Chef och facklig företrädare – går det ihop?
Nu förväntar sig många att jag, som är ordförande i Ledarna – Sveriges chefsorganisation, ska svara ett rungande JA på den frågan. Men om man läser en artikel i fredagens Arbetet som borrar i perspektivet under begreppet ”sidbyte” så ser man att svaret inte är solklart enkelt.
Många kompetenta företrädare blir befodrade till chefspositioner, men alltid under förutsättning att man lämnar sitt fackliga uppdrag. Den grund som behövs för att verka som facklig företrädare eller som chef är snarlik, det handlar om kunskap i arbetsrätt, lagar och avtal och kompetens att se helheter, kunna bygga relationer och skapa förtroende. Därmed borde kanske förutsättningarna att samtidigt verka som chef och företrädare vara de allra bästa men i praktiken fungerar det inte så.
Svenska arbetsplatser berömmer sig av en konsensuskultur som tonar ned motsättningar mellan företagets ledning/ägare och dess medarbetare. I väldigt många fall löser man konflikter med företagets och helhetens bästa för ögonen. Men modellen skulle inte fungera så bra om inte parterna var hyfsat jämnstarka och det fanns en ömsesidig förståelse för att det är en dialog mellan två olika intressen.
I denna modell måste du som chef inse att det är företagets intressen som kommer först och det är där lojaliteten måste finnas. Därför är det nästan omöjligt att ena stunden vara med och ta fram planer för avveckling och omorganisation och nästa stund i en förhandling företräda chefskollegor som drabbas.
Det finns de som klarar det, inom Ledarna har vi många förtroendevalda på arbetsplatserna som år efter år klarar den svåra balansgången. Men återväxten är klen och kanske måste vi inse att chef och facklig företrädare är en tulipanaros som även i fortsättningen kommer vara vacker men sällsynt.
Jag håller med. Det borde gå att balansera uppdraget som chef och facklig förtroendeval då uppdragen har samma fokus. Att skapa de bästa förutsättningarna för medarbetare att utvecklas och bidra till affären på bästa möjliga sätt. Dock tror jag att det endast finns ett fåtal sådana personer som klarar av den balansgången med de olika rollerna/uppdragen. Och i en föränderlig värld kan jag nog tycka att både chef och facklig organisation kan bidra genom sina olika perspektiv på bästa sätt genom att separera på uppdragen, dvs chefen är chef och den fackliga förtroendemannen en förtroendeman. Som oftast skulle jag vilja säja att det beror på. Det beror på företaget, individerna i det och vilka förändringar som sker under resans gång.
Hej Jessica,
Jag tänker precis som du, det hänger helt på personen och den omgivning man arbetar i. Vi har en hel del företrädare på Ledarna som klarar uppdraget fantastiskt bra. Men ser ibland också motsatsen.
Definitivt risk/chans för intressekonflikt! Har sett en smörja chefer medan hen svek kollegorna! För sun egen vinst!
Resultat; hen stoppade hjälpen kollegorna sin behövde hjälp (smörja cheferna). Hen blev sedan själv chef!