Återupprättelse för sekreteraren

/7 Kommentarer/i /av

I Ledarnas chefsbarometer 2010 uppskattar chefer att 26 procent av arbetstiden ägnas åt administration. Om de själva får önska skulle de vilja minska denna andel med 10 procent. 41 procent anger administration som en av de mest påfrestande/problematiska delarna av chefsjobbet.

Det är knappast förvånande. Jag tror inte att chefen fått jobbet för sin administrativa förmåga. Min förhoppning är att chefen får förtroendet av sin arbetsgivare på helt andra grunder, där ledarskapet bör skattas högt. Att låta chefer, som ofta har ett högre löneläge, ägna så stor tid åt administration är ett slöseri av guds nåde. Jag uppmanar därför arbetsgivare att återinsätta sekreteraren.

I gårdagens Studio Ett tas detta tema upp. Här framgår att det i dagsläget finns knappt 2 000 sekreterare på ledningsgruppsnivå i Sverige. Sekreteraren som beskrivs som oljan i maskineriet, ett yrke som professionaliserats betydligt under senare år.

Lämna administrationen till proffsen

Direkt efter gymnasiet arbetade jag som sekreterare/assistent under åtta års tid, innan jag vidareutbildade mig. Jag kände stolthet över mitt yrke. Jag visste att jag underlättade och effektiviserade vardagen för den/de chefer jag arbetade åt. Men inte sällan stötte jag på andra inom administrativa yrken som uttryckte sig som att de ”bara” arbetade som sekreterare.

Vaddå bara? Sekreterarrollen idag är kvalificerad och självständig. Stenogramblockets dagar, kaffekokning och införskaffande av presenter till chefens fru på bröllopsdagen är ett minne blott.

Per Samuelsson, VD på Strålfors, säger att tack vara hans sekreterare, Lillemor Karlsson, frigörs resurser så att han kan göra det han är bra på. Han blir mer tillgänglig och jobbet effektiviseras. Själv vill han ha in fler sekreterare i organisationen.

Så varför är det så få chefer som idag har sekreterare? För några år sedan lät tidningen Chef genomföra en undersökning bland chefer för att belysa tillgången på administrativt stöd. Fyra av tio chefer uppger att de har tillgång till assistentstöd. Av dessa har en av tio detta stöd på heltid.

Drygt hälften av cheferna tror dessutom att de skulle bli en bättre chef om de hade tillgång till en assistent.

Till syvende och sist handlar det helt enkelt om att ge chefen tid att leda. Chefens viktigaste uppgift är att nå resultat genom att utveckla och leda verksamhet och medarbetare. Låt chefen göra det chefen är bäst på och låt proffsen sköta administrationen!

Har du tillgång till administrativt stöd i din chefsroll?

Företag i otakt med dagens värderingar

/1 Kommentar/i /av

”Vi ska se till att företagen blir så duktiga på att hantera lönebildningen att fler fack vågar köra med sifferlösa avtal.” Det säger Christer Ågren, vice vd på Svenskt Näringsliv till tidningen Lag&Avtal.

Vi på chefernas organisation – Ledarna – jublar för detta är något som tydligare behöver komma i dager. För den oinvigde kan det tyckas märkligt men verkligheten är den att inte bara gammeldags kollektivistiska värderingar bland facken omöjliggör en modern lönesättning där medarbetaren och den närmaste chefen sitter i förarsätet över den individuella lönebildningen.

Även företagen själva behöver inse att om man vill styra med lön och premiera goda resultat så måste lönesättningen delegeras fullt ut till cheferna och få ta tid och kraft i verksamheten. Det lönar sig!

Ledarna har varit övertygade om fördelarna för båda parter med så kallade sifferlösa avtal i nära 20 år men har tyvärr fått bevittna en kräftgång i utvecklingen de senaste 10 åren.

Förvånande nog är det staten som arbetsgivare som för närvarande visar de största utvecklingsstegen när det gäller avtal och lönebildning. Här jobbar Saco-S för ett betydligt större utrymme för individen att påverka det egna anställningsavtalet. Helt i linje med dagens värderingar och en modern arbetsmarknad.

Därför tänds vårt hopp av Svenskt Näringslivs utlovade insatser för det behövs en modernare attityd till lönesättning även bland företagen.

Det går inte att backa in i framtiden!

/4 Kommentarer/i /av

Så har det hänt igen. En facklig organisation hotar ett företag med blockad om de inte tecknar kollektivavtal, trots att facket inte har några medlemmar på företaget. Expressen skriver idag en ledare om ett företag i måleribranschen på Gotland som hotas med sanktioner om man inte tecknar ett avtal som uppenbarligen ingen på företaget vill ha. Facket motiverar sitt agerande med att man värnar ett samhällsintresse, dvs att så många som möjligt ska vara anslutna till kollektivavtal och därigenom skydda ”den svenska modellen”.

Men något är fel här! Måste man inte först fråga sig varför företaget eller deras tre anställda inte vill ha kollektivavtal istället för att slå dem i skallen och säga att det är bäst – i samhällets intresse? Och kanske vore det klädsamt att ställa sig frågan varför de anställda på företaget valt att ställa sig utanför det aktuella facket? Kan det vara så att det som idag erbjuds företag och arbetstagare inte passar deras intressen, helt enkelt inte är i takt med tiden?

Ledarna värnar också kollektivavtalen. Vi tycker att det är en bra modell, som rätt använd tjänar båda parters intressen. Och med part menar jag då företagen och deras anställda. Organisationerna, vare sig på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan, har inget annat värde än det de skapar för sina medlemmar efter medlemmarnas behov.

Ledarna värnar kollektivavtalen, men vi gör det genom att utveckla dem, inte genom att blicka bakåt och med maktmedel försöka permanenta något som ingen vill ha. I dagens kunskapssamhälle och globaliserade näringsliv kan inte regelverk som utformades för sjuttio år sedan gälla för alltid. Det är dags att inse att företag och anställda själva måste få ett inflytande både över kollektivavtal och lönebildning så att det passar deras behov.

Det är hög tid för en modern arbetsmarknad!

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila?

/0 Kommentarer/i /av

Det blir allt tydligare att den stora drabbningen på arbetsmarknaden de närmaste åren inte kommer vara avtalsrörelser mellan parterna. Avtalsrörelserna kontrolleras i nuläget ganska statiskt och effektivt av några dominerande aktörer.

Istället seglar en batalj på arbetsmarknaden upp mellan traditionalister och utvecklare – på båda sidor om partsgränsen. En batalj om hur framtidens avtal ska utformas. Den ena sidan tar en tydlig utgångspunkt i att ”skydda de utsatta anställda”, i företrädarskapet och att bära medlemmarnas bördor åt dem. Utvecklarna bejakar just utvecklingen och kraften i den ökande individuella självständigheten i det moderna samhället.

När SACO-S tecknar avtal som ger individen ett större inflytande över sin situation på det sätt som Edel Karlsson Håål beskriver på SvD brännpunkt idag, så är det att bejaka utvecklingen.

Att vilja skydda utsatta anställda är både hedervärt och tilltalande, men vad händer när de utsatta inte vill se sig som utsatta och inte tycker att de bär några bördor? Åtminstone inte några som de vill lämna över till någon annan att lösa? Utan anser att de har kapacitet att ta hand om sig själva?

Då urholkas det traditionella systemet. Om man inte tänker nytt. Innan systemet urholkas, och vi lever i en vilda-västern/Dog-eat-dog arbetsmarknad, behöver vi bejaka utvecklingen, erkänna att människor vill ha ett större inflytande över sin egen situation och hitta nya lösningar för en ny tid. Men det kommer att bli ett hårt arbete med tuffa angrepp från de som fortfarande tror att ”skyddsperspektivet” och det faderliga företrädarskapet är möjligt.

Tomas Oskarsson

SACO-S tar täten!

/4 Kommentarer/i /av

I dagens SvD brännpunkt gör Edel Karlsson Håål, ordförande för SACOs förbund för statligt anställda akademiker, ett inlägg som får mig att jubla!

På punkt efter punkt beskriver hon den förnyelse som måste ske för att de fackliga organisationerna, och därmed den svenska modellen på arbetsmarknaden, ska överleva.

Utgångspunkten är det avtal som Saco-S i höstas tecknade med  Arbetsgivarverket och som bygger på att den enskilde kan påverka sina anställningsvillkor – utifrån den självklara inställningen att människor är olika och därmed behöver också villkoren vara olika.

Därav följer att fackets roll måste förändras. Från att vara den snälla och starka mamman som avtalar om de villkor som hon vet är bäst för alla, till att vara den kloka och kunniga kamraten som ger råd och kunskap men inte lägger sig i enskilda val. Från insidan av den fackliga världen är detta en revolution, där många, många anställda måste förändra sin roll och sitt sätt att se på medlemmarna. Det innebär att man på allvar tillägnar sig ett kund-tänkande, där medlemmens behov och önskemål styr.

Att detta är rätt förhållningssätt visar inte minst Ledarnas starka medlemstillväxt sedan vi slog in på den vägen i början av 2000-talet.

Men det finns fler vinnare i Saco-S resonemang. Arbetsgivarverket, och de statliga myndigheterna, har nu möjlighet att visa framfötterna när det gäller att konkurrera om de allra bästa medarbetarna och cheferna.

Genom att erbjuda moderna avtal, och ett samtalsklimat där den enskildes prestation står i centrum  kan staten ta ett stort kliv framåt som attraktiv arbetsgivare för nästa generation. Genom att cheferna förfogar över den individuella lönebildningen i samtal med medarbetarna skapas drivkraft i verksamheten. Genom att lön och belöning kan utformas efter individuella behov och önskemål, med koppling till uppdrag och mål, skapas den win-win situation som Edel Karlsson Håål nämner i sin artikel.

Inlägget i SvD ger hopp om utveckling inom den fackliga världen! En utveckling som kommer gynna alla: företag och myndigheter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer och framförallt Sveriges alla anställda och chefer.

Starka chefer och svaga politiker.

/3 Kommentarer/i /av

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret ”tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!

#prataomdet på jobbet

/0 Kommentarer/i /av

För drygt en vecka sedan låg jag hemma på soffan och tittade på tv. Då och då gick jag in på Twitter via min mobiltelefon och kollade om det var någon som skrivit något intressant. Samtidigt, på en annan soffa, någonstans i stan, låg Johanna Koljonen och ”slötwittrade” som hon själv utryckte det, kring de senaste turerna i Assange-fallet. Jag följer Koljonen på Twitter och plötsligt hajjade jag till. Hon började nämligen skriva meddelanden, eller tweets som det kallas på Twitter, som handlade om hennes egna personliga upplevelser av att hamna i gråzonen vad gäller sexuell diskriminering.

Jag hajjade till eftersom det hon skrev var så privat och modigt och fullständigt gränsöverskridande för vad man normalt berättar om sig själv rakt ut i offentligheten. Flera personer följde Koljonens exempel och dagen efter var hashtagen #prataomdet igång. Det var tydligt att det fanns ett enormt uppdämt behov av att få dela med sig av berättelser kring sexuell diskriminering och sexuella övergrepp. Berättelserna handlade om svårigheten att sätta gränser, men kanske framförallt om svårigheten att känna både sina egna och andras gränser. Själv beskrev jag det som just då hände på Twitter för mina kompisar på Facebook som en feministisk revolution som pågick, helt stilla.

Jag är skakad av de berättelser som fortfarande väller fram i twitterflödet och som nu en vecka senare även tagit sig till morgonsoffor, tv-debatter och press såväl inom som utanför Sveriges gränser.

Men jag är också gripen av det som The Guardian kallar den andra sexuella revolutionen, där framstående kvinnliga (och ett par manliga) svenska journalister och aktivister försöker sig på att nyansera en komplex fråga som vi tidigare inte vågat prata om och därför har för få ord för.

Många, alltför många, av berättelserna handlar om övergrepp som skett på jobbet, i sammanhang som borde vara, men som alltför ofta inte är, professionella. Väldigt ofta handlar det om någon som utnyttjar sin makt eller status gentemot någon som är rädd för att karriären ska bli lidande om man säger nej.

När jag på fikat berättade för mina kollegor om #prataomdet så började vi direkt att dela med oss av våra personliga berättelser. Vi började helt enkelt att #prataomdet. Jag hoppas att den här revolutionen når även din arbetsplats.

Läs mer om #prataomdet:

Nu pratar hela världen om det i dagens Svd

Dags att prata om det  Johanna Koljonens egen berättelse

Prata om det har en egen webbplats med massor av länkar och berättelser

Turordningsregler med bäst-före-datum.

/0 Kommentarer/i /av

Förra veckan var jag inbjuden till ett samtal med politiker, företag och en av våra motparter. Temat var aktuella arbetsmarknadsfrågor och som vanligt hamnade vi i diskussioner om LAS och turordningsregler. Min ingång var den Chefsbarometer som Ledarna gjorde i höstas, precis innan valet, där cheferna rankade LAS som den viktigaste politiska frågan som påverkar chefens förutsättningar att göra ett bra jobb.

Men vi vet alla hur det ser ut: Å ena sidan ställningskrig emellan parterna, visserligen med ett vänligt tonfall men med oförsonliga argument. Å andra sidan en nästan total förnekelse från politiken att erkänna att detta kan vara ett område för reformer. LAS turordningsregler har fått ställning som en symbolfråga när det  i grund botten är ett praktiskt problem.

Lagen  kom till i sista delen av industrisamhällets arbetsorganisation och därav dess skrivning kring anställningstid och ”tillräcklig kompetens”.  Lagen, och parternas tillämpning,  bygger på ett statiskt synsätt på kunskap och kompetens som något helt mätbart och jämförbart, istället för något som är kopplat till personen. I ett kunskapssamhälle, där människor inte längre är utbytbara i något avseende, måste hela personens värde för företaget bedömas. Det ska inte sättas i motsats till trygghet!

En av de deltagande företagsrepresentanterna berättade om sin kamp för att bygga så effektiva och kreativa grupper som det är möjligt för att uppnå högsta effektivitet och trivsel på jobbet. Hon ställde också, den i mitt tycke kloka frågan: om jag använder fem tydliga och genomarbetade kriterier för att anställa en person och samma kriterier används vid lönesättning och lönerevision, och dessa kriterier uttrycker vilka medarbetare som behövs i vår verksamhet, varför ska jag då inte kunna använda de samma när det blir tal om avveckling?

För chefen är LAS turordningsregler i hög grad ett praktiskt problem. Chefen ska verkställa de omorganisationer och avvecklingar som företaget beslutar om men hon eller han  har också ansvaret för att driva verksamheten vidare mot bästa möjliga resultat. Det kräver i sin tur att chefen har ett inflytande över arbetsgruppens sammansättning.

Chefer vill ha trygga och kompetenta medarbetare som vet vilka spelregler som gäller. Men det innebär inte nödvändigtvis att de spelreglerna måste vara samma som för fyrtio år sedan. Ledarna välkomnar en förutsättningslös och konstruktiv dialog kring ny lagstiftning på arbetsrättens område där också chefens röst får höras.

Stoppa karusellen – jag mår illa!

/0 Kommentarer/i /av

I många länder finns det stora vackra karuseller för barn (och vuxna) att åka på. Där kan man sitta på drakar och hästar, pirater och prinsessor och en mångfald av andra figurer och drömma sig bort.

I Sverige har vi chefskaruseller. I både DN och SvD igår används just det begreppet för att beskriva den snabba och plötsliga omflyttningen på VD-stolen på några av våra allra största företag.

Men det är något konstigt med den karusellen. Alla figurer är till förväxling och förblandning lika varandra!

Alla har kort hår, skjorta, slips och kostym. Alla är blågula. Inte minsta lilla mustasch eller skägg så att man kunde misstänka en pirat under kostymen. Nej, detta är figurer stöpta i samma form. Det är kanske så att vi i Sverige bara har en enda fabrik, med filialer, där de tillverkar figurer till VD-karusellen?

Men om karusellen är toppen på svenska företag finns det anledning att inte bara skoja, utan att faktiskt på allvar oroa sig. Undersökningar som gjorts visar att svenska företag leds, styrs och ägs av en liten grupp homogena personer, i högre utsträckning än vad som sker i andra länder. Många år efter CH Hermanssons bok om de 15 svenska familjerna i topp av näringslivet har i praktiken inte mycket ändrat sig. I artiklarna talas om att bytet på VD-stolarna handlar om att skapa förnyelse och förändring, men hur ska det åstadkommas om man envist väljer precis samma personer med samma mindset att leda företagen?

Homogenitet och likriktning gynnar inte innovation och förändringskraft. Utan nytt blod bland VD:ar och styrelseledamöter riskerar den svenska karusellen att sakta farten och stanna helt. Det är dags att bemanna karusellen med en mångfald av olika figurer som tillsammans kan skapa en lysande helhet!

Snygga kvinnor och kompetenta män

/0 Kommentarer/i /av

Var inte för snygg om du är kvinna, det kan kosta dig karriären. Är du man däremot, går det bättre för dig om du ser bra ut. Detta har forskarna Bradley Ruffle och Zeev Shtudiner kommit fram till i en studie som DN Ekonomi skrev om den 13 december. 

 Man har skickat cv till arbetsgivare med foton på snygga män och kvinnor och med foton på mer alldagliga män och kvinnor och kommit fram till att de snygga männen är de som får komma på flest intervjuer. De som sållas bort är de snygga kvinnorna. Man har olika förklaringar till detta. En skulle vara att det mestadels är kvinnor som tar emot cv:n och att det därmed är de som på grund av avundsjuka sållar bort snygga kvinnor och favoriserar snygga män. Men låter inte det som något vi brukar höra? Att det är kvinnors fel att kvinnor diskrimineras.

Jag tror det här har att göra med hur vi ser på kompetens. Vem anses vara kompetent? Kan en snygg kvinna vara kompetent? Vad säger ni?

I min bok Leda Jämt som kom 2006 illustrerade Syster Diesel problematiken så här: