Inget fokus på lön i Svenskt Näringsliv

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, är på turné i landet för att sprida budskapet om vad svenska företag behöver för att växa och utvecklas. Överst på listan står skattereformer, regelförenklingar och en förändring av arbetsrätten. Vackert så. Den önskelistan har vi sett flera jular.

Men det som verkligen skulle göra en skillnad, och som svenska företag i hög grad själva förfogar över, är ett nytt förhållningssätt till lön!

Kenneth Bengtsson talar i gårdagens GP om att minska kostnadstrycket på företagen, men det handlar också om att se till att kostnaderna används på ett sätt som utvecklar företagets produktivitet och konkurrenskraft. Idag pytsar de flesta företag ut ofantliga lönesummor utan att kunna – eller ens vilja – se till att de används där de gör mest nytta för företagen.

Lön och belöning som incitament för att öka den enskilde medarbetarens engagemang och prestation är oöverträffat. Kompetensutveckling, delaktighet och roliga arbetsuppgifter är viktigt, men det är i lönerevisionen som den enskilde får ett kvitto på vad just hennes bidrag betytt för företagets framgång. Om då rumskamraten genom att dra benen efter sig får precis lika mycket, är hela lönerevisionen pengar i sjön.

Ledaravtalet har i snart tjugo år erbjudit företagen möjlighet att gå före med gott exempel och låta chefernas lön spegla deras prestation i förhållande till mål. Tyvärr ser vi att okunskap, ovilja och ren lättja hindrar många företag att förverkliga den lönemodell som skulle göra skillnad, inte bara för chefen, utan för hela företaget.

Det är trist att Svenskt Näringsliv som arbetsgivarorganisation inte driver frågan hårdare i opinionsbildningen och i sitt inre arbete. En retorik om värdet av lokal, individuell lönebildning som plockas fram till varje avtalsrörelse, men som inte genererar någon handling däremellan, klingar falskt och ihåligt.

Det finns många sätt att förbättra villkoren för svenska företag, men det är inte klädsamt att enbart lägga ansvaret för förbättringar på staten och motparterna. Det finns en hel del att göra på hemmaplan Kenneth Bengtsson!

Så vet du om chefen ljuger

Satt hemma och jobbade en dag i förra veckan. Den här eftermiddagen var det MixMegapol med Charlotte Lauterbach som stod för radioskvalet i bakgrunden. Uppfattade att temat var hur vi ljuger.

Enligt programledaren ljuger män i genomsnitt tre gånger per dag och främst i syfte att förbättra bilden av sig själva. Kvinnor nöjer sig med två lögner per dag och motivet är oftast att de vill vara snälla.

Sedan lyssnar jag extra noga, nämligen när hon säger att snart ska hon avslöja hur du vet om din chef ljuger. Självklart blir jag nyfiken. Skiljer sig chefer på något sätt från befolkningen i övrigt? Det finns en halv miljon chefer i Sverige. Har man verkligen hittat specifika kännetecken för hur just den yrkeskåren ljuger? Hon drar ut på spänningen i det oändliga, men så kommer det stora avslöjandet:

Chefer som ljuger påpekar hur ärliga de är och använder gärna synonymer till ärlighet. De säger dessutom ofta vi eller oss, istället för jag och mig.

Sedan kom det inget mer, men Charlotte Lauterbach lovar att lägga ut detta i sin blogg senare, vilket hon också gör. Här hänvisar hon till experter. Vilka de är uppfattade jag aldrig.

Ytterligare en, i det här fallet, ganska underhållande schabloniserad bild av chefen. Självklart finns det chefer som ljuger, precis som det finns programledare, sjuksköterskor, renhållningsarbetare och många, många fler som drar till med en lögn då och då.

Men nu vet du som är chef alltså hur du ska dölja en eventuell lögn. Tala inte om ärlighet och tänk på att säga jag och mig. Tänk en sådan källa till kunskap man med lite tur kan dricka ur en helt vanligt eftermiddag mellan Tina Turner och Lady Gaga.

Framgångsrika företag fokuserar på kompetens, inte på kön.

McKinsey har presenterat en stor rapport som visar att företag som också har kvinnor i ledningen är mer lönsamma. Jaha. Är någon förvånad?

Vad rapporten, som presenteras på ett stort uppslag i torsdagens DI egentligen säger är att om företag väljer att anställa de absolut bästa man kan få, oavsett kön, så syns det på företagets resultat.

Det verkligen förvånande resultatet är att bara 8 procent av företagen tycker att detta är en viktig strategisk fråga. De andra väljer att köra på i gamla hjulspår, trots att det finns en ganska stor medvetenhet om konsekvensen.

Under de senaste veckorna har nya siffror som handlar om den demografiska utvecklingen publicerats. Av dem framgår det att vi inom bara några få år kommer ha akut arbetskraftsbrist i många branscher och därmed hård konkurrens om toppkrafterna.

I det läget väljer alltså 92 procent av företagen att betrakta det som en mindre viktig fråga att rekrytera sina chefer i hela befolkningen. Man tar sig för pannan!

Hur länge ska ägare till stora bolag acceptera att ledningen avstår från att vidta åtgärder som på kort tid kan påverka företagets resultat positivt och på lång sikt vara avgörande för utveckling, konkurrenskraft och överlevnad?

Fack-kramare blir Årets ledare.

Olof Faxander, vd på SSAB har fått priset Årets ledare 2010 av Affärsvärlden. Olof Faxander gillar facket. Det gör jag också.

Självklart kanske, annars vore jag på fel plats som ordförande i Ledarna.

Men jag gillar facket även ur samma perspektiv som Olof Faxander, som tycker att en aktiv dialog och bra konsultationer med personalens representanter ger ett mervärde till företaget. Några  av mina bästa lärdomar som chef har jag fått i tuffa samtal med fackliga företrädare på Kommunal, som var det fackförbund där de flesta av mina medarbetare var organiserade. Ett slags omvända utvecklingssamtal, där företrädaren mellan fyra ögon, och i bästa välmening, fick mig att förstå den andra sidan av saken. I ungdomlig entusiasm och med starkt fokus på mål och resultat är det lätt att gå vilse som chef och inte förstå vilka känslor som makten väcker.

Genom en respektfull och bra dialog med facket visar du som chef på alla nivåer tilltro till dina medarbetares kunskap, vilja och förmåga att bidra till företagets utveckling. Det innebär inte att du abdikerar från ledarskapet, bra samtal förutsätter tydliga roller och en chef som är trygg i sig själv.

Olof Faxander är en värdig vinnare av sitt fina pris och juryn är att gratulera till ett bra val!

Chefen gör skillnad – igen och igen och igen…

I fredagens GP slår forskare fast att chefen är viktig och gör skillnad. Ett faktum vi på Ledarna sedan länge varit fast övertygade om. Den här gången handlar det om hur chefen kan dämpa den ofta våldsamt negativa effekten rationaliseringar har på de anställda. ­­Enligt artikeln är de senaste årens massjukskrivningar i första hand orsakade av just rationaliseringar i arbetslivet.

– Ledarskapet är kanonviktigt! säger Jörgen Winkel, en av forskarna, vid Institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Ett dialogbaserat ledarskap har dämpande effekt på problemen, medan ett auktoritärt dito har starka samband med att skapa mycket negativa effekter.

I lördagens GP följs artikeln upp med stressforskaren Annemarie Hultberg. Hon lyfter fram vikten av att ha en trygg chef när förändringens vindar blåser.

Men ibland glömmer vi att chefen också är medarbetare. Både chefer och övriga medarbetare har ett behov av att förstå varför saker händer och få förutsättningar att hantera sin situation. När jag träffar chefer och pratar om förändring brukar jag visa en bild som överskådligt beskriver tiden från beslut till implementering av förändring. Beslutsfattarna har i jämförelse med övriga i organisationen gott om tid att bearbeta situationen och ställa om.

Men det är sällan vi ges särskilt mycket tid att förbereda oss. Men räkna med att det slår tillbaka. Att stressa igenom rationaliseringar eller andra typer av förändringar skapar motarbetare och påverkar verksamhet och individer negativt.

Alla har ett behov av att uppleva en känsla av sammanhang för att känna välbefinnande på jobbet. Det innebär att du upplever situationen begriplig, hanterbar och meningsfull. Först då kan både du och jag hantera osäkerhet och omställningar på jobbet.

Jag vet att det finns en stor kunskap bland chefer om vad de bör ta hänsyn till i ett rationaliseringsarbete. Men frågan är om de får rätt förutsättningar för att omsätta dessa i praktiken? Hultberg menar att det ”verkar som om kunskapen stannar på halva vägen och inte når dem som basar över resurserna och fattar de avgörande besluten”.

Forskarna menar att denna kunskap är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, både avseende arbetsförhållandena och konkurrensförmågan.

Har du rätt kunskap och förutsättningar för att leda medarbetarna i förändrings- och rationaliseringsprocesser?

Färgstarka chefer ger mod åt organisationen!

Presschefernas makt ställs i motsats till mediernas frihet och arbetsutrymme i Carolina Neuraths krönika i dagens SvD. Alltfler toppchefer i bolagen får inte förtroendet från företagen att uttala sig på egen hand utan styrs och kontrolleras av företagets presschefer.

Beklagligt javisst, men det säger kanske mer om medias makt över börskurserna, där ett felaktigt valt ord eller en oförsiktig formulering som publiceras på morgonen kan sänka värdet på företagets aktier med flera pinnhål.

Men krönikan sätter också fingret på ett kulturproblem i näringsliv och offentlig förvaltning, att vi har allt svårare att fördra färgstarka personligheter på toppchefsnivå. Försiktighet och anpassning till normen belönas, frispråkighet och personligt mod straffas.

Endast en av tio svenska chefer beskriver sin företagskultur som innovativ, trots att det är det mest hyllade begreppet för stunden. Men innovationer och kreativitet frodas i öppna och spännande  miljöer, inte i försiktiga och välanpassade sammanhang.

Företagskultur är något som styrs uppifrån. Om den högsta ledningen tillåts att tänka och agera med större frihet kommer det att få positiva konsekvenser. Men om varje intervju och uttalande är stenhårt styrt och redigerat skapas en försiktig och avvaktande kultur där nya idéer och tankar sitter trångt.

Könsblinda – är det detta man menar?

”För mig är det lite av en gåta. Vi ser en entydig utveckling där det går allt bättre för tjejer i den svenska skolan, där vi snarare har att fundera över hur det egentligen går för killarna. Tjejerna kommer in på högskolor och universitet med fantastiska betyg och stora kunskaper. Var på vägen förändras detta så att det sedan blir manlig dominans i den privata sektorn?”

Så säger statsministern i Dagens Industri idag. Detta apropå hans utspel i Svenska Dagbladet igår om att införa sänkta arbetsgivaravgifter för företag som strävar efter att bli mer jämställda.

Både Svenskt Näringsliv och Företagarna sågar förslaget. De vill hellre prata sänkta arbetsgivaravgifter generellt för alla företag.

Jag har ingen uppfattning om i vilken utsträckning just denna idé bättre än andra skulle kunna bidra till att ställa till rätta det faktum (som Moderaterna uttrycker saken) att kvinnor fortfarande tjänar, äger och bestämmer mindre än män.

Men jag förvånas över att två tunga organisationer som företräder det privata näringslivet envisas med att inte vilja se problemet. Och inte vilja bidra till konstruktiva förslag på lösningar.

För det finns ju gott om näringslivsrepresentanter som mer än tydligt ser problemets allvar. Som till och med ställer sig bakom förslaget om lagstiftad könskvotering eftersom de tröttnat på att så lite händer. Liksom politiker som i sittande ställning också äger makten att lagstifta om åtgärder för att komma till rätta med problemet. Om inte näringslivet väljer att förekomma med åtgärder alltså.

Medan världens mest jämställda land håller på att bli förbisprunget så envisas två tunga organisationer som företräder det privata näringslivet att blint vända bort blicken.

Tänk om vi i efterhand kommer att konstatera att det var just det beteendet som ledde till att politikerna tvingade fram jämställda företag via lagstiftning. Istället för att företagen valde att ta itu med problemet av egen fri vilja och av insikt om att mångfald i alla former gynnar vinstintresset.   

Monica Berling

NB Det kan i sammanhanget vara värt att notera att det bland västvärldens politiker just nu pågår långtgående diskussioner om könskvotering. I oktober 2010 hade 13 länder infört eller föreslagit kvotering till styrelser.  Enligt Center for Corporate Diversity i Norge.

Innovation – ordet för dagen

Den senaste tiden känns det som om jag blivit bombarderad med begreppet innovation. Innovation är definitivt ämnet för dagen. Kanske är det inte så konstigt. Vi har nyligen kommit ut på andra sidan en omfattande finanskris och chefer i företag och organisationer ser ljusare på framtiden igen. Då känns det naturligt att tänka framåt och satsa på utveckling i motsats till avveckling.

Men blir inte du, liksom jag, lite trött på att det går inflation i vissa begrepp? Just nu behandlar mängder av tidningsartiklar ämnet, teman för seminarier omfamnar begreppet och myndigheter och organisationer samlas för rundabordssamtal för att diskutera hur vi i Sverige kan stärka innovation i företag och organisationer.

I ärlighetens namn har vi inom Ledarna använt begreppet rätt flitigt också på sistone. Bland annat har vi i vår egen undersökning, chefsbarometern, fått besked om att bara 12 procent av Sveriges chefer beskriver den organisationskultur de är verksamma i som just innovativ.

Men vad menar vi med innovation? Enligt svenska akademins ordlista betyder det införande av nyhet; förnyelse.

Hur ser det ut på ditt jobb? Upplever du att du verkar i en innovativ miljö och hur ser den i så fall ut?

Öppenhet förhindrar korruption

Det är inte bara politiker som blir föremål för uppvaktning från olika håll. Även chefer på alla nivåer utsätts ofta för vänskapliga inviter med påtryckning som baktanke.

Det kan börja mycket oskyldigt, med en lite bättre företagslunch i samband med kundbesök, en lite uppgraderad julklapp jämfört med den sedvanliga bordskalendern som alla på företaget får eller täta och kamratliga relationer utöver det professionella samarbetet.

Ett gott och frekvent utbyte mellan företagets chefer och dess leverantörer är ofta värdefullt för båda sidor. Man lär sig förstå varandras behov och missförstånd undviks. Det är också nödvändigt för en chef att hålla sig underrättad om utvecklingen i branschen, träffa nya aktörer och vara en del av det sammanhang där företaget eller organisationen verkar.

Men hur undviker man att chefen förvandlas till en mutkolv?

Det finns inga genvägar, det handlar om öppenhet och transparens och ett gott arbete med värdegrund. När det mesta försiggår i ljuset och chefer och medarbetare vet var gränserna går mellan vänskap och korruption finns de bästa förutsättningarna  för att undvika dåligt eller till och med brottsligt beteende.

Alla chefer är en del i företagets lednings och styrningssystem och har ett individuellt ansvar. Men ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet åvilar högsta ledningen, om det brister så lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter.

Five major fuck-ups

Just nu pressas Sofia Arkelsten, ni vet Reinfeldts nya unga, blonda partisekreterare, på bjudresor och olämpliga styrelseuppdrag och fördömandena är hårda. Jag räknar idag till fyra kvinnor på bild på DN:s helsidesuppslag som alla har genomlevt samma press (i dubbel bemärkelse).

Jag undrar två saker: Hur ser det ut hos andra, manliga, personer runt omkring henne med någorlunda lika tunga uppdrag? Vilka extraknäck har de på sina cv?

Och är det som ledarskapsforskaren Lotta Snickare på KTH säger, att vi inte stöttar kvinnor som får tuffa ledarjobb och ger dem feedback på samma sätt som vi stöttar män i samma situation? Här har vi en ung kvinna som tackat ja till ett av de svåraste och ansvarstyngda ledarjobben man kan ha i det här landet. Men ändå verkar det som att ingen har upplyst henne om vad det kommer att innebära.

I min bok Chef kan du vara själv! som kom för två månader sedan intervjuar jag fem personer som har som jobb att göra sina organisationer mer förändringskompetenta. En av dem är Lisa Lindström, vd på Doberman, som för övrigt också ska prata idag på seminariet Svenskt Managements framtida utmaningar (anordnat av oss, IFL, Vinnova och Svenskt Näringsliv).

I Chef kan du vara själv! berättar Lisa Lindström att hon på sitt första jobb i New York fick uppmaningen av sin chef ”You have five major fuck-ups to do”. Det var det bästa han kunde säga till henne, då vågade hon ta de risker och göra de misstag och skapa det lärande som skulle göra henne till den framgångsrika företagsledare hon är idag.

Att vara ung, vilja en massa och satsa innebär att man kommer att göra misstag. Kan vi kräva av företagsledare och toppolitiker att de ska vara fläckfria? Vilka människor får vi då på de här positionerna?