Ansvar på liv och död?
Igår var en av de största nyheterna i nästan alla medier att två chefer i Krokoms kommun blivit åtalade för att förorsakat en medarbetares självmord, genom att inte tillräckligt kraftigt ha agerat mot mobbing på arbetsplatsen.
Jag tror att vi var många chefer som fick en klump i magen av den nyheten. Själv har jag inte kunnat släppa tanken.
Under årens lopp har det inträffat att chefer har blivit åtalade och i något fall också fällda för vållande till dödsfall på arbetsplatser, men det har alltid handlat om brister i den fysiska arbetsmiljön som orsakat att en medarbetare mist livet. Men fallet i Jämtland är något helt annat. Åklagaren hävdar där dels att den psykosociala arbetsmiljön kan pekas ut som direkt orsak till medarbetarens död och dels att de två utpekade cheferna är direkt ansvariga och borde gjort mer.
Jag tänker inte kommentera det aktuella fallet. Jag har ingen kunskap utöver vad jag läst i tidningar och sett på TV och har ingen uppfattning om fel och rätt. Men för mig sätter detta strålkastarljuset på chefers ansvar och många gånger svåra uppgifter.
Under de nära trettio år som jag arbetat som chef har jag mött många svåra situationer. Medarbetare som stulit och ljugit, medarbetare som insjuknat i akut psykos på arbetsplatsen, knivhot och slagsmål, och det som gör mest ont att tänka på, en medarbetare som blev mördad i sitt hem. Dessutom konflikter inom arbetsgruppen, dåliga relationer mellan chef och medarbetare och mobbing av enskilda. Allt detta har hänt, och händer på arbetsplatser runt om i Sverige.
Jag har vid varje tillfälle gjort mitt bästa som chef, agerat med den enskildes, gruppens och verksamhetens bästa för ögonen. Jag har följt lagar och förordningar efter bästa förmåga och försökt vara mänsklig och empatisk. Men jag har också blivit tvungen att ge tuffa besked, att göra medarbetare ledsna och besvikna, att ta ställning i konflikter och lämna över ansvaret för problem som jag inte kunnat lösa till företagshälsovård och sociala myndigheter.
Chefer kan bara ta ansvar för det som händer på jobbet eller i direkt samband med det enligt lag och regelverk. Men under mina trettio år kunde jag se en utveckling där man som chef i allt högre grad gjordes delaktig i skeenden utanför arbetsplatsen och fick fungera som rådgivare och stöd till medarbetare också i rent privata och personliga frågor. Det är mänskligt och ganska naturligt men leder till att chefer görs ansvariga för förhållanden som varken har sitt ursprung eller orsak i arbetsmiljön, och därför ligger utanför deras kontroll.
Jobbet är en viktig del av de flesta människors liv och vi tillbringar mycket tid med våra arbetskamrater och chefer. Men större delen av våra liv lever vi utanför arbetsplatsen. Jag har inga problem med att chefen ska ta ansvar för arbetsmiljön, såväl den fysiska som den psykosociala. Men den fråga jag ställer mig är: Kan verkligen en chef ta ansvar för de svåra och tunga psykiska processer som leder till att en olycklig människa bestämmer sig för att ta sitt eget liv? Kan vi ta ansvar för våra medarbetares hela liv?
Din frågeställning blir aningen märklig i sammanhanget. Åtalet rör inte vilket ansvar en chef har över ”en människas hela liv” utan hur man i det här fallet agerat som chef vilket direkt och indirekt varit drivande i skeendet. Det är långt ifrån samma sak.
Hej,
mitt syfte var egentligen inte att kommentera åtalet som sådant, jag har som sagt ingen kunskap om fallet.
Men jag ville med utgångspunkt i det reflektera över något som jag vet många chefer funderar över, nämligen gränserna för chefens ansvar. Det finns säkert en del chefer som inte tar sitt ansvar för arbetsmiljön och avstår från att agera när man skulle. Men det finns också väldigt många chefer som kämpar med att inte göra alltför mycket, att ta på sig ett omöjligt ansvar för medarbetarnas väl och ve och alltid känna att man borde göra mer.
Jag tror att både chefer och medarbetare tjänar på att vi är tydliga med gränserna för chefens ansvar.
Att du tar upp fallet i Krokom på bloggen är bra och nödvändigt, det som där hände och som ledde fram till självmord och en pågående rättslig process, borde bli till en lärobok för alla anställda inom offentlig sektor.
För egen del känner jag till detta rättsfall in i allra minsta detalj, varför jag vågar påstå att de bakomliggande orsakerna till Lasses självmord, finns att finna i de arbetsplatsrelaterade omständigheter där Lasse befann sig fram till sin död.
Det olyckliga med ditt inlägg är att du inleder med fallet i Krokom och avslutar med en fråga om en chef verkligen kan ta ansvar för de svåra och tunga psykiska processer som leder till att en olycklig människa bestämmer sig för att ta sitt eget liv? Kan vi ta ansvar för våra medarbetares hela liv?
Din avslutande frågeställning leder oss in på helt fel spår, som om orsaken till Lasses insjuknande, depression och självmord fanns att finna utanför de arbetsplatsrelaterade omständigheter, som bevisligen var källan till den händelseutveckling som fick ett så tragiskt slut.