Klart vi behöver en gedigen ledarskapsutredning!

/0 Kommentarer/i , , /av

I vår samtid med en tydlig lågkonjunktur, företag som letar efter lönsamhet, offentlig sektor som ser sviktande skatteunderlag, en klimatkris som är påtaglig och en gängkriminalitet som sprängt alla moraliska gränser blir det tydligt att vi behöver ett modigt innovativ och lyhört ledarskap på alla nivåer. Vi behöver ge ledarskapet rätt förutsättningar för att klara dagens och morgondagens utmaningar.

Det gläder mig idag när jag läser en debattartikel i Dagens industri signerad Göran Johnsson, tidigare ordförande för IF Metall, och Leif Östling, tidigare koncernchef Scania, där de lyfter ledarskapets stora betydelse för att lyckas om det så är i privat eller offentlig sektor.

Skribenterna lyfter bland annat den resa som Volvo AB har gjort under Martin Lundstedts ledning. Deras omvandling, från svaga siffror till en industriledare, är en påminnelse om att rätt ledning och ledarskap är avgörande för att få en organisation att blomstra. De vänder sig mot att frågan om ledarskapets betydelse har en extremt marginaliserad roll i direktivet till regeringens produktivitetskommission. Skribenternas slutsats är att lägga ned kommissionen och i stället tillsätt en gedigen ledarskapsutredning.

Som ordförande för Sveriges chefsorganisation är jag den första att skriva under på betydelsen av ledarskapets värde. Redan 2018 konstaterade Ledarna i ett seminarium, tillsammans med Göran Johnsson, att cheferna i offentliga verksamheter har den svåra uppgiften att omsätta förslag i praktisk handling – ofta med färre resurser. Trots dess avgörande roll är ledarskapet påfallande frånvarande i den politiska diskussionen. Som Göran Johnsson, då nationell samordnare för kompetensförsörjning i vård och omsorg om äldre, sa: ”Inget parti har varit tillräckligt bra på att värdera ledarskapet”. Denna sanning kvarstår än idag.

Att vara chef i offentlig verksamhet är ett viktigt och komplext uppdrag. Vi menar att chefernas förutsättningar för att bedriva ett gott och effektivt ledarskap måste prioriteras. Tyvärr ser vi det alltför sällan.

Det är dags att vi alla – från regeringen till företagsledare – börjar förstå och agera utifrån det värde som ledarskapet har för framgångsrik utveckling. För i slutändan är det ledarskapet som formar vår framtid.

Framtidens lönebildning i Sverige – behöver vi ifrågasätta det vi har idag?

/0 Kommentarer/i , , , /av

För några dagar sedan besökte jag webbledes idéinstitutet Katalys seminarium om Industriavtalets (IA) effekter på svensk ekonomi. Jag lyssnade på Lennart Erixon professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet när han presenterade sin rapport ”Luftslott eller riksintresse? Industriavtalets effekter på svensk ekonomi 1998-2019”. Lars Calmfors, Irene Wennemo och Erica Sjölander kommenterade och diskuterade rapportens slutsatser. De stora frågorna som behandlades var hur påverkas lönerna, inflationen, sysselsättningen och tillväxten i en marknadsekonomi av en sådan lönebildningsmodell?

Inför seminariet hade Erixon nämnt att ”utvärderingen mynnar ut i slutsatsen att Sveriges löneökningar, tillväxt och makroekonomiska stabilitet blivit ungefär desamma utan industriavtalets normering. Löneglidningens omfattning men även de centrala avtalen påverkades av den makroekonomiska utvecklingen.” Föga förvånande höll inte Wennemo och Sjölander med Erixon i hans slutsatser.

Det bör påpekas att Erixon även nämner i såväl sammanfattningen av rapporten som under seminariet att det inte är en enkel uppgift att utvärdera IA. Det är svårt att separera mellan IA:s och andra faktorers effekter på makroekonomin. Finanspolitiska regler och ett explicit inflationsmål började tillämpas i Sverige vid tiden för det första IA. Utvärderingen har också haft svårigheter att ange det centrala förhandlingssystemets självständiga betydelse för löneutvecklingen i relation till andra institutionella förhållanden på arbetsmarknaden (den fackliga organisationsgraden mm). I detta instämmer Lars Calmfors under den efterföljande diskussionen.

Naturligtvis är det intressant och viktigt att dra lärdomar av historien för att kunna forma framtidens lönebildning. Det är dock viktigt att arbetsmarknadens parter och övriga intressenter utgår från en nyanserad beskrivning av svensk lönebildningshistoria vilket Erixons rapport bidrar till.

För det är verkligen så att framtidens lönebildning i Sverige står inför en rad utmaningar. Det är flera aspekter som behöver tas i beaktande och som kommer att påverka den svenska arbetsmarknaden.

Exempel på dessa aspekter är den teknologiska utvecklingen, AI och automatiseringen som förändrar arbetsmarknaden genom att påverka efterfrågan på olika typer av kompetenser. Framtidens lönebildning måste vara känslig för dessa förändringar och säkerställa att arbetstagare med relevanta färdigheter och kompetenser kompenseras på ett klokt sätt.

Demografin och vår åldrande befolkning kan påverka lönebildningen genom att skapa konkurrens om arbetskraften och kräva att arbetstagare erbjuds möjligheter till livslångt lärande och kompetensutveckling för att förbli konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadens strukturer förändras med ökad andel gig-ekonomi, egenföretagande och projektbaserade jobb. Även den politiska påverkan exemplifierat med EU:s direktiv kopplat till minimilöner och lönetransparens kommer att påverka lönebildningen.

Vad är det då för parametrar som behöver finnas i en hållbar och tillförlitlig lönebildningsmodell. Hur främjas konkurrenskraft, utvecklingskraft och kompetensförsörjning?

Lokal lönebildning med ej siffersatta centrala avtalskonstruktioner, vilket innefattar alla Ledarnas löneavtal s.k. Ledaravtal, innehåller många av de parametrar som efterfrågas ovan. Det har under de senaste 30 åren skett en förändring i synen på lönebildningen. Det har varit en tydlig trend mot ett ökat lokalt inflytande. Idag ges möjligheten att bestämma löneutrymmet helt på lokal nivå, utan central inblandning, för 1 miljon anställda på den svenska arbetsmarknaden.

En kvalitativ och väl förankrad lokal lönebildning skapar möjligheter till en ökad flexibilitet och en bättre hantering av komplexa regionala och lokala arbetsmarknadsförhållanden för våra företag och organisationer. Det ger också tydligare incitament till en ökad effektivitet, produktivitet och en utveckling av verksamheten.

Vi, arbetsmarknadens parter, behöver modet att ifrågasätta vad vi har gjort och vad vi gör idag för att kunna skapa en klok lönebildningsmodell för framtiden. Historien visar på att ingenting är statiskt utan förändring är en konstant. Utveckling och anpassning är en naturlig del av ett kvalitativt samarbete. Låt oss träffas framåt i denna anda!

 

Boktips  Den svenska modellens framtid

 

 

 

Mellanchef – en meningslös roll?

/0 Kommentarer/i , , /av

I en lång artikel i SvD (31 augusti 2023) beskriver Björn Werner, medarbetare på SvD, sin egen resa till att bli mellanchef. Hans ursprungliga bild av mellanchefer är i stora delar förlöjligande som ”en platt och meningslös position för själlösa karriärister”. En bild Werner menar var etablerad, inte bara hos honom själv, utan också hos alla andra.

När han själv blev mellanchef förändrades hans inställning och han insåg att det gick att både älska och hata rollen. Men trots det målar han upp en lätt parodisk bild av mellanchefen. ”Det finns en alldeles särskild bitterljuv charm i att planera en dragning med halvviktig information man inte själv beslutat om… En upphöjd tillfredsställelse som uppstår när man lyckas svara på svåra frågor om verksamhetens framtid på ett precis lagom svävande sätt. En märklig kombination av att vara både viktig och impotent”.

En bild av en nickedocka, utan egen vilja eller befogenheter, som jag inte alls känner igen.

I artikeln medverkar också organisationsforskaren Mats Alvesson. Sin vana trogen uttrycker han sig nedsättande om chefer och deras betydelse. ”Mycket handlar om att mellanchefen egentligen inte har så många befogenheter eller är så viktig som medarbetarna tror”. Därför är möjligheterna till ledarskap begränsade enligt Alvesson. Han pekar också på alla kurser ”som ska ego-boosta cheferna att känna att de är oerhört viktiga”.

Jag vet inte vad Alvesson har för egna erfarenheter av chefer och ledare. Men de verkar vara allt annat än positiva. Kanske vill han helt enkelt inte inordna sig i ett sammanhang och beroenden till andra, som en arbetsplats ofta är, där någon annan tar de övergripande besluten?

Oavsett varför, så menar han att det är ”infantiliserande att betona folks behov av ledarskap…. En besatthet av att framstå som tjusig och viktig snarare än att bedriva seriöst förändrings- och vardagsarbete”.

Som tur är medverkar också Ledarnas Ida Wanngård som nyanserar bilden. Hon pekar på vikten av att vi blir sedda i arbetslivet och att vi får återkoppling på det vi gör. En aspekt som alla chefer, oavsett nivå, kan bidra till.

Björn beskriver själv hur han som mellanchef gillade sitt jobb. Visst, det var hårt och slitigt, men meningsfullt. Han skriver ”Det kändes fint att få vara på plats i mina medarbetares liv i glada och svåra stunder. Jag fick riktiga rysningar av lycka när vi tillsammans, som grupp, lyckades överprestera mot våra mål. Jag gjorde något på riktigt, för andra, och med andra”.

Att rollen som mellanchef är utmanande är det inget tvivel om. Det är en komplex roll där du ska omsätta ledningens riktlinjer och strategier till operativ verksamhet. En roll där du behöver balansera, ibland motstridiga, krav och förväntningar både från ledning och medarbetare. För att göra det behöver du utan tvekan utöva ledarskap och självklart omfattar detta både förändrings- och vardagsarbete. Utan det stagnerar verksamheten.

Jag har svårt att tro att mellanchefer går omkring och känner sig viktiga och tjusiga. De har snarare fullt upp med att lösa sitt uppdrag och se till att förutsättningarna finns för medarbetare att just omsätta ledningens inriktning och beslut.

Hur ofta känner du dig tjusig och viktig i din mellanchefsroll?

Ledarskapsutbildning är inte av ondo!

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Den senaste tiden har det publicerats artiklar som pekar på det meningslösa och till och med skadliga med ledarskapsutbildning för chefer.

Malin Lernfelt skriver i bland annat Västerbottenskuriren och Norra Skåne en krönika att dåliga chefer försöker väga upp sina brister med ledarskapskurser. Hon ifrågasätter också att chef är ett yrke i sig och pekar på chefer som gått ledarskapskurser men saknar kunskap om den aktuella verksamheten.  Hon anser att chefer inte behöver kurser. De behöver vara trygga i sig själva, känna verksamheten och ha ett genuint intresse för sina medarbetare.  Läs här hur Ledarna bemött texten.

I en artikel i Dagens Samhälle (24/8) pekar Johan Alvehus, professor vid Lunds universitet, i sin tur på riskerna med att ledarskapskurser riskerar att leda till psykisk ohälsa hos chefer, då mycket som lärs ut har individen och dennes personliga egenskaper i fokus, samtidigt som det råder ett ledarskapsideal där chefen ska vara ”autenisk, transformativ, mindful och hela tjofaderittan”. Alvehus säger att ”det finns en slags ledarskapsromantik som dras åt det heroiska hållet”.

Jag delar Lernfelts syn på att chefer behöver vara trygga i sig själva, vara intresserad av sina medarbetare och självklart har god kunskap om den verksamhet de leder. Men det finns ingen motsättning i detta och samtidigt kunna ta del av olika typer av ledarskapsutbildningar. Frågan är väl snarare vilken typ av ledarskapsutbildning det handlar om? All utbildning är bra utbildning så länge den är adekvat och faktiskt ger chefen nya kunskaper, verktyg och insikter som är till gagn för uppdraget.

Chefer behöver en stor bredd av kunskaper och kompetenser som inte med automatik är på plats samma dag de blir chefer. Jag anser, till skillnad från Lernfelt, att chef är en profession i sig och i det ligger naturligtvis att vara väl insatt i och ha förståelse för den verksamhet du leder. Allt annat är orimligt. Det är lika vansinnigt som att försöka leda ett fotbollslag i tron att de spelar basket.

Att ledarskapsutbildning som endast fokuserar på individen och dennes personliga egenskaper, kan bidra till chefers psykiska ohälsa enligt Alvehus, har jag större förståelse för. Jag har länge arbetat med det vi kallar Hållbara chefer på Ledarna. En del av det handlar om att lyfta blicken från individen och se till vilka organisatoriska förutsättningar chefer har i sina uppdrag.

Annika Härenstam, professor emeritas, beskriver forskningsprojektet CHEFiOS på ett ypperligt sätt som också sätter fingret på vad Hållbara chefer handlar om. ”Det finns så mycket forskning som sätter fokus på frågan: Hur ska en bra chef vara? Vi frågar i stället: Hur ska en organisation se ut som man kan vara en bra chef i?

All ledarskapsutbildning är inte av ondo. Min erfarenhet däremot, är att chefer alltför sällan tar sig tid till egen utveckling och utbildning. Det må vara ledarskapskurser eller att helt enkelt avsätt egen tid för reflektion som är ett lärande i sig.

Vad har du som chef för erfarenhet av ledarskapskurser?

 

 

Kan Fortnite forma framtidens ledare?

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

Den digitala och tekniska utvecklingen har skapat en stor och livskraftig spelkultur. Sverok – är ett förbund som arbetar för en starkare spelkultur som är tillgänglig, inkluderande och rolig för alla.

Sverok vill bidra till en ökad förståelse av spelkulturen och hur den formar framtidens unga ledare. I en nyutkommen rapport från Sverok utforskas hur spelkulturen formar ett ”Ungt digitalt ledarskap”.

Rapporten utgörs av drygt 10 djupintervjuer med ”ledare” på plattformen Discord. Att leda framgångsrikt i spelvärlden kräver ett stort mått av samarbete. När de intervjuade formulerar sig kring sitt ledarskap finns det stora likheter med att leda i en analog värld.

Rapporten visar på hur unga människor i spelkulturen lär sig att samarbeta, kommunicera, hantera många olika människor, hantera konflikter och förstå betydelsen av tydliga spelregler för att få gruppen att fungera. De intervjuade upplever att vuxenvärlden har svårt att se det. Vuxna betraktar ofta spelandet som onyttigt och slentrianmässigt häng vid datorn utan något värde. Rapporten visar på att detta är en grov feluppfattning. De intervjuade upplever att det är svårt att transformera över sin kunskap till ett CV. Om vuxenvärlden vill försöka förstå kan det bli en brygga till att tydliggöra kompetenser man förvärvat i spelvärlden.

Vi på Ledarna talar ofta om vikten av att fånga och ta vara på unga människor som vill axla rollen som chef och ledare. Sveroks rapport visar att för att göra det behövs en ökad förståelse för olika samhällsyttringar, såsom spelkulturen och hur det formar ledare. Det blir uppenbart att här finns en ung generation ledare som vi inte får missa.

 

Visionärt ledarskap främjar utveckling

/0 Kommentarer/i , , , /av

Många av oss har nog följt Elon Musks plötsliga förändring av Twitter till X under sommaren. Vi kan ha många åsikter om hur Elon Musk verkar vara som chef och åsikter om beslut han tagit. Samtidigt behöver det vara en chefs privilegium att ta beslut inom sitt mandat vid en omställning mot en ny vision. Oavsett åsikt kan vi inte förneka att Elon Musk är en av vår tids största entreprenörer och visionära ledare. För många är han kanske mest känd för att ha startat utvecklingen med omställning till elbilar och rymdfart med visionen att människor ska bo på Mars. Förutom det är han även inne på solceller, batterilagring, internetuppkoppling via satelliter, tunnlar med mera.

När jag själv arbetade i ett entreprenörslett bolag inom byggbranschen hade jag möjlighet att arbeta nära en vd som gav sig på projekt som många andra inte trodde på då. Vad sägs om att bestämma sig för att förvandla ett förfallet slottsområde med tung kriminalitet till ett område där familjer ville ha picknick och bo? På mindre än ett år lyckades vi rensa bort kriminaliteten och bygga ett nytt samhälle, men där många ändå bodde kvar. Här hade vi även en konsult som arbetat som chef på Apple. I ett av våra samtal berättade han om Steve Jobs visionära ledarskap, hur han kunde samla alla chefer inom Apple för att på enkla men effektiva sätt kommunicera ut visioner, men sen låta sina chefer hitta vägar för att lösa detta.

Elon Musk och Steve Jobs är företagsledare som drivit på utvecklingen inom sina olika områden och dragit samhället med sig genom till exempel omställning till elbilar eller utbredningen av smarta telefoner. Samtidigt är det viktigt att dessa visionära ledare, eller entreprenörer om du hellre vill, bygger bra team. För det kanske inte alltid är de själva som är bäst på att ha ansvaret att leda medarbetarna, utan de kanske ska fokusera på det visionära ledarskapet. Att vara chef är utan tvekan en kompetens i sig.

En fråga jag ställer mig är hur vi kan få till det visionära ledarskapet i samhället i stort. Tillbaka i tiden var det en vision, så väl som behov, om ett annat samhälle som drev på bland annat utbyggnad av järnvägen och vattensystemet. Dessa visioner har lagt grunden till att Sverige fortfarande är ett av världens bästa länder på många områden. Vi är till exempel på plats fyra av världens 24 fullvärdiga demokratier.

Men hur ser visionen ut framåt? Här vilar ett stort ansvar på våra politiker att kommunicera sin vision, sin ideologi om morgondagens Sverige. Vi behöver lösa våra utmaningar här och nu, men bra ledare bygger även för morgondagen. Något som också ställer krav på oss som medborgare, hur ger vi våra folkvalda ledare möjlighet att leda visionärt? På samma sätt som vi som chefer behöver leda våra verksamheter mot uttalade visioner och mål, behöver landet möjlighet att ledas mot tydliga visioner och mål.

Precis som i ett företag behöver politiker därför prioritera arbetet med långsiktiga visioner, oavsett vad som händer här och nu. Då krävs det att våra politiker har två tankar i huvudet samtidigt – vad behöver lösas här och nu samt vad är visionen för framtidens Sverige?

Ledarskap som firar mångfalden

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Normer upplevs påtagligast för den som befinner sig utanför dem. För den som är innanför normen är den ofta osynlig, det känns bara naturligt, som att vara hemma. Och det kan ju kännas mysigt och tryggt att vara bland gelikar, tillsammans med andra som liknar en själv. Med gemensamma referensramar och liknande erfarenheter blir det lätt att skämta vid kaffeautomaten och det skapas en känsla av arbetsgemenskap. Men på det sättet kan en exkluderande kultur skapas för dem som inte faller innanför de normer som etablerats på arbetsplatsen.

Som chef och ledare behöver man därför jobba lite motströms, lyfta blicken och se med kritiska ögon på kulturen på den egna arbetsplatsen. Den som bara flyter med riskerar att få en arbetsgrupp som är alltför homogen, där viktiga perspektiv, kunskaper och erfarenheter saknas.

I år firar Stockholm Pride 25 år och årets tema är Fira mångfalden. Syftet är att hylla alla som bidrar till ökad mångfald i samhället vad gäller identiteter, läggningar, religioner, kulturer, ursprung och mycket mer. Här har chefer en viktig roll att spela för att bidra till en inkluderande arbetsplats.

Varje människas rätt att få vara sig själv är skäl nog för att arbeta med mångfald och inkludering. Dessutom är vi enligt lag skyldiga att arbeta förebyggande och undvika diskriminering. Men det finns också många andra positiva bonuseffekter. Forskning visar att företag och organisationer har mycket att vinna på en öppen och inkluderande kultur som främjar mångfald, motverkar diskriminering och där medarbetarna känner sig trygga.

Mångfald i arbetslivet handlar om att bedöma personer utifrån deras kompetens, behandla alla med respekt, ge alla lika rättigheter och möjligheter. Arbetsgruppernas prestation gynnas av att många olika erfarenheter och kunskaper möts, i synnerhet när arbetsuppgifterna är komplexa, kreativa och innovativa. En öppen kultur ökar kreativiteten och nöjdheten i arbetsgruppen och förbättrar medarbetarnas bearbetning av information, vilket i sin tur är bra för lönsamhet och kvalitet i verksamheten.

En arbetsmiljö som får medarbetare att trivas bidrar också till att locka personer med rätt kompetens till arbetsplatsen och det ökar organisationens trovärdighet i relation till kunderna, användarna och omvärlden. Det är inte minst viktigt för att locka de bästa chefstalangerna.

För att lyckas krävs ett medvetet, modigt och inkluderande ledarskap. Det handlar om att se, lyssna på och respektera varandra för de vi är. Det handlar om att säkerställa att ingen diskrimineras. Då kan vi göra varandra delaktiga och dra nytta av varandras olikheter.

Ledarna arbetar aktivt för att skapa inkluderade arbetsmiljöer som främjar mångfald. Läs gärna mer här där det också finns praktiska tips för dig som chef.

Nog finns det mål och mening med vår färd. Eller?

/0 Kommentarer/i , /av

För en tid sedan läste jag en intressant text av Mats Lindgren på Kairos Future. Texten tog sin utgångspunkt i resultaten från deras långtidsstudie som visar att en allt större andel av befolkningen upplever livet som meningslöst. Andelen har ökat från 6 till 24 procent på 20 år. Det är ju inte särskilt upplyftande. Artikeln fick mig att börja fundera och reflektera lite över detta med ledarskap och känsla av mening.

Vi pratar ofta om vikten av det goda ledarskapet, ett ledarskap som medför ett öppet och tillåtande arbetsklimat där människor känner trygghet, delaktighet, motivation och engagemang. Det skapar utrymme för kreativitet och innovationer och kännetecknas av hög transparens.

Men vad är egentligen ledarskap? Ytterst handlar det ju om att få människor att agera, att handla på ett sätt så att man uppnår ett visst resultat. Det handlar om att få en grupp att röra sig i en viss riktning. Det handlar om att lösa uppgifter och nå resultat genom att påverka, inspirera och engagera andra. Ledarskap är intimt förknippat med mål och mening. Att kunna formulera, beskriva och levandegöra målet och meningen med den verksamhet man leder.

I en nyligen publicerad undersökning från oss på Ledarna svarar drygt 9 av 10 chefer att de nästan alltid upplever sitt arbete som meningsfullt. Det är dessutom en liten ökning från redan höga nivåer i våra tidigare undersökningar.

I år hann jag bara ta del av två partiledartal under årets Almedalsvecka – Ulf Kristersson (m) och Magdalena Andersson (s). Det var inga dåliga tal i sig, men i båda fallen kände jag att det var något som saknades. Jag tror att det handlar om känsla, om brist på patos. Men ännu mer saknar jag ett svar på frågan ”varför?”. Varför ska jag som medborgare och väljare engagera mig i ert politiska projekt? Vad är målet och meningen med er politik? Hur ser riktningen framåt ut?

När jag lyssnar får jag känslan av två politiska företrädare som båda vill vara skickligast på att återupprätta ett Sverige som var bättre förr. Deras respektive politiska projekt har peakat, visionerna var relevanta förr, men är det inte längre. Det blev inte riktigt som de tänkt och hoppats, utvecklingen i Sverige går åt fel håll och nu handlar det mest om att rädda det som räddas kan. För mig blir resultatet en känsla av uppgivenhet.

Kanske är det en generell politisk trend i västvärlden. Trumpismen har sin tillbakablickande slogan om Make America Great Again. Det verkar vara svårt att formulera en politisk vision med framåtblick som får riktigt fäste i den allmänna opinionen. Men jag tror att det skulle vara välgörande med ett politiskt ledarskap som vågar ta sina ideologiska principer och grundläggande värderingar på lite större allvar, som går lite djupare och vågar ompröva gamla sanningar i ljuset av att samhället förändras. Som formulerar en politik som blickar framåt. Som blir lite mer aktiv och något mindre reaktiv. Som lite mer fokuserar på vad vi ska sträva efter att uppnå snarare än vilken utveckling vi vill undvika.

För att klara de stora samhällsutmaningar vi har att hantera behöver stora delar av samhället mobiliseras och röra sig i en gemensam riktning. Det gäller både för att klara klimatomställningen och för att få bukt med gängkriminaliteten. Det vi som samhälle behöver då är ett politiskt ledarskap som kan skapa vilja till delaktighet och känsla av motivation och engagemang. Vi behöver mål och en känsla av meningsfullhet.

 

 

 

 

Almedalen 2023

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , /av

Sitter på färjan hem från Visby och Gotland och några intensiva och lärorika dagar i Almedalen. Ett något mindre Almedalen i år men det känns som ett mer rätt format. Mötet mellan politik, fack, arbetsgivare och civilsamhället känns mer angeläget än någonsin.

Vår tids utmaningar kräver samarbete och dialog, inte ytterkantspositionering och populism. Ledarskapets värde blir så tydligt. Jag tar med mig många värdefulla möten i mitt och Ledarnas och våra branschföreningars fortsatta arbete för att ge de bästa förutsättningarna för Sveriges chefer.

Jag konstaterar att:

” Vi behöver öka kunskapen hos cheferna om AI för att kunna fortsätta leda med en god etisk och moralisk kompass”.
” Ett krisledarskap bygger du i vardagen. Har du skapat tillit och relation i vardagen kommer du ha större möjligheter att leda i kris”.
”Ska vi bryta våldsspiralen behöver vi vara fler som gör mer för att erbjuda en väg ut efter åren i fängelse. Här kan chefer spela en avgörande roll i att erbjuda hederliga jobb. Det är inte lätt och kräver samarbete mellan kriminalvård, avhopparverksamhet och företag”.
”Den unga digitala generationen utöver ett digitalt ledarskap som vi måste förstå potentialen av”.
”Vi behöver utveckla ett åldersmedvetet ledarskap för att locka fler unga att bli chefer”.
”Vi behöver ett långsiktigt modigt klimatledarskap både inom politiken, näringslivet och civilsamhället. Ledarskapet är helt avgörande! Det måste få rätt förutsättningar”.

Allt detta och mycket mer tar jag med mig. Och så är det extra roligt att se att flera av Ledarnas branschföreningar är aktiva i Almedalen såsom Ledarna inom Privat Tjänstesektor, Byggcheferna och Livo – Ledarna inom vård och omsorg. Tack för alla givande möten!

 

 

AI och den ”perfekta” lönen?

/0 Kommentarer/i , , /av

I dagens teknikdrivna värld används artificiell intelligens (AI) som ett verktyg för att underlätta och förbättra verksamhets-
processer. Det har pågått under några år och nu har även löneprocessen hamnat i fokus för AI baserade verktyg och system.

Ett tecken på det är att stora globala bolag idag utforskar och experimenterar kring maskininlärning och användandet av algoritmer för att analysera verksamheters marknadsdata, medarbetares prestationer och enheters resultat för att förbättra beslutsfattandet kring lön och förmåner.

KPMG:s Oscar D Avila, Associate Director, People and Change förstärker denna utveckling genom sitt uttalande kring lön och förmåner:

”Dagarna med traditionella medarbetarbedömningar – chef som ger feedback, kalibrerar prestationer, ger ett prestationsbetyg och använder det betyget för att fastställa löneökningar eller bonusar – kan närma sig sitt slut. Dessutom kanske det inte längre är förenligt med företagskulturen eller sociala normer att ge anställda subjektiva bedömningar. I en tid präglad av mångfald, rättvisa och inkludering kommer företag att börja gå bort från att belöna anställda baserat på chefens subjektivitet och dras till maskinbaserad intelligens som mer objektivt mäter, och därefter belönar medarbetarupplevelsen.”

Det är flera delar i ovanstående citat som manar till reflektion och eftertanke. För mig känns det oroväckande. Kan och ska verkligen en verksamhet helt frånsäga sig möjligheten att använda sig av subjektiva bedömningar i ledarskapet och i lönesättningen? Kan det vara så att vi måste se till att samspelet mellan människan och AI-systemen blir etiskt grundat, lärande och transparent? Att vi blir riktigt bra på att nyttja styrkorna i AI tekniken för att lösa svåra frågor som vi fortfarande kämpar med, som exempelvis att synliggöra och minska förekomsten av osakliga löneskillnader?

Lönesättning är och har länge varit en naturlig och integrerad del i chefens ledarskap där det finns utrymme för både subjektiva och objektiva ställningstaganden. Hur chefen lönesätter har en påverkan på medarbetarens motivation, engagemang, hur organisationen kan attrahera och behålla talanger och inte minst på verksamhetens utveckling och resultat. Dialogen i löneprocessens olika delar är central och tillitsskapande och klokt genomförd kan den skapa förståelse för sambandet mellan prestation och resultat. Dialogen och lönesättningen blir då ett dynamiskt och meningsfullt instrument för styrning av verksamheten.

Vad är det då som gör att det är stora utmaningar i att koppla AI till lönesättning?

Forskare menar bland annat att det är en brist på mänsklig insikt och kontextförståelse. AI-system kan vara duktiga på att analysera stora mängder data och identifiera mönster. Men de saknar den mänskliga insikten och bedömningen som krävs för att ta hänsyn till kontextuella faktorer kring lönebildning och individuella omständigheter som kan påverka lönesättningen. Det finns även en risk för brister i transparens och förklarbarhet i löneprocessens alla delar. AI-algoritmer, särskilt de som används inom maskininlärning och djupinlärning, kan vara komplexa och svåra att förklara för medarbetare. Om verksamheter som använder sig av AI-system inte kan förklara sina beslut på ett tydligt sätt kan det skapa en känsla av otydlighet och misstro hos medarbetare och chefer. Vilket kan skada legitimiteten till löneprocessen.

Vad händer med chefens mandat och befogenheter om vi låter maskinbaserad intelligens bedöma och belöna våra medarbetare? Vad gör det med dialogen och ledarskapet som helhet? Är våra verksamheter i Sverige och våra kollektivavtal förberedda och anpassade till konsekvenserna av en ökad användning av AI baserade verktyg i lönebildningen och lönesättningen?

Jag har inte svaren på frågorna idag men anser att vi, arbetsmarknadens parter, organisationer och företag tillsammans behöver reflektera över hur vi tar oss an framtidens AI utmaningar kopplat till lön!

Lästips!
The future of AI on employee benefits
AI ritar om kartan – hur påverkar det chefen?
Chefsintervju: Se AI som din juniora medarbetare