Omöjligt uppdrag?

Jag fick ett brev igår. Från en chef på SAAB  Trollhättan.

Vi är många som med hjärtat i halsgropen följer turerna kring SAABs framtid. Vi oroar oss för jobben, inte bara för de tusentals anställda vid SAAB-fabriken, utan också för de många som arbetar hos underleverantörer och i lokalsamhället i den lilla staden vid Vänern. Några bekymrar sig också om ett stolt varumärke som hotar att för alltid försvinna från Sveriges industriella karta. 

Men det som stod i mitt brev har det inte pratats så mycket om, nämligen särställningen hos SAABs alla chefer i samband med hot om konkurs och nedläggning.

Naturligtvis oroar de sig, precis som alla andra, för sitt eget jobb, sin framtid och sin karriär. Men de bär också på medarbetarnas oro. Som chef kommer du nära dina medarbetare och vet många gånger mer än du egentligen skulle vilja om deras privata situation, ekonomiska bekymmer, familjeliv och hälsa.

Cheferna står också nära företaget. Det starka ledarskapet hos SAABs chefer har inte ifrågasatts av någon. Med stort engagemang, vilja och förtroende har man följt utveckling av affärsplaner, satsning på ny forskning och utveckling. Cheferna är de som förmedlar ägarnas framtidshopp och mål och skapar en samhörighet på företaget.

I den bemärkelsen är cheferna på SAAB just nu dubbelt belastade. Chefer är vana vid att inte föra sin egen synpunkt till torgs. Eller som en av Ledarnas medlemmar sade till mig tidigare ” Vi säger inget annat än det företaget säger. Så länge jag är chef står jag bakom de uttalanden som görs”.

Men i den situation som nu råder är det svårt att stå fast vid det. När reaktionen på att lönen betalas ut är lättnad och förvåning, när den  information som ges till cheferna är den vi alla kan läsa om i tidningen och när  hela bolagsstyrelsen avgått, ja då känns det som att man närmar sig gränsen för vad de lojala SAAB-cheferna ska behöva utstå.