Vägen till ny ledare – ett vägval i sig

Vilken är rätt väg att gå när det är dags för en organisation eller ett politiskt parti att välja ny ledare? Inför att Moderaterna nu ska välja en ny partiledare har röster höjts för att använda modellen med öppna kandidaturer. Öppenhet är generellt en god policy, men det finns ändå skäl för partier och andra organisationer att noga väga olika former av val mot varandra.

Inom Miljöpartiet är det sedan länge praxis att de som vill kandidera till uppdrag öppet annonserar det och sedan i praktiken tävlar mot varandra. Handlar det om uppdrag på riksnivå reser då kandidaterna runt i landet, träffar partifolket och presenterar hur de vill förändra samhället och leda partiet. Liberalerna är inne i en sådan process nu, och så var det även när Centerpartiet och Kristdemokraterna när de valde nya ledare.

I andra partier får medlemmarna, oftast genom sina valda representanter i partiföreningar och distrikt (eller motsvarande), nominera kandidater till en valberedning som sedan överväger hur starkt stöd olika kandidater verkar ha – och sannolikt även tar hänsyn till kandidaters geografiska bakgrund, erfarenhet, politiska profil etcetera. Därefter presenteras valberedningens förslag, som medlemmarnas valda ombud får rösta ja eller nej till på en partikongress, stämma, eller vad man nu kallar det. I undantagsfall kan det dyka upp en motkandidat, men nästan alltid vinner valberedningens förslag.

Det finns likheter mellan sådana processer och hur man i näringslivet väljer styrelseordförande. Just nu sägs det pågå ett intensivt valberedningsarbete för att hitta en efterträdare till Leif Johansson, som i början på sommaren oväntat ställde sin plats som Ericssons ordförande till förfogande. Inom ett par veckor ska de ha bestämt sig för vem det blir, uppger Svenska Dagbladet – som hänvisar till källor om att 4-5 kandidater nu återstår i processen.

Förutsättningarna och villkoren i näringslivet skiljer sig givetvis från politiken och den ideella sektorn. Det är långt ifrån självklart att slutet arbete i valberedningar är det rätta för alla. Ändå har den metoden länge varit dominerande i svensk politik. I Timbro-rapporten Öppet val eller sluten nominering? (2007) konstaterades att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att få insyn i Socialdemokraternas val av ny partiledare. Som jämförelse uppmärksammade rapporten partiledarval i Finland, Storbritannien och Kanada, som alla präglades av betydligt större öppenhet.

Fördelen med öppet förfarande är att det blir tydligt för medlemmarna vilka kandidaterna är, vad de vill och hur de framstår när de agiterar för sin sak. Det är även vanligt att kandidater ställs mot varandra i utfrågningar och debatter, ungefär som partiledare i riksdagsval. I sådana här processer vädras i allmänhet gamla skelett i garderoben ut, och medlemmarna får möjlighet att avgöra om det påverkar förtroendet för kandidaten eller inte.

De som argumenterar för öppenhet framför ofta att metoden ger medlemmar ett rejält val; det finns fler än en kandidat att rösta på. Det blir även svårare för kritiker att i efterhand hävda att en vald företrädare skulle sakna medlemmarnas stöd.

Men metoden har också nackdelar. Val där kandidater ställs emot varandra riskerar att bli uppslitande för organisationen och kan skapa polarisering som lever kvar långt efter att valet är avgjort. I synnerhet för ett politiskt parti kan det vara känsligt att gå in i en valrörelse med en potentiell statsministerkandidat som kanske bara fått 51 procent av de egna medlemmarnas stöd.

En annan risk är att öppna kandidaturer framförallt gynnar redan kända personer, på bekostnad av de som tidigare inte fått så mycket uppmärksamhet. Och ”trygga” kandidater är sällan de med utländsk bakgrund, som gjort annat i livet än bara varit partiaktiva, eller som på andra sätt avviker ifrån den aktuella normen.

Sammanfattningsvis finns det inte nödvändigtvis ett rätt sätt för politiska partier och andra organisationer att välja ledare. Olika metoder har sina för- och nackdelar, och det som är rätt i ett läge kan vara mindre lämpligt i ett annat.