Att vilja utan att leda

För oss som följer svensk och internationell politik är det påtagligt vilken betydelse ledarskap har för möjligheten att förändra. Tidningen Chef konstaterade t ex nyligen att USA:s nyvalde president Donald Trump och hans gelikar sannolikt inte kommer att sätta nya ledarskapsnormer. Auktoritärt ledarskap utan förankring ger väldigt sällan långsiktigt goda resultat.

Själv bloggade jag för två månader sedan om det låsta parlamentariska läget i riksdagen, att Allianspartierna egentligen när som helst skulle kunna fälla regeringen och själva ta över makten. Då var dock detta osannolikt eftersom Allianspartierna – precis som de rödgröna – saknar majoritet och därför skulle behöva aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna för att få igenom sin politik. Och det var inte aktuellt, hade Moderatledaren Anna Kinberg Batra försäkrat.

Men sedan hände något. Opinionsundersökningar visade hur Moderaterna backade och Kristdemokraterna hamnade under riksdagsspärren. Kinberg Batra svängde och öppnade plötsligt för uppgörelser med SD. Detta besked kom för övrigt kort efter att Allianspartierna gjort gemensam sak med SD om att i Civilutskottet torpedera regeringens förslag om kvotering till börsbolagsstyrelser.

Vi var nog många som efter Kinberg Batras utspel trodde att en regeringskris nu var förestående; om Allianspartierna med stöd från Sverigedemokraterna skulle fälla regeringens budget i höst så stod fältet öppet för maktövertagande. Men snabbt gick först Centerpartiet och sedan Liberalerna ut och deklarerade att de inte tänkte göra några uppgörelser med SD. För dem var målet fortfarande att låta väljarna bestämma i september 2018, och hålla tummarna för att då få majoritet för en Alliansregering.

Utspelet från Anna Kinberg Batra var alltså en politisk chansning; ett försök att gripa initiativet som inte förankrats hos de övriga Allianspartiledarna (mer än via sms kvällen innan). Inte heller var utspelet förankrat internt i partiet, att döma av reaktionerna från bl a tidigare försvarsminister Mikael Odenberg (M) och Justitieutskottets ordförande Beatrice Ask (M). Ett tydligt fall av bristande ledarskap. Om Kinberg Batra i stället lagt mer tid på att få med sina egna partikollegor i riksdagen, samt samarbetspartnerna Centerpartiet och Liberalerna på sin strategi så hade vi kunnat ha en helt annan politisk verklighet nu.

I stället framstår svensk politik alltjämt som splittrad och ledarlös. Trots oenigheten inom Alliansen kan inte ens statsminister Stefan Löfven nöjt se sig som vinnare, då han är plågsamt medveten om att det låsta parlamentariska läget kvarstår och de enda som sannolikt gynnas av röran är Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson säger att SD fortsatt är beredda att stödja en Alliansbudget och avsätta regeringen, men att ett eventuellt framtida samarbete med Alliansen är beroende av vilket inflytande partiet får på invandringspolitiken och sociala frågor.

Det är ett märkligt läge när så få partiledare framstår som tydliga och konsekventa i sitt politiska ledarskap.