Vem leder vem i politiken?

I förra veckan led regeringen ett nesligt nederlag när ett efter ett av Allianspartierna hoppade av från förhandlingarna om nya storregioner, vilket innebär att det nu saknas stöd i riksdagen för förslaget. Detta skedde bara kort efter att finansutskottet sagt nej till krav om arbetstid, lön och semester vid offentlig upphandling.

Sådana här situationer kan uppstå när en regering inte har majoritet i riksdagen. Men faktum är att det går att regera även när det parlamentariska läget ser ut som det gör. Det kräver dock ledarskap.

Ledarskap i politiken kan betyda många olika saker. Exempelvis kan det handla om att större partier i en regeringskoalition låter mindre partier få politiska segrar, och låta dessa märkas utåt. Annars riskerar de mindre partierna backa kraftigt i opinionsmätningarna. Det drabbade Kristdemokraterna och Centern under Alliansregeringen, och nu Miljöpartiet i den rödgröna dito.

Men ledarskap kan också vara att våga pröva nya lösningar i låsta lägen. Just nu saknar både Alliansen och de rödgröna utan majoritet, vilket betyder att politiken står och faller med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna (SD) vill ha en vågmästarroll och ser sig själva som ”Sverigeblocket” – obundet av politiska allianser. Partiets strategi har varit att bli så stora att andra partier måste förhandla med dem för att få igenom sina förslag. Än så länge verkar de inte lyckats, men de senaste mandatperioderna har flera motioner från både rödgröna- och Allianspartier verkat misstänkt anpassade för att få SD att rösta för dem.

För snart två år sedan tecknades Decemberöverenskommelsen (förkortad DÖ) mellan S, MP, M, L (då FP), C och KD, om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget. Avsikten var att stänga ute SD från inflytande. I praktiken innebar dock DÖ att allianspartierna avstod från reellt politiskt inflytande under resten av mandatperioden, i utbyte mot att – eventuellt – faktiskt få regera efter nästa val.

Ett intressant demokratiskt experiment, som dock föll efter att Kristdemokraterna på sitt riksting i oktober 2015 röstade för att lämna överenskommelsen. Trots det har ändå allianspartierna i huvudsak fortsatt att släppa fram de rödgrönas politik (exempelvis budgeten häromdagen). Detta har väckt en hel del irritation bland allianssympatisörer som helt korrekt påpekat att inget hindrar Alliansen från att, med passivt eller aktivt stöd från SD, fälla regeringen och låta talmannen sondera läget för en ny regering.

Teoretiskt skulle Alliansen, med nuvarande riksdagsmandat, kunna bilda en minoritetsregering med passivt eller aktivt stöd från SD. Ännu mer teoretiskt skulle en sådan regering kunna samarbeta vänsterut, men det är mindre realistiskt.

Skälet till att det senare alternativet är mindre realistiskt är att det kräver en stor portion politiskt mod och kompromissvilja, eller annorlunda uttryckt: ledarskap.

Dagens knepiga parlamentariska läge måste inte innebära en bakbunden regering som får utstå svidande bakslag i riksdagen. Det går att bygga stabila majoriteter, men det kräver samarbete över blockgränserna.

Tidigare i höstas öppnade Liberalernas partiordförande Jan Björklund för samarbete över blocken om Alliansen inte blir större än de rödgröna i nästa val – i syfte att hålla Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna borta från inflytande. Han gick rent av så långt som att öppna för en regering med enbart Socialdemokraterna och Moderaterna. Däremot verkade han inte dra slutsatsen att sådana lösningar är fullt möjliga redan innan valet.

Chansen finns fortfarande att bilda en regering med stöd av en riksdagsmajoritet. Frågan är om någon partiledare är beredd att uppvisa det politiska ledarskap som krävs för att det ska bli verklighet.