Karriär

Man kan inte backa in i framtiden ST

12 juni 2015/1 Kommentar/i Karriär, Lön, Rekrytering, Utbildning/av Annika Elias

Vad är det som gör universitet och högskolor världen över framgångsrika och konkurrenskraftiga? Är det att eftersträva medelmåttighet, likhet för alla och ”kollektiva” lösningar? Eller är det att erkänna att all utveckling handlar om att locka till sig de bästa och mest hängivna medarbetarna, vare sig det handlar om forskare, lärare eller administratörer – och belöna dem efter insats?

Därför blir det helt obegripligt för mig att läsa debattinlägget i Arbetsvärlden där en grupp av STs förstroendevalda på universitet och högskolor går till storms mot individuell lönesättning eftersom det urholkar fackets styrka och försvagar individen.

Vilka individer pratar man om? De som går till jobben på universitet och ger järnet varje dag för att skapa en framgångsrik och attraktiv arbetsplats, bara för att se hur deras ansträngningar belönas med samma lönepåslag och samma individgarantier som alla andra?

Att få sin arbetsinsats bedömd i en strukturerad och bra dialog och få lönen satt därefter är vad alla moderna människor förväntar sig. En facklig organisation som står i vägen för den utvecklingen är dömd till undergång. Fackens roll försvagas inte med individuell lönesättning men man måste våga se sitt nya uppdrag, att ställa krav på bra och tydliga lönesamtal och att medverka till att öka kunskapen bland chefer och medarbetare.

I Sverige förs sedan flera år en debatt om varför skolan har så stora problem. En av de frågor som lyfts är att vi inte längre ger utrymme för talanger att utvecklas eftersom allt ska pressas in i samma form. På en internationell marknad – där även svenska universitet verkar – blir detta ett obegripligt och omöjligt förhållningssätt. Sverige är ett mycket litet, och på många sätt inte så lockande land, för de som har världen som sin arbetsmarknad. Låt oss inte minska attraktiviteten ytterligare genom en gammaldags och stelbent lönepolitik.

Dags för nya anställningsavtal för chefer?

5 juni 2015/0 Kommentarer/i Avtal, Karriär, Ledarskap/av Tomas Oskarsson

Som anställd i ledande befattning har du en speciell ställning i förhållande till ägarna och arbetsgivarna. Ett förhållande som bygger på stort ansvar och ett ömsesidigt förtroende. På grund av detta har också verkställande direktörer och liknande befattningar sedan länge ett ganska mycket svagare anställningsskydd än andra anställda. I princip har det räckt för ägarna/arbetsgivarna att hävda bristande förtroende för att göra sig av med anställda i ledande befattning. Någon annan saklig grund har inte krävts. Det här förhållandet är antagligen helt rimligt. Man kan inte vara högste representant för ägarna om man inte har deras förtroende. Och i många fall har även dessa befattningshavare just på grund av detta förhållande en individuellt avtalad avgångslösning i form av lägre uppsägningstid eller annan ersättning.

De senaste åren har vi dock börjat se att ”bristande förtroende” hävdas när arbetsgivare vill säga upp chefer på allt lägre nivåer. Det finns numera gott om exempel där företag vill säga upp första linjens chefer med hänvisning till att förtroendet skulle vara förbrukat. Att Börje eller Carina med ansvar för fem personer vid ett produktionsband skulle kunna sägas upp enbart genom att hänvisa till bristande förtroende medför en betydande försämring av anställningsskyddet. Lagen om anställningsskydd sätts i praktiken ur spel för stora grupper.

Om den här utvecklingen fortsätter finns två vägar att gå. Antingen tar vi diskussionen om att återupprätta det ursprungliga systemet där det sämre anställningsskyddet enbart gäller de i företagsledande befattningar, eller så måste vi förhandla fram en ny typ av chefsavtal. Ett avtal där man konstaterar att anställningsskyddet faktiskt är sämre för Sveriges chefer, men att de därför ges utökade resurser för omställning, exempelvis längre uppsägningstider, ersättning för outplacement eller liknande. I princip en typ av individuella flexicurity-avtal, inom ramen för ett centralt avtal.

Acceptans för individualiserad föräldraförsäkring

21 maj 2015/0 Kommentarer/i Jämställdhet, Karriär, Ledarskap, Mångfald, Samhällsekonomi/av Tomas Oskarsson

En jämnare representation av kvinnor och män, såväl i näringslivet som i samhället i stort, gynnar alla. Att kvinnor fortfarande väljs bort från ledarpositioner på grund av föreställningar om att män är mer lämpade som chefer är inte bara de bortvalda kvinnornas problem. Det riskerar att bli ett konkurrensproblem om vi väljer chefer endast ur halva befolkningen. Som det är nu är det fullkomligt rationellt för ett företag att välja en kvinna framför en man. Kvinnan kan ju rent statistiskt förväntas vara hemma mer än mannen. Den här riskpremien är det pris kvinnor får betala för att föräldraförsäkringsuttaget är så ojämlikt.

Hade försäkringen utformats och införts idag hade ingen kommit på tanken att den skulle vara något annat än helt individualiserad. Och det hade sannolikt inte heller varit kontroversiellt. Att däremot ändra på ett sedan decennier invant system är svårt och kan göra politiskt ont. Men nu finns ett momentum.

För det första finns ett läge just nu som skulle kunna göra det möjligt för våra folkvalda att gå fram lite snabbare än planerat. Framför allt handlar det om den föreslagna extra pappamånaden. Jag tror vi kan konstatera att den inte mött det massiva motstånd som många inblandade hade väntat sig. Man hade förmodligen kunnat gå lite längre i förslaget.

För det andra så tycks förståelsen för ojämställdhetens problematiska konsekvenser vara mer utbredd än på länge. Konfliktlinjerna i politiken ligger på andra fokusområden, och människor verkar förstå att ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen är en naturlig utveckling. Det är egentligen bara synen på takten i den utvecklingen som skiljer sig åt.

För det tredje har det feministiska regeringspartiet Socialdemokraterna kongress inom kort och diskussionerna kommer att gå höga om vilket ställningstagande man ska göra i frågan. Många framträdande socialdemokrater har de senaste dagarna krävt att partiet tar ställning för en individualiserad föräldraförsäkring.

Ska kvinnor kunna göra karriär på samma grunder som män, och inte ses som riskarbetskraft så finns det ett läge nu. Ett läge för våra folkvalda att visa på lite mod och visioner, kroka arm över blockgränserna och gå lite längre i individualiseringen av föräldraförsäkringen än att bara införa ytterligare en pappamånad.

Femtio år tills det är jämställt på vd-nivå

5 maj 2015/0 Kommentarer/i Jämställdhet, Karriär, Ledarskap/av Ellen Landberg

Idag släpps Ledarnas årliga jämställdhetsbarometer och siffrorna ger inte upphov till några glädjeskutt precis.

2065 är det jämställt på vd-nivå men inte förrän 2205 är vi helt jämställda i Sverige, om man räknar in vab-uttag i jämställdhetsekvationen, enligt siffror från Metro.

Det går med andra ord sakta. Väldigt sakta. Ju högre upp desto färre kvinnor. Och tittar vi på den allra högsta nivån, styrelser i noterade företag, så står det rätt stilla där också. I en rapport, Promoting Women in Management, som Ledarna har varit med och tagit fram tillsammans med bland annat den europeiska chefsorganisationen CEC, så ser vi tydligt att antalet kvinnor som är styrelseledamöter i de största noterade företagen sedan 2005 har legat på ungefär 25 procent. I princip ingen förändring på tio år.

I jämförelsen med andra europeiska länder så har både Italien, Frankrike och framförallt Norge har en annan utvecklingstakt – alla tack vare lagstadgad kvotering av något slag.

Slutsatsen är solklar – för att verkligen rucka på maktpositionerna behövs lagstiftning och därför är Ledarna för kvotering. En bonus vid kvotering är att rekryteringsprocessen förbättras, vilket är centralt i arbetet för jämställdhet på alla nivåer.

För kompetensen finns. Det är inte det som är problemet. Nästa vecka utser vi listan över Framtidens kvinnliga ledare (FKL) – 75 framstående chefer som alla är kvinnor under 36 år. Jämställdhetsbarometern och FKL är våra bidrag till att belysa problemet och presentera lösningar.

Förutom politiska reformer, som ofta varit avgörande för verklig förändring när det kommer till jämställdhet, framdriven av hårt arbete på många olika nivåer samtidigt, så har chefer, företag och organisationer ett stort ansvar att säkerställa att kvinnor och män har samma förutsättningar oavsett kön.

Arbetets organisering, med till synes könsneutrala villkor, är ofta omedvetet kopplade till kön – till kvinnors nackdel. Chefskap och karriär är fortfarande manligt kodade vilket gör att kvinnor och män möter både olika förväntningar och olika förutsättningar som chefer. Inom ramen för uppdraget men också på vägen dit. Bilden av chefen är fortfarande en man.

Det är dags att företagen som har brist på jämställdhet börjar ställa relevanta frågor till sig själva:

Vad gör vi för fel som inte har jämställda företag?

Pojk- och flicklag på de högsta nivåerna

29 april 2015/1 Kommentar/i Jämställdhet, Karriär, Ledarskap/av Ellen Landberg

I dagens DN kan man läsa om Älvsjös 04:or som utmanar fotbollens normer. Det handlar om att ett flicklag som framgångsrikt spelar i pojkserien för att utmanas i sin kompetens som fotbollsspelare. Tränaren för Älvsjölaget, Sami Rossi, säger att det har gått från att vara ett äventyr som handlar om att spelarna får möjligheter att utveckla sitt spel, alltså sin kompetens, till att bli en betydligt viktigare fråga om att utmana och förändra samhällets normer och attityder. Något som verkligen behövs, förstår man när man läser vidare i artikeln hur en annan ansvarig tränare resonerar.

Problemet, menar Frans Rensfelt som är åldersgruppsansvarig för pojkar 04 i Enskede IK, är att killar som för tillfället befinner sig på så kallad lätt nivå behöver möta pojkar som är i liknande situation som dem själva för att få självförtroende. Att förlora mot tjejer skulle vara knäckande för unga killar.

Det finns flera problem med det perspektiv som Frans Renfelt för fram:

Hur är det för tjejer att mötas av den här attityden? Vem vill välja fotboll som sport om det är såhär man bemöts?
Frans pratar om att barnperspektivet saknas – men förhåller sig inte alls till att tjejer också är barn. Han saknar helt perspektivet på flickor.
Vad säger det här om vuxna som förebilder – vilken kultur företräder Frans?
Är det inte kompetensen som ska vara i centrum, det vill säga spelarnas utveckling?
Det är lätt att tolka Frans som att det är okej för tjejer att vara bra men inte bäst, är det så han menar?

När jag läser artikeln så tänker jag direkt på mansdominansen på styrelsenivå och hur det blir färre och färre kvinnor på vägen upp till högsta toppen.

I diskussionen om varför det inte finns fler kvinnor på höga chefsnivåer så definieras ofta kvinnorna utifrån två olika perspektiv; antingen komplementärt i betydelsen att kvinnor kompletterar männens ledarskap alternativt bristfälligt i betydelsen att kvinnor som chefer inte är lika bra som män som är chefer.

Idéer om ett speciellt kvinnligt ledarskap hör hemma i den första komplementära kategorin. Argumenten handlar om att kvinnor ska komplettera det manliga ledarskapet, utifrån att kvinnor har ett annat sätt att relatera till ledarskap, inte sällan innefattar det idén om ett mjukare ledarskap. Detta verkar dock inte passa på högre chefsnivåer där män dominerar.

Kvinnor som är chefer kan också betraktas som bristfälliga i jämförelse med män (alltså normen). Att de saknar viss kompetens eller erfarenhet är argument inom den här genren. En klassiker när det kommer till frågan om varför det är så få kvinnor på vd- och styrelsenivå.

Det är som att det inte ens går att diskutera ledarskap och chefsskap från någon annan plats än de här två. Det finns alltså inte något neutralt ord för ledarskap; antingen är det bara ledarskap (normen är en man) eller kvinnligt ledarskap.

Normen utesluter också fotboll som en neutral aktivitet. Så länge tjejerna spelar i sin egen liga och på så sätt kompletterar och därmed också förutsätts vara bristfälliga i jämförelse med killarna, så går det bra. Men det går inte ens att relatera till att de är bättre för vad händer då med normen att killar är bättre än tjejer på fotboll?

Samma sak verkar det vara på de höga chefsnivåerna idag, kvinnor fortsätter att definieras utifrån sitt kön eftersom det verkar vara helt omöjligt att förstå att kvinnor och män är lika bra, eller att kvinnor såklart i vissa fall är bättre.

Inte på grund av sitt kön utan utifrån sin kompetens.

Amerikanskt intresse av föräldraförsäkringens nackdelar

24 april 2015/0 Kommentarer/i Jämställdhet, Karriär, Lön, Lönebildning, Samhällsekonomi/av Anna Thoursie

Amerikanska bloggen MARC, Men Advocating Real Change

Fördelarna med den, internationellt sett, mycket generösa svenska föräldraförsäkringen är ofta väl kända i många länder som funderar på att göra det möjligt för föräldrar att vara borta från jobbet en längre tid än vad deras nuvarande regelverk tillåter. Men nackdelarna börjar alltmer uppmärksammas.

I ett tidigare tidigare inlägg på Chefsblogg skrev jag om hur reglerna i den svenska föräldraförsäkringen och rätten till föräldraledighet utan ersättning bidrar till att alla kvinnor i fertil ålder – helt rationellt – av arbetsgivare ses som höga framtida frånvarorisker. Arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet, inte frånvarande. Det går inte att i grunden ändra på detta genom lagstiftning mot diskriminering. En effektivare väg är att skapa regler i föräldraförsäkringen och rätten till obetald ledighet som sprider frånvaroriskerna mer jämnt mellan kvinnor och män.

Nyligen blev jag inviterad till att skriva om detta på en blogg för en amerikansk community, MARC, Men Advocating Real Change – for men committed to achieving gender equality in the workplace. Tillsammans med Lars Einar Engström (författare till böckerna Confessions of a Sexist och Your Career in Your Hands och regelbunden bloggare på MARC) har jag skrivit två inlägg om att Sveriges rykte som ett jämställdhetens paradis inte är riktigt välgrundat.

Blogginlägg 1 – (Ir)rationalizing discrimination – time to balance parental leave
Blogginlägg 2 – The problem of disproportionate leave – what impact does it have?

Att våga utsätta sig för risker och se möjligheter skapar karriärer!

3 februari 2015/1 Kommentar/i Hållbara chefer, Karriär, Ledarskap/av Jörgen Kihlgren

Inom mitt skrå karriärrådgivning finns en frågeställning som återkommer år och efter år. Frågan lyder; kan man planera sin karriär? Frågan tåls att fundera på. Jag tillhör den skaran av karriärrådgivare som svarar ett tydligt ja på frågan. Definitionen av begreppet karriär blir dock viktigt. För mig handlar karriär om att ha ett arbete du verkligen trivs med. Det kan till exempel vara en tjänst som chef, projektledare eller specialist.

Genom självreflektion kan du reda ut vad som får dig att trivas mer eller mindre bra i en organisation. Det kan handla om att medvetet ta sig till arbetsgivare som ligger i linje med dina värderingar, mål, drivkrafter eller intressen.

Ett ytterligare tillvägagångssätt att forma sin karriär är att verka utifrån teorin om ”Planned happenstance”. Teorin har sitt ursprung från forskarna J.D Krumboltz och A.S Levin och beskrivs i boken ” Planned Happenstance” som utgavs 2004. De menar att det är viktigare att vara kreativ och aktiv än att ha tydliga och strukturerade mål för sin karriär. Yrkesroller och branscher kommer och går så varför planera för något som ändå kanske inte finns om några år?

Uppmaningen lyder; tänk mindre, gör mer. Genom att utsätta dig för möjligheter eller ta vissa risker ökar du chansen för ”slumpen” och ”timing”.

Några viktiga faktorer är:

Inställning och förhållningssätt: Enligt Krumboltz är det viktigt att ha hela tiden arbeta med sin inställning och sitt förhållningssätt. För att bättra på slumpen och turen är det viktigt att du vågar ta vissa risker. Allt går inte alltid att planera och allt kan inte bli kristallklart. Sedan handlar det om uthållighet Att växla karriär eller sikta på högre chefspositioner handlar om hårt arbete och uthållighet. Ting tar tid.Uthålligheten ska dock kombineras med en flexibilitet. Ibland kan det vara bra att ta ett steg tillbaka för att sedan kunna ta två steg framåt. Till sist är en dos av optimism och nyfikenhet nödvändig för att övervinna de hinder som faktiskt kommer dyka upp. Vem har sagt att det skavara lätt?
Ständigt lärande: Varför slå sig till ro inom sitt yrkesområde när du hela tiden kan lära dig nytt? Du kan alltid lära dig än mer om ditt verksamhetsområde. Det är kanske dags att läsa på om de senaste ledarskapsteorierna? Du kanske saknar någon form av formell utbildning som kommer bli standard inom din bransch om några år? Då är det verkligen läge att studera.
Pröva nya aktiviteter: Utifrån metaforen ”tänk mindre och gör mer” så finns det ett värde av att pröva på nya aktiviteter som kan vara allt från konferenser, åka på retreat, resor, nya nätverk till att för första gången åka Vasaloppet. Genom att pröva nya aktiviteter hjälper du slumpen på vägen.
Kommunikation: Vad vill du egentligen är en bra fråga att ställa sig innan du själv börjar kontakta ditt nätverk, eventuella uppdragsgivare eller arbetsgivare. Vad det handlar om är att ha ett genomtänkt och strukturerat budskap. Budskapen kan vara flera. Ett budskap kan vara att du just nu söker efter information om nya möjligheter. Ett annat budskap bygger på att du exakt vet vad du vill och övertygar andra att följa i dina fotspår. Vad än budskapen utgår från är det viktigt med tydlighet och öppenhet så motparten förstår ditt mål och syfte.

Så för dig som vill planera, och forma, din karriär – fundera och svara på följande frågor:

Vad vill du egentligen?
Vilket är ditt lång- och kortsiktiga mål?
Vilka möjligheter finns det på arbetsmarknaden?
Vilka risker är du beredd att ta?
Vad vill du lära mer om i ditt ledarskap?
Vilka är dina intressen och passioner?
Vilka är dina främsta drivkrafter och värderingar?

Ledarperspektiv saknas alltför ofta i diskussioner om lönebildning

3 februari 2015/0 Kommentarer/i Avtal, Karriär, Ledarskap, Lön, Lönebildning, Samhällsekonomi/av Anna Thoursie

I en intressant debattartikel Kompetens måste ger mer effekt på lönen på SvD Brännpunkt den 2 februari 2015, skriver Nils Karlson och Lotta Stern på Ratio att med dagens modell för lönebildning har stora löntagargrupper mycket små möjligheter att göra lönekarriär under arbetslivet. De varnar för att nästa stora avtalsrörelse – i mars 2016 löper kollektivavtalen ut för ett stort antal privatanställda arbetare och tjänstemän – kan bli svårare än på många år. Den svaga produktivitetsutvecklingen och en så gott som obefintlig inflation gör att ”märket” då kan hamna kring noll procent. Följden kan bli att det finns extremt litet att fördela mellan olika löntagare.

Karlson och Stern skriver att ”Kollektivavtalen är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” och att ”Detta är den kanske viktigaste slutsatsen i ett stort forskningsprojekt om kollektivavtalens effekter på företagens lönesättning och utvecklingskraft som precis avslutats vid forskningsinstitutet Ratio.”

Jag har två reflektioner över deras artikel. Den första är att jag har svårt att till fullo förstå deras slutsats. Hade de skrivit att ”Märket är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” så hade jag förstått slutsatsen fullt ut. Och den styrningen är ett problem.

Men att ett kollektivavtal ska styra lönebildningen på företagsnivå är ju själva vitsen med avtalet. Ledarna har valt att ha processavtal utan siffror. Inte för att sifferlösheten i sig borgar för en väl fungerande lönebildning. Utan därför att ett avtal som reglerar hur den lokala löneprocessen ska se ut, där lönen sätts individuellt utifrån prestation direkt mellan medarbetare och chef och inte styrs av centrala överenskommelser om procentsatser eller kronor, ett sådant avtal ger drivkrafter att göra ett bra arbete och gör det möjligt att göra en ordentlig lönekarriär. Den typen av styrning via kollektivavtal är önskvärd.

Min andra reflektion är att jag saknar ett ledarperspektiv i artikelns resonemang. Att sätta lön för medarbetare är en viktig del av ledarskapet. Och lön handlar om mer än pengar. Lönen är en mycket konkret återkoppling till medarbetarna, Om den återkopplingen är rätt utformad skapar löneprocessen förståelse för verksamhetens mål och hur varje medarbetare kan bidra till att uppnå dem. En förutsättning för att löneprocessen ska bidra till ett gott ledarskap är att de lönesättande cheferna har mandat att sätta lön för medarbetarna, och att avtalen inte innehåller centralt fastställda löneökningar eller individgarantier som försvagar kopplingen mellan prestation och lön.

Skribenterna berör förvisso detta då de skriver att ”Styrningen förhindrar möjligheterna till strategisk lönesättning” men de ger inte något konkret ledarperspektiv. Min erfarenhet är att ledarskapets betydelse och betydelsen av lönen som återkoppling på gjorda prestationer ofta glöms bort när vi talar om lönebildning. Ur ett chefsperspektiv är det viktigt att medarbetarna kan göra lönekarriär. Cheferna vingklipps i sin roll som ledare om de inte tydligt kan premiera utveckling och goda prestationer.

Icke desto mindre är det en välskriven artikel, liksom antologin Lönebildning för utvecklingskraft, som artikeln bygger på. Sverige, svenska företag och deras anställda skulle tjäna på en avtalsmodernisering som ger större möjligheter till lönekarriär.

Håll utkik efter Ledarnas Lönekarriärbarometer 2015 som kommer i mitten av mars! Där har Ledarna bland annat borrat djupare i europeisk lönestatistik för att se hur möjligheterna att göra lönekarriär i Sverige står sig jämfört med andra europeiska länder, inte bara bland chefer utan i en mängd olika yrken. Därmed är det också en undersökning över vilka möjligheter chefer i Sverige har att utöva ledarskap genom att premiera utveckling och goda prestationer via lönesättningen.

Den vilda jakten på talangerna – hur identifieras de?

18 december 2014/0 Kommentarer/i Karriär, Ledarskap/av Jörgen Kihlgren

Vad utmärker en talang egentligen?

År ut och år in matas vi ständigt med begrepp som talang, talent management, påläggskalv, ”high-potentials”, chefsämne med mera. Detta fascinerar mig väldigt mycket.

Under mina år som karriärrådgivare har jag träffat flera utpekade talanger men också anställda som inte kommit med i arbetsgivarens talangsatsning. För återigen. Vad utmärker en talang?

Har inte alla en talang? Eller är talang förunnat ett fåtal?

Allt fler organisationer har idag program för talanger och arbetar med ”Talent management”. Målet med dylika program är ofta att säkerställa framtida kompetens och identifiera och fylla centrala positioner i organisationen.

Anledningen till att fler organisationer arbetar med detta är bland annat ett upplevd begränsat utbud av talanger, vissa branschers låga attraktivitet, urbaniseringen, en mer individualiserad syn på karriär samt en hårdnande global konkurrens.

Frågor om talangbegreppet

Några som dykt ned i ämnet är forskarna Andreas Werr och Pernilla Bolander som är verksamma på Handelshögskolan i Stockholm. De har studerat 16 svenska organisatoner och lyfter fram att talangbegreppet blivit allt vanligare i Sverige men påtalar att det finns flera olika definitioner och användningssätt.

De ställer därför en rad relevanta frågor om talangbegreppet:

Vad är talang? Vilka definitioner finns?
Är talang medfött eller förvärvat?
Är det förmåga eller motivation som är avgörande?
Är det ihärdighet eller prestation som är viktigast?
Hur beroende är talangerna av sin kontext?

Forskarna menar att det alltid funnits rader av invändningar mot hur många arbetsgivare använder talangbegreppet. En invändning är att det ibland kan bli för mycket fokus på en enskild individ och då på bekostnad av gruppen. Kan det vara som så att en talang får blomma ut då den arbetar i en välfungerande grupp?

När arbetsgivaren plockar ut talanger så gör den ett urval och förväntningarna påverkar ofta prestationen och då åt två håll. Hur motiverande är det att inte vara en talang? Det finns också en risk att ett stort fokus på topptalanger kan odla en viss arrogans och avund vilket kan påverka samarbetsklimatet. Något som forskarna tar upp är risken att många talanger identifieras för tidigt vilket väcker frågan om du kan vara en talang när du fyllt 50 år?

Tre strategier för Talent Management

Werr och Bolander lyfter fram tre strategier för Talent Management:

Den humanistiska
Alla medarbetare utvecklas genom livet och alla har någon form av potential och styrka vilket skapar ett behov en holistisk förståelse av talang. Karriär handlar om att kunna gå såväl på djupet som på bredden då det är individens drivkrafter och intressen som visar vägen
Den konkurrensinriktade
Denna strategis huvudbudskap är att det är få individer som är- och skall ses som talanger. Talang är medfött och bedömningen utgår från tidigare bemästrade prestationer och utmaningar. Dessa talanger Identifieras genom regelbundna ”talent reviews.” Till de utpekade talangernas hjälp finns väldefinierade och till stor del vertikala karriärvägar.
Den entreprenöriella
Talang förvärvas genom erfarenhet och handling där driv och ambition är lika viktigt som prestation. Här finns en stor förståelse för såväl möjlighetstänkande som risktagande. Talangerna utpekas efter exponering i verksamheten och genom deltagande i olika projekt. Karriären drivs av individen själv. Inte av arbetsgivaren.

Vilka konsekvenser får då valet av strategier? Något som alla som arbetar med Talent Management bör ta en rejäl funderare är definitivt vilken definition man tänker använda för att hitta sina talanger. I en intressant och läsvärd rapport från Talent Management Barometern 2013 visade sig att bara 29 procent av de tillfrågade arbetsgivarna en enhetlig definition av talang.

En risk med att inte ha en tydlig definition är att det kan skapa ett godtycke vid urval av talanger där den berömda magkänslan spelar en stor roll vilket inte alltid är till det bättre. En annan risk med saknaden av en definition är att många talanger helt enkelt tappas bort och att många aldrig får de möjligheter som de borde ha fått.

Nya värderingar kan förändra chefsnormen

8 december 2014/0 Kommentarer/i Hållbara chefer, Jämställdhet, Karriär, Ledarskap, Mångfald/av Ellen Landberg

Idag var det rapportsläpp på Ledarna. ”En chefsroll för framtiden ” handlar om den svaga chefsåterväxten vad gäller unga chefer (under 35 år) i Sverige, yngre generationers förväntningar och krav på chefsrollen och hur chefsrollen och chefsnormen bör förändras för att fler ska vilja och kunna bli chefer.

Det står helt klart – vi behöver förändra sättet att leda för att attrahera och behålla den viktigaste resursen varje företag har: medarbetarna och de framtida cheferna.

Framtidssäkra

I Ledarnas rapport finns många tips om hur du kan framtidssäkra din organisation så att den attraherar den nya generations chefer.

Här följer några av dem som vi diskuterade i samband med rapportsläppet idag:

1. Var öppen för förändring, det är det enda som är konstant

De yngre generationerna vill vara en del av ett levande, dynamiskt och föränderligt system, i motsats till ett mer traditionellt sätt att se chefskap som en expert som sitter högst upp i hierarkin och ska ha alla rätta svar.

Istället premieras utveckling i dialog med medarbetare, chefen ska vara mer av flygledare och mänskligare än tidigare. Idag blir gränserna mer och mer otydliga vad gäller arbetsliv och privatliv. Inte bara vad gäller att ständig uppkoppling också betyder ständig tillgänglighet, utan också för att medarbetare förväntar sig att kunna göra privata ärenden på arbetstid, som bankärenden, använda Facebook och så vidare. Något som en av våra paneldeltagare, Sofia Rasmussen, som är expert på arbetsmarknadsfrågor och ungas värderingar, påpekade i dagens panelsamtal utifrån rapporten.

Samtidigt uppmuntras många att använda sina privata nätverk i arbetet, så var går egentligen gränserna? Årets Framtidens kvinnliga ledare, Eliza Kücükaslan och många andra brukar påpeka att det tar mycket energi att försöka vara två personer, en i arbetslivet och en privat. Och idag med sociala medier är det nästan omöjligt att skilja på de här två rollerna. Istället kan man se möjligheterna med detta, och som panelen diskuterade idag, kanske bidrar det till synen på chefen som mindre felfri och autentisk?

2. Jobba för en förändrad företagskultur

Den traditionella synen på en chef som prioriterar arbetet framför allt och drivs av vinstintresse är inte längre realistisk. Nästa generation chefer vill ha både ett meningsfullt arbetsliv och privatliv. Det kan handla om självklarheten att kunna ha en familj parallellt med att man jobbar, men privatlivet kan självklart handla om att man vill göra andra saker.

Ett nytillskott i intressanta rapporter som pekar på hur synen på karriär inte hängt med i samhällsutvecklingen, är AllBright-stiftelsens rapport som kom i november i år, ”Kvinnor arbetar, män gör karriär”. som kartlägger unga juristers karriärvägar. Här får vi en mycket tydlig bild av krocken mellan ”det gamla” och ”det nya”.

3. Framtidssäkra genom att integrera nya värderingar

Det är helt centralt att utveckla verksamheter där man tar hänsyn till de värderingsförändringar som unga kommer in på arbetsmarknaden med, eftersom millenials kommer vara 50 procent av den globala arbetsstyrkan inom några få år. Vi kan tycka vad vi vill om deras förväntningar och krav på arbetslivet, men faktum är att de snart är norm.

Och tänk om detta faktiskt kommer förändra synen på kompetens och potential? Att maktförskjutningen från chef och ledare till medarbetare också påverkar makten i ledarskapet på så sätt att vi får en annan, mer differentierad, inkluderande och sund chefsnorm?

Det vore nåt.