Chefer gör skillnad

/0 Kommentarer/i , /av

Nyligen kunde Ledarnas medlemmar lyssna till tre inspirerande chefer och ledare. Tre helt olika chefer med olika ledarstilar men med energin att själva driva ett eget kraftverk.

Att leda gott

Under rubriken ”Att leda gott” berättade Ida Karlberg Gidlund, vd Teach for Sweden och Årets Ledarutvecklare tillsammans med Anna Brynås, vd Swedish Biogas International och årets Framtida kvinnliga ledare, om sin syn att leda med passion och för samhällsförbättring. De berättade om sitt engagemang, sitt ”varför” och att skapa resultat genom passion som drivkraft, oavsett om den är storslagen eller behjärtansvärt, det skapar engagemang och kraft som leder till goda resultat. Lusten är central i dessa berättelser, viljan att få något uträttat som man tycker är viktigt, riktigt viktigt – och för att det är kul att göra det. Ida Karlberg Gidlund bär med sig Yoda som säger ”Do. Or do not. There is no try” och Buzz Lightyear “To infinity and beyond”. Förmågan att fullständigt ge sig hän till något med blicken riktad långt fram, bortom målet och det du vill åstadkomma.

Tänk kortsiktigt, en bra strategi för förändringsarbete

I sin föreläsning ”Tänk kortsiktigt, en bra strategi för förändringsarbete” påminner Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige oss om att medborgarrättskämpen Martin Luther King inte sade ”jag har ett problem, han sade istället ”jag har en dröm”, för människor vill vara en del av en lösning inte ett problem. Kanske är det därför vi just nu ser en tilltagande trend kring att vara en organisation som finns för ett större syfte, då måste också chefer kunna tala syftets språk och agera därefter för kompetensen och kraften måste frigöras hos medarbetarna.

Svante Axelsson nämner kortsiktigheten som strategi, komplexa problem upplevs ofta övermäktiga att lösa, då behöver vi kortsiktigheten och delmålet som vi går i gång på. Svante har en målande historia om en fjällvandring med sina tonårsbarn som ses som ett straff, men med rätt perspektiv blir det en resa till trånga miljöer och trevliga fjällstugor i stället med orden ”är det inte roligt i nästa stuga åker vi hem!” Det är ju såklart roligt i nästa stuga, och nästa stuga också. Och plötsligt har vi kommit ända fram till toppen. Komplexa problem, till skillnad mot komplicerade problem, måste lösas med pragmatism och kortsiktighet, för vi vet inte hur vi ska lösa detaljerade utmaningar längre fram, men vi kan ha full tilltro till att vi kommer att lösa det då, vi behöver inte veta det nu. Då blir vi handlingsförlamade. Tänk en stuga i taget, ett barn, en kund, varför gör vi det här? Alla beslut måste fattas med det organisationen finns till för i blickfånget.

Årets Chef 2015, Christina Forsberg fattade detta, som länspolismästare i Gävleborg gjorde hon revolution när hon slängde de traditionella målen i papperskorgen. I stället fick hon alla att jobba för Ella, en liten flicka som fick stå symbol för vem polisen egentligen är till för – medborgarna.

Samhället förändras och bra ledare skapar förutsättningar för sina medarbetare att göra det till det bättre genom att hjälpa dem att förstå varför och för vem.

Ledarna Play

Hade du inte möjlighet att vara med på föreläsningarna med Ida, Anna och Svante så kan du se dem i sin helhet på Ledarna Play.

 

Enfalden härskar i Ericsson

/3 Kommentarer/i , , , /av

Ett av Sveriges största, mest anrika teknikföretag har varit ledarlöst i flera månader.

Ericsson har under decennier varit ett flaggskepp i svenskt näringsliv, en spjutspets i teknisk utveckling, en fortsättning på den stolta svenska industritraditionen. Men under senare år har det svajat betänkligt. Nya konkurrenter i andra länder med fräschare produkter och snabbare anpassning till marknaden har tagit över och Ericssons position har urholkats alltmer. Till sist gjorde styrelsen i somras det som man alltid gör – sparkade vd:n.

Sedan dess har man letat. Med jämna mellanrum har spekulationerna tagit fart men inget beslut har kommit. Förrän idag, då Ericssons styrelse glatt informerat omvärlden att man funnit sin nya toppchef, Börje Ekholm.

Låt mig först säga att jag inte har några synpunkter alls på Ekholm, hans kompetens eller prestationer. Alla verkar helt överens om att det är en rekorderlig person. Men jag har trots det väldigt svårt att förstå Ericssons styrelse.

Sveriges näringsliv styrs och leds av en liten trång krets av män, till förblandning lika, som befordrar och utnämner varandra till olika höga poster. De har snarlik utbildning, i stort sett samma erfarenheter och är i samma ålder. Kort sagt, en väldigt homogen grupp. Om homogena grupper vet vi att de tenderar att bekräfta varandra, fatta säkra beslut och inte vara särskilt öppna för kritiska påståenden eller ifrågasättanden. Ekholm har en lång karriär i den innersta maktsfären bakom sig.

Det jag frågar mig är om det är en sådan person man ska leta efter när det handlar om att blåsa nytt liv i ett teknologiskt spjutspetsföretag  som behöver hitta nya strategier, nya produkter och förstå världen därutanför? Hade vi inte alla blivit mycket gladare om Ericssons ledarjakt hade lett till en vd med helt annan bakgrund, kunskap och kanske till och med ett annat yttre?

När man sedan får veta att vd:n ska fortsätta att bo i USA och därigenom utöva ett tämligen frånvarande ledarskap, inser man att styrelsen måste varit desperata att hitta en person som motsvarade bilden av en traditionell vd , istället för en person som vågar utmana gamla sanningar och pröva ett nytt ledarskap. En person som kanske skulle fått Ericsson att växa och återta sin topplats i världen.

Chefen @Work

/0 Kommentarer/i , /av

Många likställer chefsarbetet med en lyckad karriär. Karriär är emellertid ett mångfacetterat begrepp som kan ha olika betydelser från person till person. För mig personligen handlar karriär om att ha ett arbete som jag verkligen trivs med. Påfallande ofta trivs många chefer med sitt uppdrag då chefsarbetet innehåller faktorer som eget ansvar, inflytande, påverkansmöjligheter och målfokus.

Sätt rätt etikett på ditt ledarskap

Gemensamt för många definitioner av ledarskap är att det handlar om någon form av påverkansprocess inom en given organisatorisk ram och kontext. Utifrån detta kan du fundera på hur du har påverkat din verksamhet.

Chefskapet kan för många medarbetare ha en minst lika stor betydelse för resultatet som ledarskapet. Chefskapet handlar i stor utsträckning, enligt Stefan Tengblad i boken ”The work of managers” om förmåga att planera samordna, tänka ekonomiskt, följa upp, informera, och bygga relationer såväl inåt som utåt.

Ett sätt att sortera tankarna och se till att få rätt etikett på sitt chefs- och ledarskap är att utgår från fyra R:

  • Att vara i en ledningsposition innebär ett större ansvar för helheten. Hur har du påverkat Riktningen i din verksamhet?
  • Vilka Resultat som är viktiga i en organisation varierar självfallet från tid till plats men det är viktigt att du som chef når de uppsatta målen. Så vilka resultat har du åstadkommit? Vilka resultat är du mest stolt över?
  • Ingen människa är en ö lär någon författare skrivet. Hur har du arbetat med att bygga, utveckla och forma Relationer i din verksamhet? Hur har du utövat ledarskap såväl nedåt som uppåt?
  • Alla verksamheter behöver någon form av effektiv organisation och Roller. Hur har du arbetat med dessa parametrar?

När du väl satt rätt ord på ditt chef- och ledarskap så är mitt råd att du stannar upp och reflekterar över vad du faktiskt åstadkommit. Var stolt, nöjd, trygg, bekväm eller förlåtande för de vägval som du de facto har gjort genom din karriär. Det är först då som du äger din egen etikett eller om du så vill äger definitionen av din karriär.

Nästa steg i karriären?

Efter nödvändig reflektion över ditt chef- och ledarskap är det kanske dags att fundera på vad som är ditt nästa steg.

Våga ta risker och identifiera möjligheter

Karriären kan ses som en livslång process som hela tiden formas efter tid, plats och rum. Utifrån detta så skapas karriär då du vågar ta risker och identifierar möjligheter. Lära om och lära nytt som chef är också nödvändiga byggstenar då du ibland behöver ta risker och fånga de möjligheter som finns. Läs gärna min tidigare blogg om att våga utsätta sig för risker och se möjligheter för det skapar karriärer.

Var proaktiv

Vissa yrkesroller och branscher har på gott och ont olika ”bäst före”-datum. Många av de yrkesroller, arbetsgivare och branscher som idag är efterfrågade på arbetsmarknaden fanns inte för 15-20 år sedan. Se till att du tar dig tid att fundera på din bransch och arbetsgivares framtidsutsikter. Vilka hot och möjligheter finns? Vilka verksamhets- och affärslogiker vill du lära dig mer om? Vad och med vem vill du verkligen arbeta med? Ett annat alternativ är att du medvetet väljer att vara kvar hos din arbetsgivare. Varför ska du byta jobb om du nu trivs, utvecklas och levererar i din nuvarande chefsposition? Se till att uppskatta och njut mer av ditt arbete istället. Det är också proaktivitet.

Uppdatera dina mål

Varför ska du sätta mål för din karriär och ditt ledarskap? Mål skapar riktning i din vardag och för framtiden. När du blir mer medveten om vilka mål du har för din karriär och ditt ledarskap så skapas en lärandeprocess. Mål och planer kan ändras så se till att du inte blir fången av dina egna mål. Det finns dock ett värde i planeringsprocessen då du behöver reflektera över dina kommande vägval.

Ledarna har genom åren arbetet hårt med att främja chefers karriärer och kämpat för vikten av rätt organisatoriska förutsättningar för att lyckas med sitt uppdrag. Så står du och funderar på nästa steg eller vill ha hjälp med att sätta rätt ord på ditt ledarskap ska du inte tveka. Börja med att inspireras av @Work – programmet om karriär och ledarskap. Ett nytt avsnitt sänds varje onsdag på Aftonbladet TV och TV3.

Som medlem kan du även boka in samtal med Ledarnas erfarna karriärrådgivare. Med deras hjälp får du stöd, råd och inspiration för din fortsatta karriär.

Välkommen till @Work!

Skäms, Sundsvalls kommun!

/2 Kommentarer/i , , , /av

Allt emellanåt får man en nyhetsartikel i sin hand som man måste läsa om och om igen, helt enkelt för att den är så otrolig!

Det hände mig häromdagen, när jag fick ögonen på ett reportage i Sundsvalls tidning som handlar om hur kommunen värderar sina chefer. Kvinnor som är chefer tjänar nämligen i genomsnitt 5.228 kronor mindre i månaden än sina manliga kollegor.

Femtusen kronor! Under ett drygt trettioårigt yrkesliv som chef – inte alls ovanligt bland offentligt anställda – blir det närmare två miljoner. Ovanpå det ska vi lägga effekten på pensionerna, som innebär ytterligare trettio år av låg ersättning.

Kommunledningen skyller på att kvinnorna jobbar i sektorer med lägre lön generellt, som vård och omsorg. Men vid en närmare granskning stämmer inte det heller, kvinnor som är chefer tjänar mindre än sina manliga kollegor på sju av tio förvaltningar inom Sundsvalls kommun. Dessutom anställer man generellt fler män på högre chefstjänster och kvinnor på lägre tjänster, vilket ytterligare bidrar till att snedvrida lönestatistiken.

Men hur kan det bli så här?

De allra flesta kommuner ser idag mycket pessimistiskt på sin framtida kompetensförsörjning. Rekryteringsbehovet är enormt och kommunens arbetsgivarvarumärke inte särskilt starkt. Man är beroende av att locka kompetenta och engagerade chefer som kan skapa en god och stimulerande arbetsplats för de många krävande uppdrag som finns i välfärdssektorn.

Att i den situationen tydligt signalera att mäns ledarskap värderas högre än kvinnors, att man inte tittar på chefsuppdragets storlek och omfattning och på den individuella prestationen utan nöjer sig med att slappt hänvisa till ”samhällsstrukturen” är inget som ger bilden av en modern och attraktiv arbetsgivare. Sundsvalls kommunledning ger exempel på ett ledarskap som är passivt och omedvetet och i förlängningen kommer skada kommunens möjligheter att locka till sig de bästa medarbetarna.

Jag tror inte att det finns någon sexistisk agenda eller allmän ondskefullhet bakom Sundsvalls agerande. Men jag är däremot övertygad om att kommunens agerande är kortsiktigt, trångsynt och omodernt.

 

 

 

Lärarna ska sätta betyg – men hur sätter man betyg (och lön) på läraren?

/0 Kommentarer/i , , /av

Många upplever det som provocerande att likna individuell lönesättning vid betygssättning, men medge att det har många likheter. Den individuella prestationen ska bedömas i förhållande till de mål man satt upp, det måste finnas kriterier för hur bedömningen görs och det ska ske i en dialog (som förvisso ser lite olika ut) mellan två personer. Sedan finns det givetvis en hel massa saker som skiljer de två processerna åt, men grundtanken är ganska snarlik.

Med det som utgångspunkt kunde man hoppas att lönesättning inom utbildningssektorn är smidig och enkel, eftersom alla borde vara trygga med att jobba med individuella processer. Men många skolledare som har kämpat hårt med att få till stånd en bra individuell lönesättning de senaste åren, får nu se sitt arbete raserat av klåfingriga politiker. I en artikel i Lärarnas tidning försvarar ministern regeringens satsning på lärarlönerna, en satsning som de facto inneburit att ett tålmodigt arbete med att skapa en bra koppling mellan lön och prestation och därmed göra skolan till en modern arbetsplats, raserats med ett penndrag.

Skolledarförbundet lyfte problemet med chefens mandat i en artikel i SvD för några veckor sedan. En skola med stora utmaningar behöver ett starkt och modigt ledarskap och gynnas inte av att ett av chefernas viktigaste verktyg för att utveckla verksamheten, en väl fungerande individuell lönesättning, vrids ur händerna på dem. Inte heller kommer statliga direktiv, där rektorns viktiga arbete glöms bort, leda till en ökad entusiasm för det redan hårt pressade skolledaruppdraget.

Om man letar efter positiva tecken kan man finna det lite högre upp i utbildningshierarkin. I Universitetsläraren beskriver SULFs förhandlingschef Robert Andersson den stora satsningen på lönesättande samtal inom universitetsvärlden. Egendomligt nog ligger de som annars förväntas vara först ut med nya tankar och idéer hopplöst efter övriga arbetsmarknaden, där individuell lönesättning varit huvudfåran ganska länge. Men SULF har goda chanser att lyckas, inte minst för att man har så tydligt klart för sig vad som krävs för att nå framgång.

– Det vill också till att arbetsgivaren litar på sina chefer och släpper en del av sin kontroll; att man låter cheferna fördela fritt utifrån sitt mandat och att de har ett rimligt antal underställda, säger Robert Andersson.

Ingen förnekar att läraryrket måste uppvärderas och att många lärare har på tok för låg lön för sin insats. Men problemet kan inte lösas genom att oreflekterat ösa in pengar i systemet utan att samtidigt fundera över hur ökade löner ska bidra till att utveckla skolan och dess medarbetare.

Ge skolledarna förutsättningar att arbeta med lönesättning utifrån prestation, uppdrag och ansvar. Först då kommer regeringens satsning på lärarlöner att ge det resultat man eftersträvar: En skola med bra arbetsmiljö och lärare som känner sig värdesatta och respekterade för sitt arbete!

Är chefsjobben inom vård, skola och omsorg lättare?

/0 Kommentarer/i , , , /av

Eller varför har de annars så mycket sämre förutsättningar?

Chefer inom de kvinnodominerade branscherna i välfärdssektorn har nästan alltid två till  tre gånger så många medarbetare som chefer inom bygg och tillverkningsindustri. Det visar en rapport som forskaren Klara Regnö skrivit på uppdrag av Vision. Medan genomsnittet för antalet underställda medarbetare för chefer i industrin ligger på sexton personer, har chefer inom vård och omsorg c:a trettio medarbetare eller fler. I vissa fall så många som hundra……

Men belastningen på ett chefsuppdrag kan inte bedömas genom att enbart titta på hur många medarbetare en chef har att leda, en rad andra faktorer spelar också in. Och det konstiga är att när du tittar på en chef inom till exempel äldreomsorgen så finns alla övriga försvårande omständigheter också på plats. Hon eller han ska – med ständig resursbrist – träffa vårdtagare och anhöriga, rapportera och dokumentera, träffa politiker och överordnade chefer, arbeta i fullständig transparens mot media och allmänhet, ta ansvar för arbetsmiljö och trivsel för medarbetare och leverera en verksamhet med hög och jämn kvalitet. Inte så sällan som ensam chef i en vardag som tickar och går tjugofyra timmar om dygnet. Liknande uppdrag står att finna i skolans värld, inom socialtjänsten och inom sjukvården.

Det finns en föreställning om att chefer är dyra och i skattefinansierad verksamhet måste man alltid spara. Hur många nedskärningar har jag inte upplevt där man tar sikte på att eliminera ett chefsled eller slå ihop två enheter för att kunna göra sig av med en chef. Men det är helt fel!

Genom att organisera välfärdens komplexa ledarskap på ett sätt som gör det helt omöjligt för cheferna att fullfölja alla delar av sitt uppdrag bygger man in stora risker. Inte bara riskerar man att få dålig arbetsmiljö med höga sjuktal och personalflykt, man får också en verksamhet som är ineffektiv och i värsta fall inte levererar den kvalitet som medborgarna har rätt till.

Att ge sina chefer rätt förutsättningar är en säker och billig investering i framgång och goda resultat. I den mansdominerade delen av Sveriges ekonomi, framförallt tillverkning och bygg, sätter man effektivitet och kvalitet högt och därför ger man sina chefer ett rimligt uppdrag. När ska den insikten landa hos arbetsgivarna inom välfärdssektorn?

 

Din chef är inte psykopat!

/7 Kommentarer/i /av

Nu är det dags igen! Den andra vågen är här som talar om för oss att det är gott om psykopater bland chefer. Jag vill göra vad jag kan för att ta död på den på nytt uppblossande debatten.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver språkvetaren Christina Davisson, författare till boken ”Har du en psykopat på jobbet?, om skadorna med att ha psykopater på jobbet. Så långt håller jag med, det är inte något jag önskar min värsta fiende. Men hennes debattinlägg ger också intryck av att detta är vanligt. Hon avslutar sin artikel med frågan: ”Har vi verkligen råd att låta fega och inkompetenta psykopater leka chef?”

Nej, det har vi definitivt inte råd med. Men tack och lov är psykopati oerhört ovanligt och sannolikheten att din chef är psykopat är försvinnande liten.

De här tankegångarna, att psykopati är vanligt bland chefer, blev en utbredd sanning efter den uppmärksammade boken Psykopatiska chefer – lika farliga som charmiga, skriven av chefsrekryteraren Lars-Olof Tunbrå i början av 2000-talet.

Psykopati är en fulländad form av antisocial personlighetsstörning. Den drabbar män oftare än kvinnor och uppskattningsvis är så få som en procent av männen drabbade av psykopati.

Michael Rangne, specialist i psykiatri, menar att ställa diagnosen psykopati är mycket svårt. Det finns långa checklistor med egenskaper och uttryck, och visst finns det chefer och många andra också för den delen, som kan känna igen sig i någon eller några av dessa. Vem kan inte vara impulsiv, ytligt charmig, ha svårt att hantera motgång eller sakna långsiktiga mål? Men inte är du eller jag nödvändigtvis psykopat för den sakens skull. Fullfjädrade psykopater och kriminalitet är dessutom nära sammankopplat. Enligt Rangne är så många som 15-30 procent av alla män och 10-20 procent av alla kvinnor intagna på kriminalvårdsanstalter psykopater.

Så låt oss säga att en procent av Sveriges befolkning lider av psykopati. Det motsvarar 100 000 individer. Hälften av dessa faller bort, eftersom de inte är i arbetsför ålder eller av andra skäl står utanför arbetsmarknaden. Kvar finns nu 50 000 personer. Låt oss också utgå från att var åttonde anställd blir chef. Då skulle arbetslivet i värsta fall ”översvämmas” av 5 000 galna chefer, det vill säga, precis som för Sveriges befolkning, 1 procent.

Så sannolikheten att din chef är psykopat är mycket, mycket liten. Vi har 500 000 chefer i Sverige som varje dag gör sitt allra bästa för verksamhet och medarbetare, även när deras förutsättningar långt ifrån är tillfredsställande. Så kanske är det inte konstigt att chefen ibland blir lite galen. 🙂

Skolmobbning ger kompetensförsörjningsproblem

/0 Kommentarer/i , , /av

Nyligen var jag på ett seminarium på SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, om i vilken utsträckning utbildningspolitiken kan förbättra länken mellan människors utbildningsbeslut och samhällets behov av individer som har de utbildningar som behövs på arbetsmarknaden. Litet otippat för denna typ av rapport togs skolmobbning upp som ett stort problem.

Det var ett bra seminarium där Anders Stenberg, docent i nationalekonomi, presenterade sin rapport ”Att välja utbildning – Betydelse för individ och samhälle”. Seminariet direktsändes av SVT samt ligger på Youtube och som poddradio. Rapporten ingår i SNS forskningsprogram Framtidens kompetensförsörjning och Ledarna är med i forskningsprogrammets referensgrupp.

Anders Stenberg fick en fråga från moderatorn vad som gjort mest intryck på honom under arbetet med rapporten. Svaret var den höga omfattningen av sexism, främlingsfientlighet och mobbning i skolorna, att denna omfattning är så väl belagd i rapporter.

Förutom det stora mänskliga lidande som mobbning orsakar kan man se mobbning som ett kompetensförsörjningsproblem: Mobbning är den vanligaste orsaken till avhopp från gymnasiet. Det är långt ifrån säkert att dessa personer senare orkar fullfölja gymnasiestudier på KomVux. Personer med oavslutade gymnasiestudier har mycket dystra arbetsmarknadsutsikter.

Men det kan bli ännu värre: Anders skriver i sin rapport att ”Det finns en fara med att lämna rapporternas varningssignaler utan åtgärder. Om skolor blir svagare på att förmedla demokratiska värden och respekt för andra människor kan det drabba samhällets funktionssätt på lång sikt i en betydligt bredare bemärkelse än kompetensförsörjningen. Risken är att samhället i framtiden tvingas ägna stora resurser åt att försvara demokratiska värderingar”.

Jag frågade Anders om det finns studier inom nationalekonomi som fokuserar på skolans chef, på rektorns, betydelse när det gäller just mobbning. Det gör det inte men däremot finns studier som fokuserar på rektorns betydelse för elevernas prestationer. Rektorers förmåga verkar spela roll vilket kan bero på att bra rektorer kan locka till sig och behålla bra lärare. Framgångsrika rektorer förefaller minska personalomsättningen och lärarnas sannolikhet för långtidssjukskrivningar. En rimlig tolkning är att bra rektorer skapar goda arbetsförhållanden för lärarkåren, och att undervisningen i klassrummen därför fungerar bättre.

Varifrån kan rektorer i Sverige hämta inspiration för sitt arbete mot mobbning? Som i så många andra skolrelaterade frågor… från Finland. Där infördes 2009 antimobbningsprogrammet KiVa som betonar åskådarnas roll i mobbningsprocessen. KiVa har kunnat utvärderas på vetenskapliga grunder tack vare att det infördes slumpmässigt i ett antal skolor. I och med detta fick man en korrekt ”behandlingsgrupp” (skolor med KiVa) och ”kontrollgrupp” (skolor utan KiVa). Utvärderingar visar att flera indikatorer av mobbning minskade, i vissa fall avsevärt. Anders föreslår som en ”närmast självklar prioritering” att en försöksverksamhet med KiVa ska införas på liknande sätt i Sverige.

Det är lätt att hålla med honom. Till detta kommer att rektorerna, skolans chefer, måste få förutsättningar så de kan bedriva ett gott ledarskap. Så är inte fallet på många skolor idag.

 

Hur leder man i en virtuell verklighet?

/0 Kommentarer/i , , , /av

Jag tror inte någon av oss förstår hur snabbt teknikutvecklingen går just nu.

Du tar på dig din tröja som du köpte för två år sedan, tar med matlådan med falukorven enligt din mammas recept från sjuttiotalet och cyklar iväg till samma jobb som för sex år sedan. Men under ytan och runt omkring oss pågår en revolution. Teknikutvecklingen går allt snabbare.

Tekniken har nu kommit så långt att det inte är den som sätter gränserna för vad som är möjligt, utan vi människor. Det är vad vi människor kan acceptera, socialt, sociologiskt och psykologiskt, som utgör begränsningarna.

I min vänstra hand har jag injicerat ett microchip. Tekniskt sett så skulle jag kunna ha nycklar, pass, betalmedel, busskort och passerkort under huden på mitt chip. Men så långt har inte myndigheters och företags rutiner kommit ännu. Och kanske inte min acceptans heller. Det är ju lite kul att få en stämpel i passet vid passkontrollen i Montenegro. Så ännu så länge ligger bara mitt visitkort och lite länkar på chipet.Tomas chippade hand

Men det kommer att gå fort nu. Och vad händer då på våra arbetsplatser? Många kommer att bli rädda och obekväma medan andra kommer att se oändliga möjligheter.

Som chefer i en snabbt föränderlig värld vill vi ofta vara med och förbättra och utveckla. Det kommer att ges oändliga möjligheter att utveckla människor, mötesformer och arbetsplatser. Som chef får man nog vara medveten om att olika medarbetare och organisationer kommer att vara olika mottagliga för den här utvecklingen. För att inte tala om de krav det kommer att ställa på våra lagstiftare och politiska beslutsfattare.

Det finns en lång rad frågor som kommer att ställas på sin spets de närmaste åren:  Var går gränsen mellan arbete och fritid? Hur säkerställer vi individers integritet när allt går att göra, följa och registrera? Vad är etiskt försvarbart när nästan allt är möjligt? Behövs arbetsplatser i traditionell mening på andra ställen än inom tillverkningsindustrin? Vem anställer dig, eller kommer du att hyra ut dina tjänster? Hur finansieras välfärdssamhället om t ex skattebetalande taxichaufförer ersätts av självkörande bilar? Vad innebär ”Sverige” eller nationsgränser över huvud taget i en digitaliserad, global värld?

Vad kan vi kräva av våra medarbetare? Att de opererar in ett chip i vänsterhanden för att komma in på arbetsplatsen? Att de ständigt är tillgängliga? Att vi kan följa deras promillehalt? Att vi kan följa deras puls och syreupptagning så att vi kan hjälpa till och varna ifall de håller på att bli sjuka?

Utvecklingen kommer att leda till en polarisering, såväl bland ledare som bland medarbetare, mellan de som bejakar, driver på och experimenterar och de som avvaktar, tvekar och kanske känner sig otrygga.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att det går mycket fort nu och att det ställer höga krav på cheferna att skaffa sig kunskap om teknikens möjligheter och risker. Just nu pågår Stockholm Tech Fest där olika teknikentreprenörer diskuterar framtidslösningar. Deltagarna borde i högre grad bestå av chefer och politiska beslutsfattare.

Självmedkänsla – det nya svarta?

/3 Kommentarer/i , , /av

Att det går trender i ledarskap är ingen nyhet, inte minst gäller det chefer själva. Genom alla tider har chefsidealen växlat och olika egenskaper har höjts till skyarna. Ofta speglar trenderna samtiden och de krav och förutsättningar som just nu gäller i arbetslivet. Chefer ska coacha, visionera, styra genom mål, effektivisera med Lean, vara förändringsagenter, skapa delaktighet etcetera. En del av idealen är svårare än andra att anamma för den trendtrogne chefen.

Mitt tips är att självmedkänsla nu kan ta en plats som chefens ”nya svarta”. Självmedkänsla (compassion på engelska) är ett begrepp under uppsegling som nu tar allt mer plats i media, forskning och litteratur.

Bland annat vid Stockholms Universitet där forskning bedrivs kring det föränderliga arbetslivet och hur detta påverkar chefer och deras situation. I en artikel i tidningen Arbetsliv för en tid sedan kunde man läsa att: ”Personer som har medkänsla med sig själva är bättre rustade att möta pressade situationer, har tidigare forskning visat. I de nya preliminära resultaten ser forskarna att självmedkänsla är tydligt kopplat till exempelvis hälsa, välbefinnande och viljan att fortsätta som chef.”

Om det här nu är eller blir en trend så är fördelen att den definitivt är till gagn för chefers hållbarhet och hälsa på längre sikt. Det handlar kort och gott om att vara lite snäll mot sig själv och mer lyhörd för sina egna behov. Självmedkänsla är något som vi alla säkert skulle må bra av, inte bara chefer. Men chefer som grupp tenderar att prioritera andra före sig själva för att hinna med. Kortsiktigt effektivt och lönsamt, men med stora risker för chefen själv. Och vi behöver chefer som mår bra och trivs med sitt jobb för att i sin tur vara en tillgång för verksamhet och medarbetare.

Att självmedkänsla nu seglar upp som det nya svarta för chefen är inte en slump. Att ha förmåga till självmedkänsla gör oss bättre rustade för stress, att möta motgångar, hantera förändringar som ofta leder till otrygghet. En tillvaro som säkert många känner igen från dagens arbetsliv.

Men hur sjutton blir man bättre på självmedkänsla i vardagen som chef? Kanske handlar det om att sätta gränser, att ibland vara nöjd med att det är bra nog, att ta sig tid att reflektera över sådant som faktiskt fungerar bra, att inte alltid behöva vara tillgänglig.

Vilka tips har du för att öka din självmedkänsla som chef?