Rakt på sak om fackets makt

/2 Kommentarer/i /av

”Medlemmar har större förtroende för folk i allmänhet än för sitt fack” skriver Unionens chefekonom Daniel Lind i Aftonbladet  och pekar på att förändrade attityder bland människor förklarar medlemsraset i facket.

Jag delar Daniel Linds problemformulering fullständigt. Ja, det är bekymmersamt att bara hälften av alla under 30 år är med i facket. Ja, det är ett problem att allt färre tycker att facket gör skillnad för dem i arbetslivet.

Men, kom igen Daniel Lind och Unionen. Det vore illa om vi inte kunde åstadkomma mer än så.. Låt oss ta bladet från munnen och bli konkreta.

Som vi uttryckte saken på DN Debatt för några veckor sedan; mycket har tack och lov hänt i Sverige sedan August Palms dagar. De flesta yrkesverksamma känner inte igen sig i beskrivningen av chefen och arbetsgivaren som den onde brukspatronen. För så ser inte dagens verklighet ut.

Vi lever i världens mest individualiserade land. Unga växer upp med tro på sin egen förmåga och förväntar sig att få påverka sin egen framtid. Det rimmar illa med fackets tro om att människor behöver bli företrädda av starka, mäktiga centrala organisationer som förhandlar åt dem. Det visar sig i undersökningar när man frågar unga.

Inom alla andra områden i samhället ger vi fullmakt år människor att klara sig själva. Du har inget ombud när du går till banken för att förhandla ett bostadslån, eller ska välja elleverantör eller skolor åt dina barn. Men på jobbet är man plötsligt omyndigförklarad. Här förväntas människor vilja bli företrädda av någon de inte ens har en relation till.

Dagens arbetstagare både kan och vill påverka sin egen löneutveckling. Det betyder inte att medlemmar lämnas i sticket. Facket har en annan roll att spela än förr; som rådgivare och stöd när det behövs. Inte som centrala maktapparater som förlorat kontakten med verkligheten.

Låt oss därför också våga prata om det maktskifte som måste till.

Facket behövs, liksom kollektivavtalen och den svenska modellen. Det betyder inte att allt kan förbli vid sin läst, baserat på värderingar från en svunnen tid. Det kan inte fortsätta vara tabu att diskutera en modernisering av arbetsmarknaden. 

Men då måste vi våga diskutera makt. Om att ge medlemmarna makten över sin egen yrkestillvaro, istället för att ta makten ifrån dem.

Då skapar vi en ny svensk modell som människor väljer att ansluta sig till.

Varför finns det inga unga chefer?

/3 Kommentarer/i /av

Varje år tar Ledarna fram en rankinglista på 75 unga kvinnor som jobbar som chefer och ledare. Varje år blir jag lika förvånad över den fantastiska kompetens, framåtanda och chefserfarenhet som finns hos kvinnorna, trots att ingen fyllt 35 år.

Listan tas fram genom nomineringar och research. Men det finns ett fel med den och det dyker upp varje år. Nästan inga av de nominerade arbetar inom offentlig sektor.Och ändå vet jag av egen erfarenhet att det finns många knivskarpa och drivna chefer, både män och kvinnor inom kommun, stat och landsting. Problemet är  att nästan alla är över 35.

Här kunde man luta sig tillbaka och konstatera att det tar ett tag att bli chef. Och i de komplexa chefsuppdrag som finns inom offentlig sektor så behöver du vara äldre.

Det kunde man göra om inte det vore så att nästan hälften av cheferna i kommun och landsting går i pension de närmaste tio åren, och att unga människor  väljer bort offentlig sektor som arbetsgivare. Allt enligt en artikel i dagens SvD. Håkan Sörman, Vd på SKL, säger att det som nu behövs är att man arbetar med sitt varumärke och att man måste bli bättre på att identifiera unga ledartalanger i sina verksamheter. Glädjande nog pekar han också ut ökad mångfald som en möjlighet när det gäller att hitta de pensionerade chefernas efterträdare.

Men det finns en läxa till som måste göras om man ska råda bot på en riskerande chefsbrist. Det handlar om villkoren för cheferna.

Man måste våga fråga unga chefer HUR de vill utföra sitt uppdrag för att lyckas och för att vara hållbara i sitt ledarskap. Den generation som  nu lämnar chefstjänsterna är fostrad med  kollektivistiska värderingar och en chefsnorm från 50-talet. De som kommer efter är alla individualister, vana att göra egna val och ta ansvar för resultatet.

Ett säkert sätt att stärka sitt varumärke för att locka till sig unga chefer vore att låta dem vara med och utforma villkoren för sitt uppdrag. En bra lön är viktig för alla, men minst lika viktigt är det att  få hela livet att fungera ihop med ett krävande yrkesliv.Genom att koppla de spännande, utmanande och roliga chefsjobben som finns i offentlig sektor med individuella chefsavtal med stor möjlighet till diffrentiering skulle SKL i ett drag kunna vinna över det privata näringslivet i slaget om nästa generations chefstalanger.

Fika eller fira, det är frågan

/0 Kommentarer/i /av

Den här veckan har på ledarskapsfronten dominerats av Kompetensgalan. Glitter och glamour! Pompa och ståt! Kändisar och mingel! Allt med syftet att lyfta betydelsen av det goda ledarskapet och hylla alla kompetenta chefer som finns i det här landet. Vi på Ledarna är medarrangörer och delar ut pris till Årets Ledarskapsutvecklare som i år vanns av killerkombon Kaspra Burns och Patrik Hedljung, projektledare för utbildningen Värdebaserat ledarskap på Scouterna.

Dagen efter själva galan bjöds det på brunch och tillfälle att under lite mer eftertänksamma former lyssna på vinnarnas tankar om sitt ledarskap. ”Vinnarmyset” leddes av Annika Dopping som inledde med att fråga alla vinnarna hur de var som barn, var de ledare redan då? Det gemensamma svaret blev ”Nja, jag var inte en traditionell ledare, snarare en som gick min egen väg”. När lärare och andra vuxna ändå tidigt identifierat dem som ledare och uppmuntrat dem att ta ledarskap var det flera som blivit förvånade. Den som de uppfattade som den självklara ledaren var ju den där populära personen i klassen som värderingsmässigt låg i mittfåran och plöjde och som alla okritiskt följde. Inte förrän de blivit äldre hade de förstått att det ledarskap som de själva stod för som gick ut på att plöja ny mark faktiskt var det som var det vinnande.

Att uppmuntra de ledare som vågar gå sin egen väg, som inte ta sanningar för givna, som har ett undersökande förhållningssätt och gör saker på nya sätt, det är vad som behövs för att innovera framtidens ledarskap. Det är roligt, men ingen slump, att dessa egenskaper var den gemensamma nämnaren för vinnarna på Kompetensgalan 2011.

Det vara bara en sak som jag blev lite bekymrad över. På frågan ”Hur ska du fira att du vann?” svarade alla undantagslöst ”Fredagsfika med kollegorna”.  Alltså, kom igen! Toppen att ni ska fira med kollegorna och fint att det inte måste vara alkohol inblandat, men banbrytande och innovativt, det är det inte. Framtidens ledare måste lära sig att fira sina framgångar. Där har vi lite jobb kvar att göra.

Klara Adolphson

Chefer med rätt inställning

/0 Kommentarer/i /av

Igår blev jag väldigt glad när jag läste ett reportage om hamburgerkedjan MAX och deras nya personalchef Eva Ottne.

Det som gjorde mig glad var att MAX förstått att med rätt person på rätt plats så spelar en funktionsnedsättning mindre roll. Därför har man ett samarbete med Samhall som innebär att människor kan pröva på ett jobb inom hamburgerrestaurangerna och om det utfaller till ömsesidig belåtenhet så görs anställningen fast. Det största hindret för människor med funktionsnedsättning är nämligen de fördomar som sitter i huvudet hos alla oss andra, säger Eva Ottne

Men MAX har också förstått att nyckeln till att framgångsrikt integrera människor med funktionsnedsättningar på arbetsplatserna finns hos cheferna. Därför har man sett till att utbilda sina chefer till att kunna ”leda i mångfald”. Det innebär att man i första hand fokuserar på vad den enskilde medarbetaren faktiskt kan göra och mindre på vad de inte kan.

Utan att prata så mycket om det har en snabbmatskedja utvecklat ett koncept som innebär lösningen på många av problemen med vår segregerade arbetsmarknad. Om vi vill ha en arbetsmarknad fri från diskriminering och där alla människor får bidra efter sin förmåga så måste det börja med chefen. 

Ge chefen kunskap, tid och mandat att leda, och ett tydligt uppdrag att prioritera mångfaldsarbetet så kommer våra arbetsplatser snart att se annorlunda ut.

Hoppas jag slipper skriva ett sådant blogginlägg igen!

/3 Kommentarer/i /av

Det ofattbara har inträffat i Sverige i herrens år 2011. En tjugoårig man som dessutom är fotbollsspelare, har erkänt en hemskhet. Sverige håller andan! Den hemska nyheten har slagit ned som en bomb och på kort tid har samtliga mediekanaler vräkt ut nyheten som spridit sig långt utanför Sveriges gränser. En slagning på Google genererar nästan 50 000 träffar, knappt 24 timmar efter att nyheten släppts.

Ingen har blivit mördat eller misshandlat. Ingen har blivit rånat eller kidnappat. Nej, det hemska som har inträffat är att en man öppet har erkänt sin homosexuella läggning. Det kulturella avståndet mellan Sverige och Afghanistan blev helt plötsligt mycket kort efter denna toppnyhet. Men så liberala och moderna är vi i Sverige att till och med pappan till tjugoåringen tvingas, i TV, svara på frågan ” Vad säger du om din son”?

Jag tycker att det är en skandal att media måste blåsa upp en sådan ”skitnyhet” till oproportionerliga mått, men uppenbarligen är det ett problem för idrottssverige. Det är välbehövligt att idrottsvärlden får rannsaka sig själv och vilka värderingar man står för, när det uppenbarligen inte är okej att dela sitt liv med någon av samma kön. Men det är också bra att en annan debatt kommit igång vid sidan av. När media blåser upp detta under täckmanteln att det finns ett nyhetsvärde kring det här så skickar man samtidigt en signal om att det inte är i sin ordning att vara homosexuell idag. Lektorn i idrottsvetenskap, Jesper Fundberg, går till och med så långt och kallar journalisternas hysteri i denna fråga som minst lika homofobisk som fotbollskulturen.

I väntan på att homosexualitet ska bli mer accepterat än vad den är idag så hoppas jag att Anton Hysén ska få det bragdguld han trots allt förtjänar. Men personligen hoppas jag att Sverige kommit längre nästa gång  en aktiv idrottsperson deklarerar sin sexuella läggning öppet, för att få tillstånd en förändring inom idrotten. Och vem vet, med lite tur så slipper jag kanske skriva fler sådana här blogginlägg.

Jaime Aleite

Lön i jämställdhetens tecken

/0 Kommentarer/i /av

”Kvinnor får högre lön när de förhandlar individuellt” är rubriken på dagens DN Debatt. Med artikeln krossar Saco den allra vanligaste myten vad gäller individuell lönesättning nämligen den att kvinnor skulle vara sämre på att förhandla om sin lön. Saco:s beräkningar visar att de kvinnor som haft lönesamtal med sin chef har signifikant högre lön än de som inte haft det. Kvinnor med lägst lön är de som får bäst utdelning.

Det finns en stor tröghet i moderniseringen av lönesättningen i Sverige. De allra flesta som jobbar omfattas av kollektivavtal oavsett man är med i facket eller ej. Som Ledarna skrev på DN Debatt i februari så innebär de allra flesta kollektivavtal idag att lön och andra villkor förhandlas fram av människor som arbetstagarna själva aldrig kommer att träffa eller höra talas om.

Det finns en förlegad syn på lönesättning som lever kvar från 1900-talet då Sverige var ett industrisamhälle. Idag är samhället ett annat och vi medborgare fattar egna beslut om allt från skolgång, pensionslösningar till sjukvård. Överallt är vi bemyndigade, utom när det gäller lönen. Då förväntas vi vilja bli företrädda av andra istället för att agera själva.

Därför är Saco-rapporten viktig. Med en gedigen studie slår den hål på en av de farhågor som ofta väcks i samband med individuell lönesättning, den att grupper som anses ha svagare ställning skulle klara sig sämre.

Rapportens förklaringar till detta resultat är viktiga. För som Saco skriver så motverkar lönesamtalet att chefen ”bedömer den enskilda kvinnan på basen av förväntningar om kvinnors genomsnittliga beteende – till exempel att kvinnor i genomsnitt tar ut längre föräldraledighet än män.”

Självklart ställer detta stora krav på att både lönesättande chefer och deras medarbetare ges mandat att förhandla om lönen. Och att årliga utvecklings- och lönesamtal hålls.    

Individuell lönesättning kan på det sättet ge chefer ett redskap att bortse från omedvetna generaliseringar och fördomar för att istället se den enskilda individens prestationer. De allra flesta chefer vill sätta lön som inte diskriminerar var sig det gäller kön, etnicitet eller något annat. Och istället premiera det som leder verksamheten framåt.

En halv procentenhet per år

/2 Kommentarer/i /av

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.

Den ojämlika mångfalden

/0 Kommentarer/i /av

I dagarna öppnade Ledarna sina sidor på webben som berör mångfald i arbetslivet för allmänheten.  Beslutet att inte bara förbehålla webbsidorna åt Ledarnas medlemmar är ett mycket klokt beslut. Frågan är för stor, för allvarlig och berör för många för att låsas in bakom användarnamn och lösenord. För att nå mångfald i arbetslivet behövs alla resurser och verktyg man kan få tag i. Arbetet får inte stöpa på så enkla saker som bristen på tips, idéer, uppslag eller kunskap för den delen. Men vid sidan av öppenheten så karakteriseras Ledarnas mångfaldsarbete av en likabehandling mellan diskrimineringsgrunderna. En likabehandling som verkar vara en bristvara i arbetslivet.
När man väl har börjat jobba med diskrimineringsfrågor så är det i princip omöjligt att släppa området. Dels växer engagemanget i takt med den ökade kunskapen i frågan, dels blir man av sin omvärld indragen i alla möjliga frågor och aktiviteter vad gäller diskriminering och mångfald. Det är i samband med det som jag gång på gång ser att arbetsgivare, utbildnings- och konferensanordnare förminskar frågan till att enbart gälla etnisk mångfald.  Redan inför sammanslagningen av de tidigare diskrimineringsombudsmännen framfördes farhågor om att etnisk mångfald skulle överskugga arbetet med övriga diskrimineringsgrunder. Efter vad jag har sett den senaste tiden så tycker jag nog att kritikerna inte haft helt fel i sina spådomar.  Varför det förhåller sig på det sättet kan jag bara spekulera kring.

En kvalificerad gissning är att man på många håll anser sig vara ”färdig” med jämställdhetsarbetet och låter det rulla på med uppdateringar av jämställdhetsplaner då och då. När arbetsgivare då vill gå vidare i sitt mångfaldsarbete så hamnar etnisk mångfald lätt i blickfånget dels för att det oftast och något fördomsfullt är synligt, lagen kräver vissa åtgärder och det är ett medialt och samhälleligt stort fokus kring frågor om integration, främlingsfientlighet och etnisk mångfald i arbetslivet. Med undantag för jämställdhetsfrågor saknas en liknande uppmärksamhet  för andra diskrimineringsgrunder.  Detta är ett stort problem för mångfaldsarbetet när fokus hela tiden ligger på en enda diskrimineringsgrund. Trots att vi anser oss vara moderna och toleranta i Sverige år 2011 så förekommer det trakasserier, missgynnande och diskriminering av individer på arbetsmarknaden bara för att man bland annat  väljer att dela sitt liv med någon av samma kön, har en funktionsnedsättning eller råkar vara något äldre. Många av dessa problem kommer aldrig upp till ytan inte minst för att det har visat sig nära inpå omöjligt att nå framgång för facken eller DO att driva dessa frågor. Men de finns där och förstör arbetsmiljön, engagemanget och utvecklingsmöjligheter för många kompetenta individer på arbetsmarknaden.

Det är därför hög tid att sluta begränsa mångfaldsbegreppet till att endast gälla etnisk mångfald. Mångfald handlar om alla människors lika värde och möjligheter. För arbetsgivare handlar det i synnerhet om att skapa likabehandling för medarbetare oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, religiös övertygelse, funktionsnedsättning eller ålder.

Jaime Aleite

Kvotering är mer än en symbolfråga!

/4 Kommentarer/i /av

”Jag tänker aldrig låta mig kvoteras” utropar riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz stolt på SvD Opinion idag. Och ändå är det paradoxalt nog förmodligen det hon är. Inte alls på grund av bristande kompetens utan tvärtom för att hon med sin unika kompetens verkligen tillför något till politiken.

I politiken arbetar man nämligen sedan ganska många år tillbaka med kvotering. Några partier har uttalat det i form av det lite töntiga ”varannan damernas” , andra tillämpar det utan att prata så mycket om det. Och det ska vi vara väldigt glada för!

För i politiken, och i stor utsträckning i politiskt styrda verksamheter, har man insett att om man väljer bort halva befolkningen när man rekryterar styrelser, nämnder och chefer så kommer man missa en hel massa unik, individuell kompetens.

Just det har Sveriges näringsliv inte fattat. Där envisas man med att kvotera in  mindre kompetenta män bara på grund av deras kön.

Kvotering till bolagsstyrelserna är en bara en liten symbolfråga som hotar att överskugga annat viktigt jämställdhetsarbete, säger Jessica Rosencrantz vidare. Jag har tidigare köpt det resonemanget och menar fortfarande inte att det löser alla problem. Jämställdhetsarbetet måste fortsätta på alla samhällets arenor till dess att män och kvinnor verkligen fullt ut betraktas som individer och inte som representanter för sitt kön.

Men om det bara är en liten symbolfråga, varför då detta envisa motstånd? Handlar det inte i själva verket om den yttersta makten över människors liv, makten över jobb och tillväxt?

Många andra länder har insett att konkurrenskraft och utveckling förutsätter att ett lands bästa och skarpaste personer engageras i ledning och styrning av näringslivet oavsett kön. Sverige är ohjälpligt på efterkälken och dagens inlägg från riksdagen ger inget hopp om förändring.

Kommunchef-ett osäkert uppdrag?

/5 Kommentarer/i /av

Något håller på att hända med chefers villkor inom kommun och landsting, och jag är inte säker på att jag gillar det. Runt årsskiftet har tre kommuner i Västsverige plötsligt gjort sig av med sina högsta chefer på grund av oenighet med den nya politiska ledningen.

Inte så märkvärdigt kanske, på högsta toppen har man alltid fått finna sig i att det kan blåsa snålt. Men samtidigt har jag hört flera historier om hur chefer på något lägre nivåer  fått lämna sina uppdrag på studs utan en trovärdig förklaring .

Det är en hantering som jag inte känner igen, vare sig från mitt eget långa chefsliv i offentlig sektor eller från Ledarnas medlemmar.

Att man kan behöva flytta på en chef är inget uppseendeväckande. Men normalt sett brukar det i offentlig sektor föregås av ett seriöst försök att rädda situationen, att reda upp det som gått fel och kanske hitta en annan lösning. Resultatet av ett sådant arbetssätt är att alla inblandade kan avsluta med en chans till förståelse och en möjlighet att gå vidare i yrkeslivet.

I näringslivet har tonen vid uppsägning traditionellt alltid varit tuffare för chefer på högre nivå. Men då har å andra sidan deras anställningskontrakt matchat det faktum att man kan få gå på dagen. Högre löner, bonusprogram och avgångsvederlag har kompenserat osäkerheten i anställningen.

Vad man nu ser i kommuner och landsting är att man vill äta kakan och ha den kvar. Om näringslivets principer för uppsägning ska börja gälla för högre chefer i kommunen så måste anställningsvillkoren också anpassas därefter!