Individuell lön skrämmer LO

En dragkamp äger just nu rum på svensk arbetsmarknad. Det är kampen mellan en gammal och en modern lönebildning.

Den gamla modellen innebär centrala löneavtal som görs upp mellan arbetsgivarorganisationer och fack. De ger stabila likformiga löneökningar till alla, rubbar inga strukturer och ser till att lönekostnaden blir konkurrensneutral mellan företagen. Framgångsrika företag ska inte betala mer än de som knappt klarar sig kvar på marknaden, och engagerade medarbetare ska i stort sett få samma lön som de som slöar på jobbet. Anhängarna till denna lönemodell menar att den säkrar upp Sveriges ekonomi och tar ansvar för inflationen.

I den nya modellen sätts lönen på företaget i samtal mellan den enskilde medarbetaren och hennes chef. De avtal som finns mellan parterna reglerar hur processen när lönen sätts ska gå till, dvs att det finns genomarbetade lönekriterier, mål för varje individ och tid för ett lönesamtal där det gångna årets prestation utvärderas. Anhängarna till den moderna modellen menar att den föder ett engagemang hos medarbetarna, synliggör deras bidrag till verksamheten och skapar resultat för företagen genom att cheferna kan premiera goda arbetsinsatser.

Dragkampen mellan dessa båda synsätt utspelar sig mot bakgrunden av att 7 av 10 av alla anställda säger sig föredra den moderna modellen. Efter att i nästan tjugo år kämpat ensamma, ser vi på Ledarna nu hur alltfler fack och arbetsgivare inser att förmynderi och kontroll inte lönar sig. 40% av avtalen på svensk arbetsmarknad är sifferlösa och de flesta tjänstemän anses mogna att ta ansvar för sin egen löneutveckling.

I en debattartikel i Arbetet bemöter Ledarna förespråkarna för centrala lönevatal, som snart bara återfinns inom LOs toppskikt. Jag har också tidigare kommenterat LOs inställning i en blogg.

Det mest egendomliga är, att den rörelse som en gång var med och byggde upp ett modernt arbetsliv och en framgångsrik svensk ekonomi, nu är de som vidhåller gamla konservativa lönemodeller som ingen vill ha. Kan det handla om rädslan att organisationen ska förlora makt och inflytande? Kan det vara så enkelt?