Kraften i ledarskap – en nyckel till ett tryggare samhälle

/0 Kommentarer/i , , /av

Det är svårt att värja sig mot den bild som rikspolischef Petra Lundh målade upp när hon i veckan medverkade på Ledarnas förbundsråd. Deltagarna, ett 60-tal förtroendevalda, fick ta del av en beskrivning av en brottsutveckling som saknar motstycke i övriga Europa. En organiserad brottslighet som inte längre bara riktar sig mot individer, utan mot hela vår samhällsstruktur – från näringslivet till den offentliga sektorn, och inte minst vår demokrati.

Det här är inte längre ett lokalt fenomen. Den organiserade brottsligheten har blivit global, komplex och svårfångad. Den styrs över landgränser, förgrenar sig in i legitima verksamheter och använder barn som verktyg i våldsutvecklingen. Som rikspolischefen själv konstaterade, så är detta inte längre en fråga bara för polis och rättsväsende, utan den angår oss alla. Och mitt i denna verklighet står chefer, med ett växande ansvar, men alltför ofta utan tillräckligt stöd.

På Ledarna har vi länge sett hur samhällsutmaningarna blir en del av chefens vardag. Vår rapport, När samhällsproblem blir chefens vardag, bekräftar att chefer i allt högre grad får hantera konsekvenserna av en otrygg omvärld. Nio av tio chefer uppger att deras verksamhet påverkas av sociala risker som organiserad brottslighet. Åtta av tio känner av det i sin egen roll.

Detta är ett allvarligt läge, men också en chans att vända utvecklingen. Det handlar om att agera i tid och bryta mönster innan barn dras in i kriminella nätverk. Att bygga motståndskraft innan våldet får fäste.

Trots utmaningarna ser vi chefer som kliver fram och som skapar arbetsplatser där lag, tillit och trygghet får fäste. Som engagerar sig i det förebyggande arbetet, inte för att det står i deras uppdrag, utan för att de förstår vilken kraft ett gott ledarskap kan ha i samhället.

Ledarskap gör skillnad. Bra chefer med rätt stöd, resurser och tydliga mandat är en del av lösningen. Ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är dessa värden som bygger motståndskraft mot brott och mot splittring.

Vid sitt besök uttryckte rikspolischef Petra Lundh trots allt en stark övertygelse: utvecklingen går att vända. Men det kräver att vi agerar tillsammans.

 

 

Kollektivavtal ger trygghet hela arbetslivet – och därefter

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , , , , , , /av

Hur lång är din veckoarbetstid? Har du utrymme för vila och återhämtning mellan arbetspassen? Har du koll på hur mycket pension du får när den dagen kommer? Vet du hur mycket ersättning du får om du får barn och ska vara föräldraledig? Vad händer om du skadar dig på jobbet och inte kan arbeta fullt ut? Och hur ser ditt behov av stöd ut om du blir uppsagd och behöver gå vidare i arbetslivet? Det här är helt centrala frågor som mer eller mindre berör  alla som arbetar. Och svaren på frågorna är starkt kopplade till förekomsten av kollektivavtal. Ändå är både kunskapen och intresset för kollektivavtal relativt låg hos gemene man.

På svensk arbetsmarknad omfattas fler än 9 av 10 anställda av kollektivavtal. Det är något som vi ska vara väldigt glada och tacksamma för. Kollektivavtalen ger de anställda trygghet, bland annat i form av en rejäl tjänstepension med låga avgifter, möjlighet att få extra ersättning vid föräldraledighet, extra ekonomiskt stöd mellan jobb, gratis karriärrådgivning och 80 procent av lönen för att studera mitt i livet.  Det här är förmåner som inte skulle finnas om kollektivavtalen inte fanns. Ett argument som ofta förs fram, inte minst i samband med konflikten på Tesla, är att många arbetsgivare utan kollektivavtal erbjuder sina anställda förmåner som är likvärdiga, eller till och med bättre, än de som finns i kollektivavtalen. Men de bortser ofta från att de kollektivavtalade lösningarna ger väldigt mycket för pengarna. Detta eftersom fackföreningarna, i kraft av ett stort antal försäkrade, har kunnat pressa ner olika former av avgifter. Höga fondavgifter har en mycket större effekt på den slutliga pensionen än vad många tror.

Trygghetsöverenskommelsen, som trädde i kraft i oktober 2022, ger den som är kollektivavtalsansluten bättre villkor och förutsättningar för kompetensutveckling och omställning jämfört med den som inte är det. Den innebär också en trygghet och ett stöd för arbetsgivare. Stöd från en omställningsorganisation underlättar även för arbetsgivare som kan få hjälp genom hela omställningsprocessen när någon behöver sägas upp, samtidigt som det blir lättare för den som blir uppsagd att hitta ett nytt jobb. Detta skapar förutsättningar att mjuklanda även i svåra omställningar och neddragningar.

Sverige är en förebild när det kommer till en välfungerande arbetsmarknad. En av de absolut viktigaste förklaringarna är vår omfattande tillämpning av kollektivavtal. Avtalen är ryggraden i den svenska arbetsmarknadsmodellen och avgörande för att skapa stabilitet, långsiktighet och tydliga regler. Även om vi har kunnat notera en uppgång av antalet förlorade arbetsdagar till följd av konflikt under de två senaste åren, så ligger vi långt under våra nordiska grannländer. Detta trots att Sverige är den klart största arbetsmarknaden.

Så nog är det värt att uppmärksamma och fira kollektivavtalets dag. Kollektivavtalen skapar större trygghet och stabilitet på arbetsplatsen. Den ger den både chefer och medarbetare bättre ekonomi i händelse av frånvaro från förvärvsarbete. På samhällsnivå ger de oss en välfärd som vi annars inte skulle ha.

Nedvärderande om chefer

/1 Kommentar/i , /av

Jag slås av hur ofta chefer utmålas på ett negativt sätt i media. Och nu menar jag hela kollektivet chefer, som alla dras över en kam. Jag är den första att erkänna att det finns chefer som inte är lämpliga, på samma sätt som det går att finna inom alla professioner. Det jag vänder mig emot är att utpeka alla chefer som girigbukar eller möjliga psykopater.

Ett axplock rubriker från senaste tiden tror jag åskådliggör vad jag menar:

Lek med tanken att vi vänder på steken och utmålar medarbetare i samma missvisande och negativa narrativ. Kanske skulle vi då se rubriker som:

  • Därför lyckas inkompetenta medarbetare klättra i karriären
  • Medarbetare i Sverige är kassa på sitt jobb
  • En vd:s lön är med rätta större än sketna medarbetares
  • De flesta medarbetare är hopplösa

Misstänker att det här skulle väcka ont blod. Jag förstår att det kanske anses legitimt att ”sparka uppåt”. Chefer har ett mer omfattande ansvar och större mandat än medarbetare, vilket kan upplevas som en maktobalans. Men det ligger i chefens roll som arbetsgivarens företrädare och i grunden i själva anställningsförhållandet. Men det i sig menar jag inte kan legitimera att chefer som kollektiv utmålas som skurkar. De allra flesta chefer jobbar hårt för att få verksamheten att fungera, hålla budget och skapa goda förutsättningar för sina medarbetare att kunna göra sitt jobb på bästa sätt.  Visst finns det undantag, men då borde vi betrakta dem som just undantag.

Hur tycker du bilden av chefer speglas i media?

Internationella kvinnodagen 2025 – viktigare än någonsin tidigare

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Den senaste tidens händelseutveckling i världen visar hur viktigt det är med ledarskap och vilken skillnad det gör. Men den visar också hur viktigt det är med jämställdhet. I år uppmärksammar vi den internationella kvinnodagen i skuggan av krig i Europa och en världsordning som skakas om i sina grundvalar. Vi har ett gäng män, med enorm makt, som ytterst oansvarigt leker herre på täppan med människors liv, trygghet, frihet och värdighet som insats. Kvinnodagen är en uppmaning till alla oss män som vill stå för något annat.

Om du tänker på auktoritära ledare som genom historien förtryckt sitt folk och startat krig och konflikter, hur många av dessa har varit kvinnor? Jag misstänker att du, liksom jag, har svårt att komma på några. Visst, det finns exempel, men de är ytterst få i den långa raden av män. Hur hade historien och vår samtid sett ut om det hade varit fler kvinnor i ledande positioner? Jag är övertygad om att mycket hade varit bättre.

För att få de bäst lämpade personerna att axla och bli valda till de ledande positionerna så måste bilden av vem som kan vara ledare och chef breddas och utvecklas. Normer och föreställningar måste ständigt utmanas och synen på ledarskap förnyas, inte bara den 8 mars utan årets alla dagar. Vi vet att verksamheters effektivitet, produktivitet, innovationsförmåga och arbetsmiljö gynnas av jämnare könsfördelning, mångfald och inkludering på alla nivåer och sektorer. Detsamma gäller för hela länder.

Men vad är det då som gör att det fortsätter gå långsamt i rekryteringen av kvinnor som chefer och ledare? Och varför går det långsammare ju högre upp hierarkin i du kommer? En del av svaret är att vi har att göra med enormt starka normer och reproduktion av invanda mönster. Det måste vi gemensamt göra något åt! Vi ser nu väldigt tydligt vilka förödande konsekvenser förlegade manliga normer och föreställningar om starkt ledarskap kan få.

Världen står inför enorma utmaningar. Framtiden kräver av oss att vi nu ställer om till ett hållbart samhälle. För det krävs fred. För det behövs innovativa miljöer som tar vara på alla nya idéer. För det behövs samarbete.

En hållbar och fredlig värld är möjlig, men det förutsätter jämställdhet och fler kvinnor på ledande positioner.

Framtiden formas av er som vågar leda

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

De senaste dagarnas politiska turbulens i Vita huset har påmint oss om hur snabbt världen kan förändras. När politiska maktskiften ritar om den globala spelplanen och grundläggande demokratiska principer utmanas, blir ledarskap mer än en titel – det blir en moralisk prövning av värderingar, ansvar och mod, med konsekvenser långt bortom det egna rummet.

Bra ledarskap är grunden för framgångsrika organisationer och en hållbar samhällsutveckling. Men vad händer när politiska ledare sviker det långsiktiga ansvaret? USA:s förändrade kurs har inte bara påverkat säkerhetspolitiken, utan också frågor som rör en hållbar utveckling. Klimatåtaganden har dragits tillbaka, initiativ för mångfald och inkludering har förbjudits och internationella samarbeten har brutits.

När ledarskapet sviktar på högsta politiska nivå urholkas inte bara tilliten. Det skapar också en kedja av konsekvenser som destabiliserar hela samhällen och sätter press på andra globala aktörer att ompröva sina egna strategier. USA:s förändrade kurs har satt omvärlden under press, och EU är inget undantag. I rädslan för att tappa konkurrenskraft har EU genom den så kallade Omnibus-förordningen börjat luckra upp tidigare kommunicerade hållbarhetskrav. Även om det finns goda skäl att förenkla EU:s regelverk som tenderar att bli alltför komplicerade och ibland även motstridiga, så får EU inte backa från att vara en drivande kraft i den gröna omställningen. Om ambitionerna urvattnas är de framsteg som är avgörande för en hållbar framtid hotade.

I en tid när osäkerheten växer kan ledarskap kännas ensamt. När trycket ökar och besluten måste fattas snabbt är det lätt att känna sig isolerad – tvivlande på om man gör rätt, medveten om att varje beslut kan få stora konsekvenser. Ändå ligger en av de viktigaste aspekterna av ledarskap i just detta: att våga fatta beslut även i osäkerhet.

Men samtidigt som vi ser politiska tillbakagångar har en annan kraft vuxit sig stark. Gång på gång ser vi ledare som vägrar backa från sina värderingar. I näringslivet fortsätter företagsledare att investera i klimatomställningen, mångfald och hållbarhet – trots politiska bakslag. I civilsamhället mobiliserar sig människor för att försvara grundläggande rättigheter. Och vi ser andra chefer och ledare som förstår att deras beslut inte bara påverkar deras egna organisationer – utan hela samhället.

Sanningen är att ledarskap aldrig sker i ett vakuum. Att vara chef eller ledare är att hantera osäkerhet och att bära ansvaret när andra tvekar. Det är lätt att känna sig ensam i svåra beslut – men det är också just där som ledarskap prövas. I en tid där många backar, är det ni som vågar leda som formar framtiden.

Vi får inte luras av längtan efter fred

/0 Kommentarer/i , /av

“The best people possess a feeling for beauty, the courage to take risks, the discipline to tell the truth, the capacity for sacrifice. Ironically, their virtues make them vulnerable; they are often wounded, sometimes destroyed.” – Ernest Hemingway

I måndags var det tre år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Det ukrainska folket har fått betala ett brutalt högt pris för att försvara sin frihet mot den ryska regimens aggressiva stormaktsambitioner. Förlorade liv, splittrade familjer och våldtäkter. Hem, skolor och sjukhus som sprängt i bitar av ryska bomber. Kidnappade barn. Listan kan göras lång över det mänskliga lidande som följt, och som fortsätter att följa, i krigets fotspår.

Trump-administrationen har likt en megafon valt att kommunicera vidare den ryska propagandan, att Ukraina bär skuld för kriget. Trump menar att Ukraina borde ha gjort en ”deal” med Ryssland. Det är som att kräva att rånoffret ska göra en ”deal” med rånaren som står med vapnet i sin hand. Eller att våldtäktsoffret ska göra en ”deal” med våldtäktsmannen under pågående övergrepp. Det är att förespråka rent barbari och total laglöshet att anse att den starkare, eller den som har vapen i sin hand, ska kunna tvinga fram en överenskommelse för att uppnå ”fred”. Det är ingen fred, det är förnedring. Och helt oacceptabelt i en demokratisk värld.

Att en självständig nation väljer demokrati och frihet kan aldrig betraktas som en provokation mot en diktatur. En auktoritär regim upplever naturligtvis demokratisk utveckling som ett hot mot deras maktställning. För en makt som vilar på lögner, angiveri, tvång, förtryck och våld är folkets frihet alltid ett hot. Men vi som tror på demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och att land ska med lag byggas får aldrig anpassa oss efter det ryska narrativet. Eller efter Trumps narrativ.

I tider då lögner och desinformation sprids, även från den högsta politiska ledningen i USA, är det viktigt att påminna om sanningen hur kriget startade. Det är den ryska regimen som bär skulden för kriget. Det är Kreml som har makten och ansvaret för att avsluta denna aggression och få ett stopp på lidandet. Och den ryska regimens ledare bör ställas inför internationell domstol och straffas för de vidriga övergrepp som har begåtts. Den fred som Ukraina längtar efter och förtjänar kan inte bygga på Putins villkor. Då har vi endast bekräftat att förövaren har rätt att betvinga sitt offer.

Detta är en lite jobbig tanke. För den gör vägen till varaktig fred längre och krångligare. Putins vilja och ambition är inte att uppnå en varaktig fred, respekt för internationell rätt och ett stabilt, demokratiskt Ukraina och Europa. Om han vill ha ett uppehåll i kriget så är det enbart för att vinna egna fördelar, få en period av återhämtning för den slutkörda ryska ekonomin. Få tillfälle att återupprusta militärmakten för att sedan kunna ta nästa steg i stormaktsambitionerna.

Hur ska man då som chef och ledare tänka och agera i dessa osäkra tider? En enskild chef sitter naturligtvis inte på lösningen på globala konflikter. Men vi vet att ledarskap gör skillnad, i stort och smått, och att chefer också är samhällsbärare och viktiga förebilder. På den manifestation som hölls på Sergels torg i Stockholm i måndags refererade historikern Peter Englund det inledande citatet av Ernest Hemingway.

Jag skulle vilja uppmuntra alla chefer att leva med Hemingways ord som ledstjärna. Visst, det är högt ställda krav, men att ändå försöka vara sitt bästa jag. Att visa mod, att hålla sig till det som är sant och att våga stå upp för det som är rätt. När samhället förändras gör goda ledare det  till det bättre.

Varför köps så många chefer ut?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Att chefer köps ut är inte något nytt fenomen, men jag får en känsla av att omfattningen ökar. Fackförbundet Visions medlemstidning publicerade tidigare information om att kommuner och regioner köpt ut chefer till en kostnad av minst 800 miljoner kronor under åren 2019-2023. Något som jag kommenterar i ett tidigare blogginlägg. Utköp sker naturligtvis också i privata näringslivet, men den informationen får vi inte lika ofta ta del av i media om det inte gäller de absoluta toppcheferna.

Idag läser jag ytterligare en artikel om en kommuns utköp av anställda. Den här gången är det Ystads kommun som är på tapeten och enligt artikeln i Ystad Allehanda har kommunen under de senaste fem åren köpt ut 67 personer till en kostnad av omkring 14 miljoner kronor. Belopp som jag kan anta sticker i ögonen på Ystadborna. Flera av dessa utköp rörde ett antal chefer varav två kommundirektörer som fått lämna inom loppet av fyra år.

Visst kan det vara befogat med utköp. En genomförd rekrytering kan visa sig vara en missbedömning, någon har betett sig på ett oönskat sätt eller att bägge parter inser att det bästa är att skiljas åt på grund av helt olika värderingar eller syn på uppdraget.

Men den här omfattning signalerar snarare ett systemfel än otillräcklighet hos enskilda individer. Det gör mig inte särskilt förvånad, eftersom det ofta är en enkel lösning att tro att om en viss individ slutar, så kommer allt att bli bra. Väldigt ofta kan man i media läsa att utköp av högre chefer handlar om att uppdragsgivaren vill se ett annat ledarskap. Lite oklart vad det ledarskapet ska kännetecknas av, men det är en vanligt förklaring, åtminstone officiellt.

Bakgrunden till utköp av chefer handlar inte sällan om att man i något avseende är oense kring en fråga, men verkar inte ta sig tiden att faktiskt vilja hantera olika ståndpunkter för att komma vidare. Andra skäl, som riskerar att leda till konflikter, är otydlighet och icke uttalade förväntningar eller att berörd chef helt enkelt saknar förutsättningar i sin organisation för att utföra sitt uppdrag.

En viktig aspekt när det gäller just kommuner är relationen mellan uppdragsgivarna, det vill säga kommunpolitiker, och anställda chefer. För ett fungerande samarbete behöver det finnas en god dialog där man löpande pratar om uppdrag, ansvar och rollfördelning mellan politiken och tjänstemännen.

Den organisation som systematiskt ”äter chefer” behöver helt enkelt lyfta blicken från individen till sammanhanget runt chefen.

Vad tror du det beror på att många chefer köps ut, inte minst i kommuner och regioner?

Hur är det att leda olika generationer?

/1 Kommentar/i , , /av

Vi har nyligen påbörjat ett nytt år och i och med det föds nu en ny generation, nämligen generation Beta. Det dröjer många år innan du som chef kommer att ha någon ur denna kull i din medarbetargrupp. Men hur är det med de generationer som redan finns ute i arbetslivet? Jag tänker närmast på generation Z födda 1995-2012, vilka av dem flesta nu är i 20-årsåldern och generation Y (millennials) födda 1981-1996.

Det skrivs och har skrivits mycket om vad som kännetecknar olika generationer. Exempelvis anses generation Z ha krav på trygghet och flexibilitet i arbetslivet. De vill få bekräftelse på att de gör bra saker, ha en bra chef och hög lön. Och allt detta ska gå snabbt.

Enligt Ungdomsbarometern 2024 uppger 74 procent av generation Z att de stressar flera gånger i veckan över krav de ställer på sig själva. Många i den här generationen mår psykiskt dåligt. I en studie vid Karolinska institutet beskriver chefer gruppen som ambitiös, men att de har svårt att prioritera att sätta gränser. De unga själva vittnar i sin tur om bristfällig arbetsledning. Forskare i studien har märkt att de har för höga krav på sig själva men ingen rutin för att återhämta sig.

Beskrivningen av generation Y sammanfaller på flera punkter som den yngre generationen Z. De anses också söka snabb och uppskattande feedback i stor utsträckning. De värderar balans mellan arbete och privatliv och vill kunna utveckla sin kompetens på jobbet. Det de värderar högst i arbetslivet är att ha kul och få personlig utveckling. Men även generation Y vill ha trygghet men till skillnad från generation Z tycker de att semester och friskvårdsbidrag kan var viktigare än högre lön.

För ett par år sedan publicerade vi på Ledarna rapporten Ung och chef – precis som alla andra? Resultaten visar att unga cheferna i rapporten skiljer sig från äldre kollegor inom två områden, socialt stöd och rolltydlighet. De upplever att de i högre grad får stöd av sin närmaste chef och sina kollegor än genomsnittet, men rollen som chef upplevs mer otydlig avseende vilken förväntan som finns på dem och vilka deras ansvarsområden är. Unga chefer som är kvinnor uppger i högre grad tecken på utbrändhet och känslomässig utmattning. Kanske är det en följd av de höga krav de yngre generationerna ställer på sig själva?

Jag tar dessa väldigt generella generationsbeskrivningar med viss skepsis, dels eftersom jag tror att de personliga egenskaperna är det som främst särskiljer en individ, dels att när en person kommer ut i arbetslivet så sker också en anpassning och de mest idealistiska värderingarna har en tendens att mattas av för att kunna fungera i ett sammanhang tillsammans med andra.

Å andra sidan har jag mött ett stort antal chefer som upplever att det finns skillnader i att leda de yngre generationerna då de upplever att de har andra behov och förväntningar än generationerna före dem.

Vilka är dina erfarenheter som chef? Ser du stora skillnader bland dina medarbetare som du tror beror på generationen i sig och hur visar det sig i så fall?

Vi har råd att försvara friheten men vi har inte råd att förlora den

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Vi har råd att försvara friheten men vi har inte råd att förlora friheten. Det var en devis som yttrades av statsministern och många andra talare på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i veckan. Att försvara friheten kräver ledarskap och styrning vilket var konferensens fokus. Det är uppenbart att det behövs ett aktivt och innovativt ledarskap på alla nivåer i samhällskroppen för att stärka vår motståndskraft.

Världsläget är allvarligt. Västvärldens demokratier har att göra med en rysk antagonist som vill förändra världsordningen, hävda den starkes rätt, begränsa människors frihet och förhindra demokratins utveckling. Och för att nå detta skyr man inga maktmedel. Fram till idag har Rysslands anfallskrig skördat över en halv miljon skadade och dödade. Ryssland bedriver hybridkrig genom skuggflottor och cyberangrepp. Medlet helgar målet och våldet är instrumentet. Vi som land befinner oss inte i krig men inte heller i fred, sa en allvarstyngd statsminister. Det är mot den här fonden som vi måste stärka vårt totalförsvar. Utifrån det känns det väldigt relevant att Ledarna blivit medlemmar i Folk och Försvar som bildades på 40-talet för att bygga en bro mellan försvaret och samhället. Det är en politiskt obunden organisation som vill främja säkerhets- och försvarspolitisk debatt och nu har över 100 medlemsorganisationer.

Under samtalen i Sälen blir det tydligt att medlemskapet i Nato inte är köpet av en tjänst utan att Sverige har positiva förväntningar på sig att kunna bidra och dela med oss av vårt kunnande. Vi förväntas bygga ett starkt totalförsvar. Natomedlemskapet kommer att påverka chefer på alla nivåer.

Försvaret har fått rekordhöga anslag i senaste försvarsbeslutet tagit i enighet av riksdagens åtta partier. Nu ska ÖB och hans chefer och medarbetare tillsammans leverera. Det gäller att rekrytera rätt kompetens och införskaffa rätt material. Det måste finnas ett ledarskap som både styr mot bestämda mål men samtidigt måste vara målsökande på grund av den snabba tekniska förändringstakten. Takten måste öka men det får inte bli snabbt och fel och lika lite rätt men för sent. En balansakt som många gånger handlar om timing.

Totalförsvaret är inte bara en uppgift för militären utan det är en fråga för alla. Hela samhället måste bära berättelsen om att det är värt att försvara friheten. Den berättelsen måste byggas i fredstid och byggas med att människor känner sig delaktiga i samhällsbygget och att den gemensamma välfärden kan leverera.

Chefer i offentlig sektor ska nu tillsammans med medarbetare skapa robusthet och beredskap inom infrastruktur, sjukvård, omsorg och skola, samtidigt som många verksamheter redan idag har stora brister.

Sverige har en stark folkrörelsetradition där svenskt demokratiskt föreningsliv varit och är en central del i sammanhållningen i samhället. Civilsamhällets bidrag i totalförsvaret efterfrågas och många har höga förväntningar på organisationers bidrag till civilförsvaret. Vi vet att många chefer i civilsamhället i dagsläget brottas med stora neddragningar från den sittande regeringen. Det uppfattas som ytterst dubbla signaler och upplevs som en brist på förståelse för civilsamhällets roll och betydelse.

Rikskonferensen i Sälen visade tydligt att i uppbyggandet av totalförsvaret måste näringslivet kliva fram och vara beredda att ta ett större ansvar för att skapa en ökad resiliens.

Folk och Försvar fokuserade med rätta på ledarskap och styrning för ökad motståndskraft, men jag saknade en frågeställning under konferensen. Vad behöver cheferna för förutsättningar att verkställa detta viktiga samhällsuppdrag? För allt det här visar att Sveriges chefer har ett mycket långsiktigt arbete framför sig på alla nivåer och i alla samhällssektorer. Ett arbete som kräver tålamod, uthållighet och att man samarbetar över sektorsgränser inom privat och offentlig sektor men också mellan privat och offentligt.

Ska vi klara detta måste vi ge chefer rätt förutsättningar i fredstid för att också klara sitt uppdrag i kris och krigstider. Erfarenheterna från pandemin visade att där det fanns ett fungerande tillitsfullt ledarskap innan pandemin där funkade arbetet bra under pandemin. Vi vet att allt för många chefer idag har för hög arbetsbörda, brist på tid, för få resurser och brist på tid för återhämtning och reflektion. Det är inte hållbart för det viktiga uppdrag som ligger framför oss. Så att stärka Sveriges chefers förutsättningar är en viktig grundsten i ett utbyggt totalförsvar för att försvara friheten.

Tillbakablick på 2024

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Jag börjar i 2025 när jag ska sammanfatta 2024. Inledningsanförandena vid Folk och försvars rikskonferens 2025 bär följande rubriker Att leda i förändring, av statsminister Ulf Kristersson och Ledarskap i orostider, av partiledare Magdalena Andersson. Det är verkligen värt att notera att när vi står på randen till 2025 så fokuserar vår tids främsta politiska företrädare på ledarskap och dess betydelse för samhällets utveckling. Det sker i en fond av en lågkonjunktur som hänger sig kvar, ett oroande presidentskifte i USA, fortsatt krig i Ukraina, krig i Gaza och ett mycket kritiskt läge i Syrien – konjunkturläget och geopolitikens påverkan på Sveriges chefer är påtagligt.

2024 var året då Ledarna satt Ledarskapets roll och betydelse vid en kris i fokus. I rapporten Att leda i kris – chefers beredskap | Ledarna kunde vi visa att bara var fjärde chef hade en större erfarenhet av att Leda i kris och att 7 av 10 saknade utbildning i krisledarskap. I slutet av 2024 kunde vi i rapporten När samhällsproblem blir chefens vardag: Ledarskap i skuggan av sociala risker | Ledarna visa att 9 av 10 chefer menar att sociala risker såsom organiserad brottslighet, korruption och otillbörlig påverkan och polarisering slår rakt in i företag och verksamheter och hamnar på chefens bord. 8 av 10 chefer ser att detta påverkar deras ledarskap genom större krav på säkerhetsarbete och riskhantering men också en ökad stress och press på chefen.

Det blir väldigt tydligt i båda de här rapporterna hur samhällsbärande Sveriges chefskår är och hur oerhört viktigt det är att vi ger cheferna rätt förutsättningar för att kunna vända negativa spiraler i vår samhällsutveckling.

En av de sociala risker som chefer oroas över 2024 är polariseringen i samhället. Där har vi alla ett ansvar att skapa ett mindre toxiskt och hetsande samtalsklimat till förmån för ett mer lyssnande och resonerande samtal. Vi behöver värna det demokratiska samtalet som söker lösningar snarare än skapar motsättningar. Vi behöver ett politiskt ledarskap som bygger ett gemensamt vi, snarare än ett vi och dom. Vi behöver mer samarbete både lokalt, nationellt och inom EU.

Vinnaren  av årets Framtidens kvinnliga ledare (FKL), Sandhya Mathur,  då fabrikschef på Unilevers glassfabrik i Flen (Sandhya Mathur, fabriksdirektör Heineken | Ledarna), hade över 25 nationaliteter bland sina medarbetare och såg sitt arbete som en del för ökad integration i samhället. Vi behöver fler sådana förebilder för att bygga vårt gemensamma samhälle framåt.

Ska vi klara utmaningarna behöver vi bryta normen av vem som kan och vill vara chef. Tyvärr var 2024 året då antalet kvinnor som var vd:ar sjönk till 11 procent och Ledarna visade att om förändringstakten i svenska ledningsgrupper fortsätter i samma tempo har vi jämställdhet bland de högsta cheferna först år 2135. Det är förstås helt oacceptabelt. Ohållbara chefsuppdrag i kombination med skev ansvarsfördelning för hem och barn slår ut fler kvinnor på vägen mot toppen. För att lyckas rekrytera de bästa cheferna och få dem att stanna i rollen som chef, behöver bilden av vem som kan vara chef breddas och utvecklas. Förlegad machokultur behöver fortsatt vädras ut.

Det är inte möjligt att skriva en tillbakablick år 2024 utan att nämna AI. AI kommer att påverka hur vi utövar ledarskap framåt. Att ha en AI robot som anställd innebär att  du har en högproduktiv 25-åring utan något som helst omdöme. Så när maskinerna blir smarta måste vi människor vara kloka. Maskininlärningens fader och årets Nobelpristagare i fysik, Geoffrey E Hinton, höll kanske ett av nobelfestligheternas mörkaste festtal, när han beskrev de stora hoten med AI-utvecklingen. Uppmaningen var att demokratiska församlingar och organisationer måste skyndsamt komma till beslut om hur AI ska bemötas för att inte skapa en destruktiv utveckling.

Nationalekonomen och mottagaren av Sveriges Riksbanks ekonomiska pris, Daron Acemoglu, gav en positivare bild av AI-utvecklingen och menade att den svenska modellens förmåga att hantera teknikskiften är ett kraftfullt verktyg för att möta den revolutionerande teknikutvecklingen. Det är uppenbart att det behövs forum för diskussion där politiken, arbetsmarknadens parter, akademi och näringsliv kan mötas för en djupare etisk och politisk samhällsdiskussion om AI:s påverkan på samhälle och arbetsliv.

Den gröna omställningen har haft ett tyngre 2024. Batterifabriken Northvolt har fått illustrera detta, men vi måste stå stadigt i det faktum att vi måste ställa om. Det handlar om kommande generationers framtid. Utan planet, ingen affär. Den miljömässiga omställningen måste ske socialt och ekonomiskt hållbart. För med ökade sociala spänningar och polarisering riskerar omställningen att gå förlorad.

Året 2024 visar så tydligt hur ledarskapet ökar i betydelse på alla nivåer och är helt avgörande för att möta vår tids utmaningar. Utifrån det kommer Ledarna att fortsätta betona chefens egna arbetsmiljö. Om chefen har rätt förutsättningar, ökar sannolikheten för en god arbetsmiljö för alla och ett gott resultat.

Det år som har gått visar att Ledarnas 120 åriga idé är ytterst bärande och aktuell – att arbetsledare och chefer behöver ett eget förbund som stöttar och arbetar för bättre förutsättningar och villkor för chefer och som oavbrutet lyfter chefsfrågor i samhällsdebatten.

Det är därför 2024 var det år då vi blev över 100 000 medlemmar i Ledarna. Vi behövs och tillsammans är vi en stark röst för det goda ledarskapet som skapar ett bättre samhälle.