allt större krav på våra chefer som ska arbeta i denna verklighet med delvis nya verktyg och mål. Att ta sig bort från ett kortsiktigt till ett hållbart tänkande kommer att ställa krav på stor skicklighet i ledarskapet. Det kräver ett ledarskap som tar långsiktig vinst och hållbarhet för självklart. Ett ledarskap som opererar med nya kompletterade instrument för att följa upp och mäta framgång. Ett ledarskap som överlappar mellan generationer och tar ansvar in i kommande ledares vardag. Ett ledarskap som leder för framtiden.

I Ledarnas förbundspolitiska plattform, ”Idé och framtid”, konstateras att ”ingen chef är idag opåverkad av de utmaningar som uppstår i ansvaret för en hållbar framtid.” Därför kommer Ledarna att ”utveckla kunskap för att stödja chefer och skapa förutsättningar för dem att agera för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.”

Kanske är det detta Ledarnas seminarier i Almedalen kommer att handla om i sommar? Du kommer väl och lyssnar?

Tomas Oskarsson

tomas.oskarsson@ledarna.se

Rör inte min lön

/0 Kommentarer/i /av

Chefsbloggen i all ära, men idag var det via Almegas mikroblogg på Twitter jag hittade ett guldkorn. Jag häpnar, för det är ett sällsynt ämne i media, men faktum är att SVT Rapport igår rapporterade om vad folk tycker om lönebildning. Få tror att facket kan hjälpa till att höja lönen, är rubriken i Rapport som hänvisar till en undersökning om människors syn på lön.

Det är inte en dag för tidigt att få igång debatten om detta. Ledarna har varit övertygade om att människor vill och kan ta ansvar för sin egen löneutveckling i 17 år nu. Men vad hjälper det när normen på arbetsmarknaden tillåts vara att centrala fackliga organisationer och deras motparter i form av arbetsgivarorganisationer ska komma överens om lönen högt över människors huvuden.

Ledarnas förverkligade idéer må ha varit avantgardistiska. Men i ett land som räknas som världens mest individualiserade, där människor varje dag anses bemyndigade att fatta beslut om allt från skolgång, pensionslösningar till vårdmetoder känns det inte längre som att det är Ledarnas syn på lön som ligger före sin tid. Snarare lönebildningen som släpar hopplöst efter.

Rör inte min lönebildning. Vi vill sköta den själva. Dags att modernisera lönebildningen nu!

Monica Berling

Delat ledarskap – dröm eller verklighet

/1 Kommentar/i /av

Under senare år har begreppet delat ledarskap lyfts fram som en möjlig väg för chefer att dela, det ofta komplexa och omfattande, chefsansvaret. Det har skrivits böcker och artiklar i ämnet. konsulter har entusiastiskt pratat om det, men frågan är hur vanligt förekommande det är på arbetsmarknaden.

I en artikel kommenterar Marianne Döös att så många som 41 procent av cheferna använder sig av delat ledarskap, men ändå tycks begreppet relativt obekant. Själv blir jag förvånad över att så många som 4 av 10 chefer delar sitt ledarskap. Varje år träffar jag ett stort antal chefer, men jag stöter i ärlighetens namn mycket sällan på chefer som uppger att de delar sitt ledarskap.

Jag tror att det är möjligt med ett delat ledarskap, men det kommer inte på beställning. Jag tror att det kan fungera under förutsättning att det naturligt växer fram. Ett fungerande delat ledarskap bygger på att det är två chefer som kommer mycket väl överens, har samsyn och inte minst gemensamma värderingar. Det här tror inte jag är något man rekryterar chefer till, utan det får helt enkelt hända.

Min egen erfarenhet av delat ledarskap är inte särskilt positiv. Men det beror mest på att det var en felaktig lösning på ett problem i en organisation jag tidigare arbetade i. Här fanns en chef som var fantastiskt duktig inom sitt sakområde, men bristerna var stora i ledarskapet. Han ville ha avdelningschefsjobbet, men inte ansvara för sin personal. ”Lösningen” blev att han fick verksamhetsansvaret medan personalansvaret för hans medarbetare lades på en annan person. Ja, du förstår säkert att det inte var en lyckad lösning i längden.

Jag kan mycket väl förstå att chefer har behov av avlastning. Chefsjobbet idag kräver betydligt mer av chefen än vad det gjorde för bara tio år sedan. Men kanske kan vi hitta andra lösningar att avlasta chefen. Dagens chefer upplever att de ägnar oerhört mycket tid åt administration på bekostnad av ledarskapet. Varför inte återbesätta de administrativa funktionerna? Jag tror att det är mer kostnadseffektiv att använda skickliga administratörer än chefer till många uppgifter som idag görs av chefen själv.

Har du egen erfarenhet av delat ledarskap, positivt eller negativt? Jag vill gärna ha din berättelse.

Det finns hopp!

/0 Kommentarer/i /av

”Frågan om jämställdhet och mångfald är inget som hanteras en gång i månaden, det ska finnas med i varje moment. För mig är det en fråga om lönsamhet och affärsnytta.”

Orden, som jag ska sätta upp på mitt kylskåp till uppmuntran och stöd en dålig jämställdhetsdag, är Håkan Buskhes.

Håkan Bushke är ny vd för den manliga bastionen Saab, försvarsgrenen och yttrandet fälls i en intervju i Veckans Affärer. Just så måste företag och förvaltningar lära sig att se på frågan om mångfald och jämställdhet, som en grundläggande förutsättning för verksamhetens konkurrenskraft och utveckling!

Vem vill ha Sveriges viktigaste chefsjobb?

/1 Kommentar/i /av

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?

Välkomna till jobbet!

/0 Kommentarer/i /av

Kan man ha vem som helst på jobbet? Måste inte alla som är där kunna prestera och leverera fullt ut ? Nej det tycker inte vår nya arbetsmarknadsminsister, Hillevi Engström i en artikel i gårdagens DI. Där, och i andra sammanhang, lyfter hon fram sin viktigaste fråga: att vi måste skapa en inkluderande arbetsmarknad och acceptera att vi har olika förutsättningar att bidra på jobbet.

När jag började som chef i storkök för trettiofem år sedan var det vanligt att det fanns några anställda med funktionsnedsättningar i varierande grad. Det var inom offentlig sektor, och vi ansågs ha uppdraget att ta hand om människor som presterade lite mindre på jobbet, eftersom vi inte hade några lönsamhetskrav. Detta har ändrats sedan dess och verksamheter i offentlig sektor har nu samma effektivitetskrav och utsätts för konkurrens precis som andra.

Och människor med funktionsnedsättningar står mer utanför arbetsmarknaden än någonsin förr.

Att ha medarbetare och kollegor som har andra förutsättningar än du själv är utvecklande och berikande. Det skapar förståelse för att vi alla är lite olika och att människor kan prestera och bidra på väldigt många olika sätt. Arbetsplatsen blir mänsklig och i kontakt med resten av samhället, där inte alla är högutbildade och högpresterande.

För chefen ger det en unik möjlighet att arbeta med gemensamma värderingar, tolerans och respekt om inte alla medarbetare är stöpta i samma form.

I detta spelet finns bara vinnare.

Chefer som får hjälp att skapa mänskliga arbetsplatser, kollegor som berikas av olikheter och den enskilda personen som får gemenskap och tillhörighet utifrån sina förutsättningar.

Bra budskap – begagnad bild

/0 Kommentarer/i /av

Kära Salong K,

Vad roligt att ni skriver om Ledarnas senaste Chefsbarometer som bland annat handlar om att unga chefer värdesätter kreativa och idérika personer med hög social kompetens. Samtidigt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt bildvalet. Tydligen ska dessa tre unga män illustrera unga chefer. Är det så ni tänkt? Okej, då tror jag att ni behöver lite hjälp. Gå in på www.framtidenskvinnligaledare.se, där hittar ni mängder av unga chefer. De ser kanske inte riktigt ut som den gängse bilden av en chef, men jag lovar, deras cv:n är sådana som man får gåshud av. Lycka till!

Vänligen,

Klara Adolphson

(Foto: All over press)

Varför är LAS så viktig för chefen?

/1 Kommentar/i /av

Varför är LAS en så viktig fråga för chefer? Ja inte för att de är rädda för att bli av med jobbet, Ledarnas nyss släppta chefsbarometer visar att cheferna känner sig väldigt trygga med att kunna behålla sitt uppdrag och många av dem siktar dessutom på att fortsätta som chef ända till pensionen.

Nej, engagemanget i frågan kommer av att chefen i sitt uppdrag är den som praktiskt måste hantera konsekvenserna av LAS.

Ledarskapet gynnas av att medarbetarna känner sig trygga på jobbet. Men trygghet innebär inte självklart en rättighet att stanna på samma plats på samma företag resten av yrkeslivet. Trygghet kan också vara att veta vilka spelregler som verkligen gäller, en kombination av anställningstid och kompetenskrav, samt en på förhand överenskommen avgångsersättning om anställningen upphör.
Jag har träffat chefer som varit förtvivlade när de ska driva en produktionenhet vidare med en medarbetargrupp som är resultat av stenhård tillämpning av turordningsregler och inget annat. Medarbetare som inte har kompetens eller engagemang för uppgiften utan befinner sig där bara för att företag och fackliga organisationer inte kunnat komma överens om en gemensam lösning.

I chefens uppdrag ingår att avveckla ,utveckla och organisera arbetet så att företaget får bästa resultat och medarbetarna trivs och utvecklas. För att kunna utöva sitt ledarskap på ett sätt som gynnar både företag och medarbetare behövs lagar och regelverk som motsvarar tidens krav.

 En lag om anställningstrygghet som bygger på förutsättningar från 40 år tillbaka i tiden, är inte tillräckligt bra i dagens kompetensorienterade samhälle.

Cheferna är de nya tjänstemännen.

/0 Kommentarer/i /av

I Dagens Nyheter uttrycker den nyblivna arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att hon anser att vi är arbetare allihop och att exempelvis polisen ”är ett riktigt arbetaryrke, fast det klassificeras som tjänsteman.” Intervjuande Cecilia Jacobsson hänger på med en spekulation om att det kanske vore något att ta upp med LO och TCO.

Lite historielöst av dem bägge kan man först tycka, men tänker man efter så inser man att de har träffat mitt i prick.

När tjänstemannaorganisationerna bildades en gång runt 1900-talets början så var det för att man som tjänsteman inte ansågs passa in i arbetarnas föreningar och avtal. Man ansågs vara arbetsgivarens förlängda arm och att man därför hade en särställning.

Denna särställning hos tjänstemännen finns inte kvar idag. Att med det som grund dela på arbetare och tjänstemän och sortera dem i olika kollektivavtal och i olika organisationer blir idag ganska obegripligt. Fråga vilken nybakad student som helst.

De som idag har en särställning i partsförhållandet är cheferna. Övriga anställda skulle mycket väl kunna gå på samma ”medarbetaravtal”. Två avtalslösningar på arbetsmarknaden är fullt tillräckligt även i framtiden, men då inte längre sorterat på arbetare och tjänstemän. Utan på medarbetare och chefer. Hillevi och Cecilia är något på spåret. Chefernas unika särställning gör att de är de nya tjänstemännen.

Tomas Oskarsson