Kvotering är ingen quick-fix!

Vi är många som frågar oss varför det går så långsamt med jämställdheten bland chefer. De allra flesta män som jag pratar med tycker precis som jag att det är ett stort problem, som på sikt hotar kompetensförsörjning och lönsamhet i verksamheten. 

I tisdagens DI presenteras forskning från Stanford Institute of Economic Policy Research som gett mig ytterligare en pusselbit till problemets lösning. Forskarna har undersökt hur män respektive kvinnor reagerar när kvinnor ökar sitt inflytande och erövrar maktpositioner i företaget. Kvinnor tenderar att stanna, men männen drar och med dem försvinner den status och det löneläge som vi idag förknippar med manligt dominerade arbetsplatser.

Orsaken till att männen väljer att lämna, är enligt forskningsrapporten, inte grundad i att man befarar att få sämre utveckling själv, utan därför att man har andra preferenser. Man vill helt enkelt inte jobba med kvinnliga chefer som överordnade eller kollegor i någon större omfattning. Rapporten slår också fast att motståndet är starkast bland äldre och högutbildade män.

Forskaren menar att statliga ingripanden, t.ex i form av lagstiftning om kvotering är viktiga för att stödja arbetet för jämställdhet. Men hon visar också att det inte räcker.  Om det största motståndet mot kvinnliga chefer finns i inställningen hos några av deras manliga kollegor, måste vi parallellt med lagstiftningen fortsätta med det betydligt svårare arbetet med attitydpåverkan. Annars löper vi risken att lagstiftningen blir kontraproduktiv och segmenteringen av arbetsplatserna ökar istället för att minska.

Vi har allt att vinna på att arbeta för en bättre jämställdhet bland sveriges chefer. Men problemets komplexitet har fått ytterligare en dimension.