Kvotering likställer möjligheterna till karriär
Alice Theodorescu står i SvD Brännpunkt idag för ett av de mest bakvända, enögda resonemang jag läst. Analysen är ofta alldeles korrekt medan slutsatserna är helt orimliga. Och då bortser jag helt från den bristfälliga beskrivningen av Mona Sahlins uppgång och fall.
Theodorescu konstaterar att det är ett problem om kompetenskriterier ”reduceras till huruvida individen besitter rätt kön eller melaninhalt i huden”. Och att kompetens inte ska handla om att någon ”drog en jackpot i gentombolan”. Analyser som känns korrekta, rimliga och närmast självklara.
Låt oss då leka med tanken att kriterier som kön och etnicitet inte spelade någon roll för människors livschanser och möjligheter. Då skulle, rent statistiskt, hälften av börsbolagens styrelseledamöter vara kvinnor (eftersom kompetens, duglighet, intelligens och utbildning kan antas vara likvärdig på gruppnivå). Men så är det inte. Någon annan kraft ”orenar” systemet så att vi inte får det utfall som vore sannolikt utifrån rent statistiska antaganden. Det är alltså något annat än kompetens och duglighet som påverkar urvalet. Det pågår alltså redan en dold kvotering.
Jens Spendrup skulle knappast haft en chans att ta sig fram till sin position som pilsnerkung om systemet vore helt ”rent” utan denna dolda kvotering. Det hade varit alltför många välutbildade, drivna kvinnor och män på hans väg till näringslivstoppen.
När man då konstaterar att denna ”kvotering” existerar så blir frågan en annan. Ska vi göra något åt den? Vi vet att enligt all sannolikhetslära och statistik borde bolagsstyrelserna bestå av femtio procent kvinnor. Alltså blir könskvotering till börsbolagens styrelser precis det som Theodorescu efterfrågar: ett sätt att göra kön irrelevant i urvalsprocessen. För så är det inte idag.
Tomas Oskarsson
www.twitter.com/tomasoskarsson
Det verkar vara lite si och så med insikterna i statistik hos Ledarna. Om man gör det rimliga antagandet att kraven för styrelseledamöter i börsbolag skiljer sig från de genomsnittliga kraven för en anställning i Sverige vad avser duglighet, intelligens och utbildning, så finns det goda grunder för att anta att könsfördelningen hos börsbolagens styrelseledamöter *inte* skulle vara jämn.
Som Ledarna helt korrekt skriver så torde mäns respektive kvinnors genomsnittliga duglighet, intelligens och utbildning vara desamma. Men det är ett faktum att genomsnittlig duglighet, intelligens och utbildning hos män respektive kvinnor, inte säger någonting överhuvudtaget om normalfördelningen av dessa egenskaper hos män respektive kvinnor. Om vi – som sagt – antar att styrelseledamöter i börsbolag måste uppfylla högre krav vad avser duglighet, intelligens och utbildning än genomsnittet, då har plötsligt normalfördelningens utseende stor betydelse. Låt oss anta att valberedningarna i börsbolag försöker identifiera kandidater i en krets bestående av den högsta percentilen utifrån duglighet, intelligens respektive utbildning. Beroende på hur mycket dessa faktorer samvarierar, så omfattar kandidatkretsen mellan 9 och 90.000 personer i Sverige. Om normalfördelningen skiljer sig mellan män och kvinnor vad avser duglighet, intelligens och utbildning, så innebär det att fördelningen mellan män och kvinnor i den högsta – och lägsta – percentilen utifrån duglighet, intelligens respektive utbildning skiljer sig åt. Beroende på storleksskillnaden i normalfördelningen och beroende på samvariationen mellan de olika faktorerna kan de skilja sig åt markant.
Så, Tomas, eftersom ett styrelseledamotskap i ett börsbolag inte är vilket jobb som helst, så har det faktiskt mycket liten betydelse att kvinnor och män *i genomsnitt* är lika dugliga, intelligenta och utbildade. Det som däremot har stor betydelse är hur mäns respektive kvinnors normalfördelning avseende dessa egenskaper ser ut. Det kön som uppvisar störst varians i fördelningen kommer – rent statistiskt – vara överrepresenterat i börsvalberedningarnas kandidatkrets. Om det nu är män som uppvisar störst varians i normalfördelningen avseende dessa egenskaper, så är det därmed – rent statistiskt – helt naturligt att fler män än kvinnor sitter i börsbolagens styrelser. Detta förutsätter förstås att utgångspunkten är att de dugligaste, intelligentaste och mest högutbildade människorna ska väljas till styrelseledamöter i börsbolag.
Även om frågan om vilket kön som uppvisar störst varians i normalfördelningen återstår (intressant underlag för en sådan undersökning kan man säkert i brottsstatstiken, i skolornas nationella prov, i Högskoleverkets statistik, etc), så kan vi i alla fall konstatera att Ledarnas kunskaper i sannolikhetslära och statistik är alldeles för bristfälliga för att deras argumentation ska kunna tas på allvar.
Må så vara – att Ledarna har bristfällig kunskap om vad som styr – men att förneka att det pågår en informell inkvotering av män är som att förneka andra världskriget.
Tomas blogginlägg utgår ju från att de dugligaste, intelligentaste och mest högutbildade människorna ska – oavsett kön – väljas till styrelseledamöter i börsbolag. Om detta inte vore utgångspunkten skulle ju Tomas hänvisning till likvärdig duglighet, intelligens och utbildning på gruppnivå helt sakna relevans.
Om man som Tomas alltså har denna utgångspunkt måste man ju först undersöka om den könsmässiga snedfördelningen i börsbolagsstyrelserna är en konsekvens av ovidkommande hänsyn, exempelvis kön, eller om den är en konsekvens av bolagets strävan efter de dugligaste, intelligentaste och mest högutbildade styrelseledamöterna. Med Tomas utgångspunkt – att de dugligaste, intelligentaste och mest högutbildade människorna ska till styrelseledamöter i börsbolag – utgör ju en snedfördelning p g a strävan efter dugliga, intelligenta och högutbildade styrelseledamöter inget problem. Det var ju faktiskt det man ville uppnå. Om snedfördelningen i stället är en konsekvens av hänsyn till ovidkommande faktorer kan det i stället vara ett problem.
I sitt blogginlägg menar Tomas att snedfördelningen *i sig* skulle vara ett bevis på ovidkommande hänsyn har tagits. Det jag skriver visar att så inte alls behöver vara fallet. Jag tror att du kommer ha lika svårt att hitta förnekare av den könsmässiga snedfördelningen i börsbolagsstyrelser som av andra världskriget. Men det är inte det som är frågan, utan den relevanta frågan är om snedfördelningen är ett resultat av något vi anser godtagbart eller t o m eftersträvansvärt. Något sådant godtagbart eller eftersträvansvärt är ju – som Tomas uppenbarligen håller med om – att de dugligaste, intelligentaste och mest högutbildade människorna bör väljas till styrelseledamöter i börsbolag.
Så om vi drar ut din andra världskrig-parallell lite till, så blir inte frågan om andra världskriget faktiskt inträffade eller inte, utan om kriget var en konsekvens av något godtagbart eller eftersträvansvärt eller inte. Och det är verkligen inte en lika enkel fråga som den förstnämnda frågan. Därför kräver den frågan, liksom frågan om orsakerna till könsmässig snedfördelning i börsbolagsstyrelser, noggrannare analys än förenklade resonemang anpassade till en publik av redan övertygade.
Vi vet att kvinnor utgör ca 50% av befolkningen och vi vet ganska väl hur det ser ut i börsbolagens ledningsgrupper där andelen kvinnor är betydligt lägre. Det är dock svårt att hitta officiell statistik över könsfördelningen bland samtliga anställda hos börsbolagen. Jag har i en kommentar någonstans sett att andelen anställda kvinnor i börsbolagen skulle ligga på ca 30%.
Den enda rimliga könsfördelningen inom en ledningsgrupp vore om den speglade andelen anställda inom just den branschen. Om kvinnor skulle kvoteras till 50% av jobben inom ledningsgrupper när andelen anställda kvinnor i samma bolag bara ligger runt 30% innebär kvotering helt klart en stark diskriminering av de män som då får det svårare att göra chefskarriär. Tänk tanken på den man som får höra: ”Du var den bästa kandidaten för jobbet, men tyvärr har du fel kön.” Dit vill vi inte gå.