Statsminister Stefan Löfven kommer inte till Almedalsveckan i sommar. I stället planerar han att ”träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men lik väl borde få sina röster hörda i politiken”. Men det beskedet kan ge effekter Löfven kanske inte tänkt på.
För oss som följer svensk och internationell politik är det påtagligt vilken betydelse ledarskap har för möjligheten att förändra. Tidningen Chef konstaterade t ex nyligen att USA:s nyvalde president Donald Trump och hans gelikar sannolikt inte kommer att sätta nya ledarskapsnormer. Auktoritärt ledarskap utan förankring ger väldigt sällan långsiktigt goda resultat.
I förra veckan led regeringen ett nesligt nederlag när ett efter ett av Allianspartierna hoppade av från förhandlingarna om nya storregioner, vilket innebär att det nu saknas stöd i riksdagen för förslaget. Detta skedde bara kort efter att finansutskottet sagt nej till krav om arbetstid, lön och semester vid offentlig upphandling.
Kraven på politiker är stora. De ska vara välförankrade i sina partier, men också ha erfarenhet från ”verkligheten”. De ska vara som folk är mest, men absolut inte ha några skelett i garderoben. De ska ha visioner, men måste också vara praktiskt lagda pragmatiker.
Almedalsveckan är över för i år och för Ledarnas representanter på plats har det varit några intensiva dagar som förhoppningsvis kommer att få betydelse framöver.
Det drar ihop sig inför Almedalsveckan igen och självklart finns Ledarna på plats för att argumentera för hur Sverige kan få världens bästa chefer. För mig blir det, om jag räknat rätt, mitt femtonde år i Almedalen – men första gången jag är där för Ledarna.
